Senare samma dag, när tumultet hade lagt sig, reste sig en man ur den närvarande journalistkåren och förkunnade att det vi upplevt var det värsta som hänt sedan den ryska revolutionen.
Platsen var Båstad i maj 1968. Den som reste sig var den redan då legendäre radioprofilen Sven Jerring. Det vi hade upplevt var att några hundra demonstranter, med visst bistånd av polisen, hade lyckats stoppa en Davis Cup-match mellan Sverige och Rhodesia.
- Jösses, tänkte jag själv när jag på plats som reporter såg polis och demonstranter kämpa vid staketet kring tennisstadion.
Den gången, för över 40 år sedan, kändes ett sådant ”jösses!” högst befogat. Att ifrågasätta en idrottsmatch för att göra en politisk markering var på den tiden något nytt och okänt. Och vi befann oss trots allt i ett idyllens Båstad mitt i idyllens Sverige.
Ändå skulle debatten om den förestående Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel knappast ha förts i nutida termer utan 1968 års Båstadkravaller.
Visst finns det likheter mellan de båda matcherna. Rhodesias agerande mot sin svarta majoritet sågs, liksom dagens Israels agerande i exempelvis Gaza, med avsky av många svenskar. Tusentals demonstranter var fast beslutna att stoppa matchen eller i varje fall visa sin avsky.
Men grunden till 1968 års demonstrationer byggde på ett mera komplicerat folkrättsligt resonemang.
De vita rhodesiernahade 1965 upphävt sin status som brittisk koloni och utropat sin egen nation. Bortsett från Sydafrika erkändes landet inte av det internationella samfundet.
Sveriges planerade landskamp i Båstad avsåg därför att föras mot ett land som enligt internationella regler inte fanns.
Principen att det är rätt att mera allmänt vägra idrottsutbyte med länder man inte gillar uppfanns långt senare.
-Stoppa matchen! Stoppa matchen! skanderade demonstranterna i Båstad, och vi journalister som var där såg skräckslaget på.
Långt senare skulle vi ha lärt oss att ett fåtal demonstranter som vill slåss och ett fåtal polismän som löper amok kan skapa intryck av omfattande kravaller, men det hade vi då knappast skäl att veta. På plats i Båstad var i huvudsak sportjournalister med uppdraget att gå upp i falsett när en tennisboll hamnade en centimeter utanför baslinjen, och när ett annat slags verklighet trädde in på planen gick volymknappen ohjälpligt i taket.
Om händelserna i Båstad i detalj kunde återupprepas 41 år senare skulle världskrigsrubrikerna ha blivit mindre svarta. Sverige är inte längre samma idyll, och vi har upplevt värre.
Men minnet av Båstad 1968 bygger naturligtvis på minnet av medierapporteringen från Båstad 1968, och något annat vore ju också svårt att föreställa sig.
Nu nalkas en Davis Cup-match i Malmö, och vi vill gärna minnas den dag då Båstad och Sverige drabbades av det värsta som hänt sedan den ryska revolutionen.