Världens största motorspektakel

Solen står på över Indianapolis Motor Speedway, klotets enligt arrangörerna största arena. Den rymmer en kvarts miljon, sittande. Inget sportevenemang sägs samla en så stor publik under en dag som Indy 500. Kalaset har börjat. Kylaggregaten i tältbarerna och stallteamens bussar sliter ont. Black Crowes spelar sydstatsrock på medieområdet och den årliga lördagsparaden av leende cheerleaders och mäsingsorkestrar rullar som sig bör genom downtown. I år öppnas loppet av Volvovännen och förre utrikesministern Colin Powell som leder de trettiotre bilarna i kortege runt den fyra kilometer långa banan före starten. Kring depån finns sedan länge hela rollistan på plats:

De nätta förarna - stjärnorna - i blaffiga sponsorjackor som lotsas mellan intervjuer och testkörningar av jäktade teamtalesmän. Autografjägarna med fotomapparna och spritpennorna ständigt redo. De höga klackarna och obefintliga kjolarna. Barnfamiljerna iförda årets souvenirmode. De missförstådda mekanikerna som bittert muttrar sanningen om att "en motor kan aldrig vinna ett lopp, bara förlora ett". Minst syns sponsorerna - de verkliga cirkusdirektörerna. De förs med limousiner rakt in till sina luftkonditionerade sviter vid andra kurvan i sydöstra hörnet av tävlingsbanan.

Den väldiga anläggningen vid Georgetown Road i Indianapolis byggdes våren 1909. Ambitionen var att skapa en permanent testbana för den lokala, då blomstrande, bilindustrin i delstaten. Racingverksamheten var tänkt som ett helgnöje i syfte att locka potentiella bilköpare. Publiken förhöll sig dock inledningsvis avvaktande. Ägarna beslöt sig för att koncentrera sig på ett enda evenemang av dittills icke skådat format. Den 30 maj 1911 accelererade så det första Indy 500-startfältet i väg för en kamp om den då svindlande prissumman om drygt 100 000 kronor. Loppet blev en succé. Hastigheterna steg och 1961 täcktes banans dåvarande stenbeläggning med asfalt utom vid en kort avsnitt i start- och målområdet där stenplattorna blivit kvar av nostalgiska skäl .

Utöver uppehåll med anledning av de båda världskrigen, 1917-1918 respektive 1942-1945, har tävlingen genomförts utan avbrott. Men paraderna, åskådarmassorna och de kilometerlånga leden av korvstånd och tingeltangel till trots så slåss Indyracingen i dag i underläge mot den populärare, mer mediala, Nascarserien. Enbart sändningen av Indy 500-loppet förra året tappade elva procent mot 2003 års tittarsiffror. Tittarraset har dock pågått betydligt längre än så. Åtskilliga motorsportfans menar i dag att det var ett avgörande misstag att separera CART - dagens Champ Car - och IRL åt för tio år sedan. Publikunderlaget räcker inte längre till två olika serier. Långsammare bilar och tuffare konkurrens från andra tv-mässiga sporter har ytterligare skärpt läget.

- I år är första gången som jag kan minnas då alla biljetter inte varit utsålda långt i förväg. Många föredrar Nascar-tävlingarna numera för de är spektakulärare och förarna är mer kända, säger Indianapolisbon och polismannen John Arnold, som följt loppen sedan barnsben, till DN.

- Är det nån som kan vända den här utvecklingen är det nog Patrick. Sporten behöver ett omslagsansikte.

Årets löpsedelssensation Danica Patrick i Kenny Bräcks Rahal/Letterman-stall har inget emot den rollen. Hon vill "sparka Indyracingen i rumpan" och förmå nya åskådare att komma till banorna. Vinner hon dagens lopp så lär hon lyckas med detta, åtminstone kortsiktigt. Hon tror att sportvärlden kommer att få se fler kvinnor i racerbilar framgent, vilket torde bredda publikunderlaget. Hon är samtidigt medveten om att den mediestrategi hon valt - utvikningsbilder i gubbtidningar och ständig medverkan i tv-sofforna - riskerar att ta fokus från motorsporten:

- Man får inte tappa bort vad det här handlar om: Det viktiga är att vinna loppet, inte att göra ännu en intervju, förklarar hon för DN.

- Det är min körning som fört mig hit. Om jag inte presterar vem kommer då att bry sig? Jag kom inte hit för att bli en kändis eller att bli idoliserad. Inte alls. Jag försöker att göra lika bra insatser oavsett om ingen följer min körning eller om alla gör det. Däremot tror jag att för att Indy Racing ska kunna konkurrera med de andra bilsporterna så krävs det bra storys runt vår sport; sådant som att Kenny kommer tillbaka - och mitt deltagande. Jag är annorlunda och jag vet det.

Vem som vinner det tuffa, åttio mil långa, loppet var det på lördagen många bud om runt garagen intill ovalen. Tony Kanaan är ett av de frekventaste stalltipsen, något också de brittiska vadslagningsfirmornas statistik styrker. De placerar Kenny Bräck på femte plats i oddsligan, hans stallkamrat Patrick har niondeplatsen. En rad faktorer utöver förarskicklighet kan komma att avgöra slaget; de små skillnaderna mellan bilarnas fartresurser, inställningar av vingar och fjädring, depårutiner, väderförhållanden och starten. Mängden mod i hastigheterna på långt över 350 kilometer i timmen likaså.

- Jag tänker inte på farorna. Jag har inte gjort det en enda gång under mina tjugotre år som förare. Det går inte, är du rädd kan du inte köra fort - rädslan finns inte ens i mitt medvetande, förklarar Tony Kanaan när DN möter honom vid banan.

- Den dagen jag börjar tänka på rädslan kommer jag att sluta. Utöver min fru så finns det inget jag är rädd för här i världen (leende) jo, att tvingas sluta köra, sluta med det jag älskar. Att få sparken från stallet eller nåt.

En enda sak kan dock säkert sägas om loppets upplösning: Segraren kommer att fira med mjölk. Den vita segerdrycken är sedan 1933 evigt förknippat med Indy 500. Det årets segrare Louis Meyer bad om en flaska mjölk efter att ha slagits om tätpositionen i 4 timmar och 48 minuter på banan. När han vann igen 1936 upprepade hans sin begäran. Traditionen levde kvar och sedan 1956 ser The American Dairy Association of Indiana till att varje vinnare får fira med ett iskallt glas kritvitt.

Kenny Bräck är redo att följa seden - trots att hans dietist bestämt avrått honom från alla mejeriprodukter.

- Man delar ju med sig till de andra förarna, förklarar han. Det är inte som en flaska champagne - mjölk kan man dela med sig av (skratt).

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut