I EM i Zagreb bjöd herrarna på de största svenska framgångarna på mycket länge. Men ska det gå lika bra i VM måste måste Kristoffer Berntsson komma till rätta med sina tankar och Adrian Schultheiss med sin stela kropp.
Paråkarnas tävling vittnade om det kaos, som följer på de många rutinerade parens försvinnande från amatörarenan.
Frånsett de mästerliga vinnarna från Tyskland, Aliona Savchenko och Robin Szolkowy, som kommer att bli favoriter i årets VM, famlade sig paren sig fram, liksom i blindo och i ultrarapid.
Till skillnad från de tyska vinnarna - i en traditionell stil med en stark man som i skymundan agerar stöd för den strålande och uttrycksfulla kvinnliga stjärnan - är de nya paren från Ryssland exempel på mera jämlik rollfördelning. Silverparet Mukhortova/Trankov gjorde i sitt kortprogram till "Otonal" ett sagoliknande intryck: ljudlöst åkande, iklädda turkosblå och silverfärgade dräkter tycktes de vara väsen på besök från en annan planet.
Savchenko/Szolkowy följde efter i liknande färger med det raffinerade kortprogrammet "Asoka" till ett soundtrack av Bollywood-karaktär. När Robin Szolkowy därpå kastar "sin kvinna" mot taket, så högt att det ser ut som om han bollar med en fisk, frågar man sig om inte detta är en profetia om vår framtid i smältvatten? Det var längesen det handlade om is och snö i det här sammanhanget, som när Alexej Jagudin 2002 skrapade ihop till en snöboll i sitt fina och numera snarast nostalgiska kortprogram "Vinter".
Herrarnas EM-tävling var klen. De flesta väntar med formtoppen till VM, men riktigt så här illa hade det inte behövt vara.
Kristoffer Berntsson var synbart nervös i sitt korta program, och klappade helt enkelt igenom i sin friåkning. Berntsson tycks vara spänd särskilt för hoppen, för i övrigt åkte han med suverän stilkänsla. Men man blir inte stjärna på sina stegsekvenser, hur virtuosa de än är. Det är som om problemen fanns inuti Berntssons huvud.
Läge att kalla in en själsläkare som kan vindla sig in i hans hjärnas labyrinter, så att vi får se den lyckligt befriade Berntsson hoppa vid VM i Göteborg. Eller kanske hade han behövt ett helt nytt friprogram, för att bevisa att han minsann kan? Fjolårets var visserligen ett mycket bra dans- och discoprogram, som gjorde Berntsson all rättvisa, men de "uppåtgående" konståkarna brukar ha ett nytt friprogram varje år. Tomas Verner hade det, i motsats till Stéphane Lambiel och Brian Joubert, och det var mycket på grund av detta som Verner vann guldet.
Den andre svenske åkaren, Adrian Schultheiss, gjorde sin debut med all heder och åkte nästan felfritt i båda programmen. Problemet är kanske att han åker så helt inne i sin egen värld, utan kontakt med yttervärlden. Den "huvudkur" han behöver är motsatt till Berntssons: en yttre åverkan som syftar till att bryta upp den räta ryggen och skruva på huvudet som tycks ha låst sig i sitt läge.
Det som räknas som höjdpunkten av de icke-invigda, damernas tävling, blev en oväntat spännande uppgörelse mellan Carolina Kostner och Sarah Meier med en seger för den förstnämnda. Med Laura Lepistö bärgade Finland en bronsmedalj, i konkurrens med den storåkande Julia Sebestien, som en aning för sent anmälde sitt intresse av att vinna en medalj. Men det är svårt att tänka sig att det skulle gå annorlunda för dem i år på VM än i fjol i Tokyo: de är allför underlägsna de rasande skickliga asiatiska konståkerskorna.
Det enda som blev över den gången var sjätteplatsen för europamästarinnan Carolina Kostner och sjundeplatsen för Sarah Meier. Ska de lyckas bättre den här gången?
Den nya poängberäkningen har lyckats få stopp på alla synpunkter utifrån, det vill säga journalisternas, och det var väl det som var meningen. Men man måste från konståkningens sida vara uppmärksam, så man inte i onödan tänjer på måtten, när nu taket är borta.
Det kan gå som i P O Enqvists roman "Sekonden" att stortävlingar "kräver" storresultat, och risken finns att man på det sättet belönar sig själv till döds.