Hösten 2007 åkte Antonio Lindbäck dit för rattfylla igen. Det hektiska speedwaylivet hade blivit för mycket. Han bestämde sig för att sälja alla motorcyklar och sluta med sporten där han vunnit JVM och redan som 20-åring kvalade in till VM-serien.
Nu är han tillbaka. Han kör för Piraterna i elitserien, Solkatterna i allsvenskan, Bydgoszcz i Polen och på lördag kväll i VM-deltävlingen på Ullevi.
– Jag är nervös, säger han. Skönt att vara tillbaka, men jag känner ingen press. Visst ska jag ta så många poäng som möjligt, men det viktigaste är att ha kul.
Vad är det för skillnad på Antonio 2007 mot nu?
– Vinnarskallen är densamma. Jag tänker mig kanske för lite mer och jag är nykter. Då mådde jag psykiskt dåligt och behövde en tankeställare. Egentligen ville jag aldrig sluta. Det viktiga då var att göra något helt annat.
Speedwaymässigt, vad är det för skillnad nu och då?
– Antonio är mer lugn i åkningen. Inte så ryckig och han låter cykeln göra jobbet. Men vi har egentligen inte jobbat med detaljer, bara försökt få stabilitet i allting, säger Tony Rickardsson, teamchef och mentor.
Vad har Tony betytt?
– Väldigt mycket både för cykeln och mig. Han ger tips och finns hela tiden till hands, säger Antonio.
– Jag funderade en hel del innan jag ställde upp, säger Tony, men Antonio vill bli världsmästare och jag gillar utmaningar. Det har gått över förväntan. Som chef för teamet vill ju jag också att allt fungerar. Då krävs en fast hand.
– Han är så hård han behöver vara, tycker Antonio, som under flera år körde med Tony i Masarna, men även i VM-serien och landslaget.
Trots nervositeten över att köra VM igen är Antonio Lindbäck avslappnad. ”Ta en tävling i taget” gäller nu och att ha kul på banan igen.
Att Valentino, som föddes för fyra månader och en vecka sedan, har betytt mycket för stabiliteten i hans liv märks när sonen kommer på tal.
Antonio gjorde comeback en bit in på säsongen i fjol i Vargarna och bidrog till att laget gick upp i elitserien.
Väl där valde han Piraterna där det började strålande. Men han har också haft rejäla dalar.
– Jag har fortfarande massor att lära. Ska man lyckas gäller det att ta många poäng i varje tävling.
Målet för Antonio i år är att stabilisera sig i elitserien och ta sig så långt som möjligt i VM-kvalet.
– Det är ingen katastrof om jag inte tar en plats i VM direkt. Jag är bara 24 år, säger Antonio, som på sina 30 VM-deltävlingar tagit sig till final fem gånger.
Redan i VM-debuten 2005 i Wroclaw blev han fyra. Bästa resultatet nådde han i lettiska Daugavpils 2006 då han blev tvåa.
– Det gick väldigt fort för mig i början av karriären. Kanske för fort. Samtidigt ångrar jag ingenting. Det här är en nystart för mig.