Och i så fall har travsporten på fel väg lyckats med det företrädarna kämpat för i många år, att närma sig resten av den stora, varma, svenska idrottsgemenskapen.

Där är man bra på att hylla stjärnor.

Ännu bättre på att dra i falluckan och sätta peststämpel på den som gjort bort sig.

Inifrån travsporten hörs två reaktionsspår.

Å ena sidan har "alla" hört en massa rykten om Åke Svanstedt. Å andra sidan kallas det redan den största skandal som drabbat travsporten om han åker fast. Det skulle drabba travsportens anseende för lång tid framöver, sägs det.

Det sista kan alla inom travet sluta att oroa sig för.

Det finns inget rykte att förstöra och just det borde vara den värsta insikten när Svanstedt-skandalens första svallvågor ebbat ut.

För trots alla ansträngningar att putsa upp verksamheten och visa upp en annan, seriösare bild för omvärlden har det inte lyckats. I så fall skulle uppgifterna chockat sport-Sverige på ett helt annat sätt.

En superstjärna misstänks för djurplågeri.

Det här är ingen avdammad Hassan-ringning om elchocker. Det här kan vara på riktigt och ändå är rektionerna mest:

Jaha? Och?

När två modiga travskötare trädde fram i "Kvällsöppet" kände ni väl att Sverige för andra gången på några dagar skakade till? Först jordskalvet, sen travskandalen. Kände ni?

Inte? Inte så konstigt.

Travsporten har aldrig lyckats ta sig in i de finare salongerna, in i den stora idrottsfamiljen. Det som händer där, stannar där. Det är travsportens sorg och lycka.

De nya anklagelserna mot Svanstedt har fått hela innanhavet att storma, men jag har inte hört någon allmänt sportintresserad bli förvånad. Knappt ens upprörd eller intresserad.

Det beror på två saker.

Dels för att det fortfarande är oklart vad trav mest handlar om. Sport eller spel? Är man ointresserad av att spela på trav är man ofta helt iskall inför vad som händer i travsporten.

Dels för att travet, ändå, är den del av svensk idrott som är mest proffsidrott, det finns inte samma tydliga rotsystem ner till den breda resten av idrottsrörelsen.

De har sina egna regler som antas vara slappare, liberalare.

Det är ofta helt fel uppfattning.

Inte minst när det gäller smärtstillande preparat. Travet tog täten, galoppen och ridsporten hängde med och i dessa områden är reglerna tuffare och vettigare än i "humansporterna".

En människa får inte ge en häst smärtstillande, eftersom män som kan tala med hästar bara finns på film och ingen häst kan säga nej.

En människa får ge en annan människa smärtstillande, att mottagaren ofta inte vet hur man säger nej bryr sig ingen om.

Det som luktar mest illa i Svanstedt-soppan är att alla initierade nu säger sig ha hört såna här rykten om stjärntränaren och segerkusken länge, länge. Det betyder pest eller kolera.

Antingen har Åke Svanstedt varit oskyldigt utpekad i en herrans massa år.

Eller så har de som letat inte velat hitta något. För det man inte vet tar man ingen skada av, det är bara hästarna som lider.

Och i värsta fall har rädslan att träda fram och berätta om sånt som stinker varit ännu större i travsporten än på andra håll i idrotts-Sverige. Jag trodde knappast att det var möjligt.

Ända tills jag såg Disa Zetterman i "Kvällsöppet".

Hon och Tomas Petterson vittnade mot Svanstedt och det är sällan man ser någon må så dåligt av att vara med i tv som när Zetterman berättade om vad hon sett hos Svanstedt.

Var det bra tv? Absolut.

Var det rättvis tv? Sådär. Svanstedt ligger rätt risigt till i folkets domstol.

I framtiden kan en vanlig domstol ta hand om Åke Svanstedt och om han skulle vara skyldig vore det hemskt om han blir en Ludmila Engquist eller Sven Nylander.

Någon som försvinner när det finns som mest att berätta.