Ferguson hade värvats till NBA-laget Sacramento Kings inför den här säsongen, efter avslutade collegestudier. Han marknadsfördes på 08 Stockholms hemsida som en 213 centimeter lång NBA-förstärkning.
Men vad 08 Stockholm plockade över var en spelare som endast gjort tre försäsongsmatcher för Sacramento.
Och efter två raka förluster mot Sallén var 08 Stockholm utslaget.
Ferguson fick totalt 23 minuters speltid. Dyra minuter, kan man misstänka. Och statistiken var inte direkt skrämmande. Nio poäng, fem returer, fyra blockar och sju fouls.
Sedan Ed Klimkowski kom till Solna hösten 1972 har amerikanska basketspelare anlänt i tusental till Sverige. Alla med ett rykte om sig att vara något alldeles speciellt. Och visst, väldigt många har höjt kvaliteten på svensk ligabasket. Men det finns också gott om floppar. Amerikaner som haft svårt att anpassa sig i det svenska samhället. Det har bland annat handlat om drogproblem, kriminalitet och annan misskötsel som stått många klubbar dyrt.
Ibland har klubbledningen reagerat direkt. Det finns ett exempel på en spelare som skickades tillbaka över Atlanten redan efter 12 timmar.
Det finns också exempel på när klubbledningen inte reagerat i tid. Som i fallet Högsbo på 70-talet. Lagets två amerikaner visade sig ha oväntad entreprenörsanda. De organiserade gatuprostitution och heroinhandel. Och för att vara riktigt indiskreta använde herrarna en av Högsbos leasingbilar när man skötte sina skumraskaffärer.
Snaran drogs åt efter ett mordfall. Den ene amerikanen dömdes till ett långt fängelsestraff för mordet. Den andre hann fly landet.
Förmågan att välja rätt amerikaner är en avgörande faktor för ligaklubbarna. Till sin hjälp har man kontakter i USA som ger tips och levererar bedömningar. Sedan skickas videoband runt till svenska tränare som får bilda sig en uppfattning om vad om finns att tillgå på marknaden.
Men att köpa "video-amerikaner" är inte alltid klockrent. Som i fallet Högsbo.
Men det finns också andra brister som inte alltid framgår när amerikanska spelare ska bedömas från en video.
Lance Tomlinson är en klassiker. Han värvades till KFUM Östersund 1978. Han var 215 cm lång, och beskrevs som ett bollgeni. Problemet var dock att Tomlinson bara var 215 centimeter på ena benet. Det andra var fem centimeter kortare. Han var tunn som en sticka och kunde inte studsa bollen och springa samtidigt.
Även på coachsidan finns floppar. Alvik trodde de gjort ett klipp den gången när de skrev kontrakt med Fordy Anderson. En coach med en mångårig karriär bakom sig, och en meritlista som var hur lång som helst. Men han fungerade inte socialt.
Vid en av de första träningarna lyckades han dessutom klättra upp och ta position nära taket i Åkeshovshallen. Spelarna fattade först inte var coachen var när de hörde honom ryta från "ingenstans". Fordy Anderson skickades hem.
I november förra året sparkade Ockelbo amerikanen Anthony Grundy sedan han givit lagkompisen Daniel Dajic en knytnäve i ansiktet i halvtid mot Helsingborg. Han tyckte att Dajic passade bollen för sällan. Grundy var då i topp i skytteligan.
Strax före jul hade nio av elva klubbar ändrat sin importbesättning.
Värst utsatt var Jämtland, som tidigt bytte samtliga tre importer. En dök aldrig upp, en bröt två fingrar och den tredje var för dålig. Av de tre nya som plockades in försvann ytterligare två.
Jämtlands klubbdirektör Peter Johansson konstaterade att träffbilden givetvis skulle ha varit bättre om klubben hade haft möjlighet att åka runt och scouta importerna. Men nu är inte verkligheten sådan. Och om man hittar en spelare som gör en stark säsong är spelarens ambition att så snart kontraktet går ut söka sig vidare till en större liga.
Men det har också hänt att importer tröttnat och åkt hem utan klubbens vetskap.
Ed Klimkowski var alltså den första amerikanska importen. Hans ankomst såg till att Solna säsongen 1972-73 kunde bryta Alviks mästardominans.
Alvik kontrade säsongen efter med att värva Glenn Berry och coachen Mike Perry. Nu var basketboomen i gång.
Sverige blev en ny marknad för de flera tusen basketspelare som varje år lämnar college runt om i USA. De allra bästa, runt 30-40 stycken, platsar i NBA. De som är nästan bäst plockas upp av storlagen i Europa. De som inte platsar i exemplvis Spanien, Italien eller Frankrike kan då ta chansen i en liga med sämre status, typ den svenska.
Att spelare med meriter från NBA hamnar i Sverige hör dock inte till vanligheterna. Otis Smith, som representerade Solna i slutet av 90-talet, är ett av undantagen. När han kom till Sverige hade han nära 400 NBA-matcher på meritlistan, efter spel med Denver Nuggets, Golden State Warriors och Orlando Magic.
Ron Lee, Alvik och senare Stockholm Capitals, hade gjort 450 matcher i NBA innan han kom till Sverige.
Magic Johnson ska givetvis inte glömmas bort. Den mest rutinerade och meriterade av alla. Men hans spel i Boråslaget M7 för några år sedan hade mer karaktären av showbiz, de gånger han dök upp.
Magic tog dessutom Greg Graham till M7. En spelare som gick som nummer 15 i NBA-draften 1993 och som då, hösten 1999, betraktades som den bästa amerikan som spelat svensk elitbasket.
Lirare som trollband publiken med bländande spel, vecka efter vecka, var artisterna Fran O’Hanlon och Bo Alvin Dukes. 183 respektive 171 centimeter långa. Något de kompenserade med utsökt teknik och överlägset skytte.
Men bara en spelare i den svenska baskethistorien, bortsett från Magic Johnson, kan titulera sig NBA-mästare - Jay Anderson som kom som spelare men blev kvar som tränare.
Ett fåtal har gått den motsatta vägen. Framför allt då Bob Nash, som spelade totalt 224 matcher i NBA under perioden 1972-79. Mellan 1975 och 1977 spelade Nash i Alvik. Klubbdirektör Egon Håkansson hävdade ihärdigt att Nash gick under smeknamnet "Big Mac". Men det reklamknepet genomskådades så snart det stog klart att McDonald’s var en av klubbens huvudsponsorer. Nash fick kontrakt med Kansas City Kings när han lämnade Alvik.
Estländaren Martin Müürsepp var 18 år när han plötsligt dök upp på Alviks träning 1992. Han fick senare kontrakt med Miami Heat. I dag spelar Müürsepp för CSKA Moskva.
Solnas Mattias Sahlström är den mest rutinerade svenske spelaren i Basketligan. Efter provspel med Atlanta Hawks 1994 följde tio säsonger som professionell i Grekland, Italien och Frankrike.
Mattias konstaterar att svensk basket har ett problem när importer från USA ska rekryteras.
- Det handlar om att värva två amerikaner. En guard och en insidespelare. Att hitta guarden är inga problem. Det går 13 på dussinet. Men en stor insidespelare har inte svenska klubbar råd att värva. Det finns för få. Och de som finns väljer större ligor i Europa.
Enligt Mattias tvingas klubbarna ta "mitt-emellan-spelare". Något som innebär att lagen blir utan insidespel.
- Det hämmar oss i vår utveckling internationellt. Att vi inte har råd att bygga på storlek och stark returtagning. För är du 215 centimeter och riktigt bra så spelar du inte i Sverige.
Amerikanernas betydelse?
- Den är lika stor över hela Europa. Men rent generellt är det fler i omlopp än tidigare.
Byts amerikanerna ut lika ofta i de andra Europeiska ligorna?
- Ja, lika ofta som i Sverige. Men till en högre kostnad. Jag har dessutom lärt mig att nödlösningar aldrig brukar fungera. Även om ambitionen är god.