– Många känner nog att de vill ta det där guldet söndag, kunna titta mot himlen och visa det för Per, säger vänsterhalven Jesper Eriksson som spelar i tröja 75 för att hedra vännens minne.
Jesper Eriksson tar emot med ett stort leende när DN möter honom på ett kafé på Götgatan under den gångna veckans enda bandylediga eftermiddag. Mobiltelefonen ringer och piper till av sms hela tiden. Jesper läser meddelandena och kollar vilka som hör av sig.
– Det förra var från ”Lillis” (Hammarbys före detta tränare), nu är det ”Davva” (Hammarbyanfallaren David Karlsson) som ringer. Han har varit som en storebror för mig ända sedan han kom till Bajen. Thomas Fransson (dåvarande klubbdirektör) lurade ut oss till varsin lägenhet i Vårberg ”det är så fint, nära Mälaren”, sa han. Eller hur? Det var ju bara betong, säger Jesper.
Orden flödar ikapp med solstrålarna utanför kaféfönstret.
På söndag spelar 26-åringen som kom till Hammarby från Örebro redan 2002 sitt livs fjärde SM-final. När han ska förklara varför han gör det med nummer 75 på ryggen försvinner leendet. Jesper lägger ifrån sig mobilen och tittar på mig med allvarliga ögon. Det ser ut som om han tar sats.
– Jag höll i Bajenfanan på Pers begravning, säger han och nickar
i riktning mot Katarina kyrka där en stor del av Hammarbys bandytrupp samlades för ett sista farväl.
Per Svensson, som föddes 1975, var en hängiven hammarbyare. Förutom att han alltid gick till bandymatcherna på Zinken hade han sin plats på Söderstadions K-läktare och såg ofta handbollslaget spela i Eriksdalshallen.
Yrkeskarriären gick bra och han blev ekonomi- och personalchef på Läkemedelsindustriföreningen.
Ett tag var Per aktuell för jobbet som ekonomichef i Hammarby Fotboll men det blev till slut bandyn som övertalade honom att ta plats i styrelsen. 2008 inledde han sitt uppdrag som ekonomiansvarig och länk mellan styrelsen och spelarna i laget.
– Per var ofta på träningar och hade sån skön stil. ”Vad dålig du var i dag” kunde han säga med ett garv. Det var den jargongen vi hade, säger Jesper.
Säsongen 2008/2009 inledde Jesper Eriksson i Pervouralsk vid Uralbergen och den hårdsatsande klubben Uralskij Trubnik. Men pengarna tog slut och mitt i vintern var Eriksson tillbaka i Stockholm igen.
– Jag ångrar absolut inte att jag åkte till Ryssland, det var en skithäftig upplevelse. Men jag trodde nog att det skulle vara enklare att komma tillbaka till Hammarby, säger han.
– Det var inget roligt år. Det mycket snack om ekonomin och en hel del konflikter inom laget. Först tog man striderna men sedan gick man bara in i sig själv och satt i ett hörn som en gnällspik.
I det läget klev Per Svensson in i omklädningsrummet. Först försiktigt, sedan med självklarhet.
– Han spred så mycket positiv energi omkring sig. Han ringde ofta och det kändes att han verkligen brydde sig. Med honom kom skratten tillbaka. När Stefan Karlsson, Leif Klingborg, Mikael ”Larre” Larsson och Calle Klingborg också kom in som ledare så började folk acceptera sina roller och inse att det viktigaste är att laget vinner, inte vilken roll man själv spelar.
Det var ett glatt gäng bandyspelare, ledare och sponsorer som den 2 juli i fjol samlades på en restaurang i Vasastan för att äta avslutningsmiddag. Per Svensson och Sonny Lööf (ordförande i Hammarby bandy AB) hade precis lyckats ro värvningen av Patrik Nilsson i hamn och ett riktigt bra lag var på väg att ta form.
Alla var på plats i tid till förrätten, alla utom Per Svensson – som aldrig var sen.
– Det känns overkligt när man tänker tillbaka på det. Jag kommer ihåg att X:et (mittfältaren Stefan Erixon) som är polis sa att det inträffat en trafikolycka på Söder. Vi pratade om den utan att veta att det var Per som var inblandad. Sedan kom beskedet …
Styrelseledamoten Lasse Olofsson berättade för de chockade middagsgästerna om hur Per Svensson tidigare på dagen varit ute på en cykltur på Söder när en cementbil plötsligt gjort en vänstersväng i korsningen Götgatan/Ringvägen. Per hade hamnat i vägen och omkommit omedelbart.
Hastigt lämnade hela Hammarbygänget restaurangen och begav sig till Zinken där de ställde sig i en ring. Alla fick berätta om sin relation till Per.
– Jag och Per hade kommit så nära varandra, det kändes sjukt tufft när han gick bort. Både för mig personligen och för hela föreningen. Han och Sonny, var som far och son. Då kändes det som om Sonny inte skulle orka fortsätta, säger Jesper Eriksson.
Bara några dagar efter olyckan ringde Jesper Eriksson Pers fru Jessica och frågade om hon tyckte att det var okej att han tog tröjnummer 75 som en hyllning till Per.
– Hon tyckte att det var en bra idé. Så här efteråt har jag lärt känna henne bättre. Det känns bra, säger Jesper Eriksson.
Jessica var före Pers död inte intresserad av bandy och gick nästan aldrig till Zinken. Nu är hon engagerad i föreningen och sköter klubbens ekonomi. Även Pers föräldrar följer laget nära.
På söndag kväll sitter Jessica vid Hammarbys bord under finalbanketten på Uppsala slott.
Men först väntar stormatchen på Studenternas. Efter sju finalförluster gör Hammarby ett åttonde försök att bärga klubbens första bandyguld.
– När vi vunnit den sista semifinalen mot Villa kom Sonny in i omklädningsrummet och sa ”ni ska veta att det finns en där uppe som är stolta över er”. Nu ska vi fortsätta och vinna finalen för honom också, säger Jesper Eriksson.