– Jag säger att det finns anledning att återkomma till detta och ha en diskussion med dem (RF), säger Adelsohn Liljeroth.
Idrottsrörelsen själv anses vara kunnigare än politiker på idrott och ska dessutom vara självständig.
Därför har Riksidrottsförbundet fått ansvaret att fördela statens stöd till idrottsrörelsen.
År 2008 uppgick det stödet till nästan två miljarder kronor.
DN:s granskning visar att det finns en snedfördelning kring hur pengarna delas ut – och att det är flickor och kvinnor som drabbas.
Två konkreta exempel:
1. Stödet till förbunden (SF-stöd) på 265 miljoner kronor fördelas så att kvinnliga idrottare i olika åldrar generellt får 16 miljoner mindre än männen.
2. Den som sysslar med ridsport får en tredjedel mindre statliga bidragspengar per år jämfört med den som väljer att spela ishockey.
Logiken är enkel:
Statens miljonregn landar främst i de stora lagidrotterna. Och där är det pojkarna som dominerar.
– Det är klart att du kan vinkla det på det sättet om du vill. Men vi vet om att det finns skevheter av olika karaktärer i alla våra sätt att fördela pengar. Det finns inte det perfekta, felfria systemet, säger RF:s ordförande Karin Mattsson Weijber.
Sedan 2006 har RF jobbat med att ta fram ett delvis nytt förslag för hur det statliga stödet ska fördelas.
I morgon fredag inleds Riksidrottsstämman i Visby och där ska det nya förslaget diskuteras. Men DN kan redan nu berätta att det helt saknar åtgärder för att pengafördelningen ska bli mer rättvis utifrån ett jämställdhetsperspektiv.
– Det finns inga krav från medlemmarna i form av motioner till stämman om att vi ska göra något annat för att ändra det här nu, bekräftar Karin Mattsson Weijber.
I regeringens riktlinjer och mål för hur det statliga stödet ska fördelas är budskapet däremot solklart: RF ska fördela pengarna rättvist mellan pojkar och flickor.
Minst lika tydliga mål finns i RF:s egen jämställdhetsplan.
Det statliga stödet till svensk idrott är uppdelat i olika delar. Ett enkelt sätt att beskriva situationen är att dagens fördelningsprinciper till stor del är uppbyggda kring kvantitativa mått.
Stor förening, många medlemmar = mycket pengar.
Liten förening, färre medlemmar = mindre pengar.
I svensk idrott är det lagidrotterna som är störst och populärast.
Det ger dem stora fördelar med dagens fördelningsprinciper.
Det lokala aktivitetsstödet (LOK) är det största enskilda bidraget till idrottsrörelsen och utgör mer än en tredjedel av statens totala bidrag.
År 2008 uppgick aktivitetsstödet till 814 miljoner kronor till landets idrottsföreningar.
Föreningarna får pengar utifrån hur många träningar som genomförs och hur många ungdomar som kommer på dem – ”ett streck i listan för varje person”.
Trots att det statliga aktivitetsstödet bara står för uppskattningsvis en dryg tiondel av en genomsnittlig förenings intäkter är stödet viktigt och uppskattat.
I en enkätundersökning som RF presenterade 2006 uppgav åtta av tio föreningar att de inte skulle klara sig utan det, eller att det stod för ”en betydande inkomstkälla” i ekonomin.
Statistiken visar att idrotter som fotboll, ishockey, handboll och innebandy trängs i toppen på listan över utbetalda stödmiljoner. De här idrotterna har en hel del gemensamt. De är några av de största idrotterna, de är lagidrotter – och de domineras av pojkar.
Flickor väljer oftare individuella idrotter. Men flickdominerade idrotter som friidrott, gymnastik och konståkning lyckas inte nå samma höga summor i utbetalt aktivitetsstöd från staten.
Allra högst andel flickor har ridsporten som dessutom utgör ett intressant undantag. Ridsporten är nämligen den enda individuella idrotten som kan konkurrera med lagidrotterna i toppen av bidragsligan för LOK-stödet.
Men trots att ridsporten drar in mest pengar av samtliga individuella idrotter visar DN:s egen uträkning (se ovan) att man inte på långa vägar räcker till vid en närmare jämförelse med exempelvis ishockey: Den som är aktiv i landets mest pojkdominerade idrott får i snitt en tredjedel mer pengar per år än den som utövar landets mest renodlade flicksport.
Ett resultat som rimmar illa med RF:s och regeringens jämställdhetsmål.
– Att det lokala aktivitetsstödet anses passa bättre för lagidrotter vet vi om. Det är en av svagheterna i det stödet. Det är naturligtvis en brist. Men i andra vågskålen ska man då lägga att det är ett kvantitativt system som ska vara enkelt att förstå och veta vad man får pengar för, menar Mattsson Weijber.
Redan för snart femton år sedan, 1995, gjordes en statlig utredning som kom fram till att kvinnor fick 16 miljoner mindre än männen även i det så kallade organisationsstödet. Ett stöd som går direkt ut till idrotternas förbundsverksamhet.
En liknande undersökning gjordes i den senaste statliga utredningen om stödet till idrotten som publicerades i somras, och låg till grund för den proposition som regeringen lade fram i februari i år.
Läget visade sig vara oförändrat. Kvinnorna fick fortfarande drygt 16 miljoner mindre än om pengarna hade fördelats jämt könsmässigt.
När DN presenterar de snart 15 år gamla uppgifterna för idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) blir hon förvånad.
Är det här nya siffror för dig?
– Ja, det är nya siffror för mig, säger Adelsohn Liljeroth.
Du har ändå skrivit under den här propositionen?
– Ja, men i propositionen står ju inte det här.
Nej, men det finns med i utredningen som ligger till grund för den.
– Ja, men vi har haft rätt många diskussioner med utredaren, och vi har inte kommit in på att det här skulle vara en så pass stor fråga att vi behöver lyfta den och göra tydliga markeringar, utöver de som vi redan har i regleringsbreven till RF.
Men då finns det inga konkreta planer i dag för att göra någonting åt det?
– Nej, inte utöver att det här redan är ett konkret mål, att man ska arbeta för jämställdhet.
Hur påverkar det regeringens förtroende för RF att dela ut pengar?
– Vi har ett stort förtroende för RF. Men om det är så att det här är skevheter som funnits sedan 1995 utan att egentligen ingenting har skett, då tycker jag att det är märkligt att frågan inte har tagits upp.
Inte heller Riksidrottsförbundets ordförande kände till uppgifterna på förhand.
– Du vet, man kan ju inte ha allt sådär ”top of mind” (färskt i minnet). Jag har inte det… Men det är klart att det finns folk hos oss som har fördjupat sig inom det, säger Karin Mattson Weijber.
Så det här är inget som du har hört talats om innan?
– Nej, vi har aldrig sett det på det här viset. Våra synpunkter på fördelningskriterierna har varit av mer andra skäl. Men det är för dåligt om det nu är så här.
Samtidigt poängterar hon svårigheten i att ta fram rättvisa fördelningsprinciper.
– Vår uppgift är att se till helheten. Det perfekta systemet finns inte. Om man skulle göra om systemet efter att ha tittat på jämställdhet så skulle vi antagligen hitta att det slår väldigt snett i något annat avseende.
Det är klart att ni inte vill missgynna kvinnoidrotterna. Men om det trots allt blir så måste det vara ert ansvar?
– Ja, det är naturligtvis vårt ansvar att ha så bra kriterier som möjligt. Men det här har ändå varit ett sätt att fördela som det funnits ett någorlunda samförstånd kring bland medlemsförbunden, säger Karin Mattsson Weijber.
Diskutera frågan här!