Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Sport

Viljan att vinna finns kvar i Anna Holmlunds nya liv

00:30. Anna Holmlund i ett första möte efter olyckan.

Anna Holmlund vinner, gör segertecken och får upp hela ansiktet i ett leende.

Det är en liten seger i hennes stora träning att klara sitt nya liv.

Samtidigt för hennes föräldrar en krävande kamp mot byråkratin för att det där livet ska bli så bra som möjligt.

Ibland blir inget som planerat. Den 19 december 2016 kraschade skicrossåkaren Anna Holmlund under en träning. Planen var att jag skulle följt hennes väg mot vinter-OS 2018.

Den första måndagen i juni 2017 följer jag i stället med Anna när pappa Lars kör upp henne i rullstol från Edsvikens strand mot Danderyds sjukhus. På vägen stannar vi och tar en match i något jag aldrig testat. Tumbrottning.

Foto: Roger Turesson

Jag och Anna låser fast varandras händer så att bara vänstertummarna är fria. De pendlar från sida till sida medan Lars räknar ner. Och så. Tummarna i mitten, matchen börjar, först till tre segrar.

Jag ska låsa fast Annas tumme och vill inte ta i för mycket så jag förlorar första försöket. I de två följande tar jag i, men det spelar ingen roll. Jag är chanslös mot Annas snabba reflexer och starka näve.

När jag tittar upp och tittar in i hennes ögon ser jag den där glädjen jag sett förr. När hon stått högst upp på en prispall eller när jag träffat henne hemma på Stora Essingen där vi båda bott.

Hennes seger visar att Anna Holmlund fortfarande gillar att tävla och att vinna.

Den visar också att vänstra sidan återhämtat sig bra efter hennes mycket svåra hjärnskada. Hon hälsar med vänster hand och trycker på dörrknappen med vänster fot. Den högra sidan släpar långt efter. Hon har svårt med talet eftersom den högra delen av ansiktet inte hänger med. Det högra ögat får hon kämpa för att hålla öppet.

Hur det blir i framtiden?

Lars Holmlund säger med ett luttrat leende:

– Jag säger som läkarna sagt hela tiden: Vi sysslar inte med prognoser.

Jag vill hoppa. Springa. Sen.


Anna Holmlund har ägnat stora delar av sitt liv åt att träna för att vinna.

Nu tränar hon för att leva sitt nya liv.

Från att hon vaknar till att hon försöker somna är dagen uppdelad i ett schema. Det kan vara upp till 22 punkter. Hon tränar på att äta, på att sköta sin personliga hygien. Hon tränar på att få igång kroppen, hon tränar på koncentration och tal. Hon tränar på allt som var självklart förut.

När vi sitter nere vid Edsviken frågar jag Anna:

Vad vill du träna på?

– Hoppa. Springa. Sen.

Jag träffar Anna Holmlund i 45 minuter. Föräldrarna har bjudit in oss och Anna har givit sin tillåtelse. I början vet jag inte om hon känner igen mig. Men jag förstår snabbt att hon hänger med när jag pratar.

Hon lyssnar, nickar och det tar inte så lång tid innan jag förstår det hon försöker säga.

Anna är trött den här eftermiddagen och orkar därför inte prata så mycket. Orden kommer stötvis ett och ett, de tar tid och rösten är svag. Den håller på att tränas upp, bland annat med sång. Carolas och Winnerbäcks låtar kommer hon ihåg texterna på.

Och när vi ska skiljas pratar jag om att jag har träffat hennes föräldrar i hennes lägenhet på Stora Essingen och att det var alldeles nedanför balkongen vi sågs ibland, på Stora Essingens IP. Efter ett av hennes fyspass undrade om jag fick göra en reportageserie om hennes väg till OS. Hon svarade med ett snabbt ja och ett leende.

Jag ser att hon börjar minnas. Jag fortsätter med att jag brukade se henne komma gående över torget. Hon efter ett morgonpass på gymmet, jag efter en stund med fikagänget.

Då skiner hon upp. Knäpper med vänsterhandens fingrar, sträcker pekfingret mot mig och ler. Just det, liksom.

Foto: Roger Turesson

En skillnad med Anna nu mot då är håret. Jag trodde att färgen blivit mörkare av olyckan.

– Säg det till Anna, då kommer du att ligga på plus. Anna har alltid blonderat sig, säger mamma Margaretha när vi träffar föräldrarna några dagar tidigare och Margaretha visar en selfie med dottern.

Anna ska blondera sig igen. Men det måste vänta tills hon har lämnat sjukhuset. Det ska ske i juli, då ska hon flytta till en anpassad lägenhet i Sundsvall. Den i Stockholm hyrs ut.

Och det är här historien går över från mänsklig och känslig till byråkratisk och kämpig.

– Anna klarar ingenting helt själv från det att hon går upp på morgonen, säger Margaretha Holmlund. Minst två personer måste vara med vid alla förflyttningar eftersom hon är så ostadig.

Hon och Lars är inne i en tillvaro med utredningar, byråkrati och regler där deras dotter är ett ärende som bollas mellan kommun och stat, det vill säga Försäkringskassan.

Om en person behöver assistans över en viss nivå är det staten som betalar. Lars och Margaretha tycker att det borde räcka med de noggranna utredningar Danderyds sjukhus gjort för att visa hur stort Annas behov är. Men regler är regler och därför måste varje instans ha sin egen utredning.

– När hennes behov började ifrågasättas blev jag helt sänkt, säger Lars. Det är lätt att bli det i den här djungeln. Man måste hela tiden ha i minnet att det här ska vi fixa, annars blir man sänkt.

Margaretha berättar om frågorna de under utredningen behövt svara på om sin dotter:

– Hur ofta går hon på toaletten? Hur många minuter tar det? Det är ovärdigt.

– Hur lång tid tar det att duscha Anna? Hur ofta ska hon duscha? Måste man tala om det som vuxen människa? Det är inte handläggarens fel. Det är regelverket som är ovärdigt.

Det har snart gått ett halvår sedan olyckan. Just nu ägnar Lars och Margaretha mycket tid åt processen att hitta personer som ska jobba som assistenter för Anna. De förstår inte hur de skulle hunnit eller klarat allt arbete olyckan medfört om de inte varit två pensionärer.

– Ibland känner jag att jag inte orkar gå ur sängen men jag har gått ur sängen varje dag ändå, säger Margaretha. Någon frågade om man kan vara riktigt glad, men nej, det är väldigt svårt. Det ligger där och nöter oavsett vad man gör.

– Vi försöker ändå göra sånt vi annars gör. Man måste överleva och då måste man göra saker. Har någon frågat oss har vi sagt ja, vi kommer gärna och äter och går på bio men vi har inte orkat fixa själva.

– Vi har många fantastiska vänner i Sundsvall och även här i Stockholm som ställt upp för oss när vi varit här nere hos Anna, säger Lars.

Foto: Roger Turesson

Alla föräldrar fruktar ett samtal med beskedet att något allvarligt har hänt ens barn. Vid fyratiden på eftermiddagen den 19 december kom det till Anna Holmlunds.

Deras dotter hade kraschat under ett träningsåk i italienska Innichen. Det var tre stora pucklar i slutet av banan. Hon fick felskär på den första, landade på den andra och kraschade in i den tredje.

Lars och Margaretha ombads flyga ner. Morgonen efter satt de på planet.

Hur var natten däremellan?

– Just när sånt där händer blir man först bara praktisk. Man måste ordna flyg. Hur länge blir vi borta? Vad behöver vi ha med oss? Blommorna ska vattnas och allt det där. Det är en konstig reaktion. Jag skriver dagbok. Jag skrev ner allt och det är väldigt konstigt att läsa. Man blir väldigt rationell. Sen kommer allt det andra, säger Margaretha.

När de kom ner till sjukhuset i Bolzano låg deras dotter på intensiven. Hon hade slangar från sju maskiner i kroppen.

Hon kämpade för sin överlevnad – men det har föräldrarna insett först efteråt.

Var ni rädda för att hon inte skulle överleva?

– Så länge jag har sett henne ligga där har jag inte tänkt så men sen har man ju tänkt den där andra tanken, säger Margaretha.

– Vad var det för mening med att hon skulle överleva om hon bara skulle ligga som ett paket? Inte ville Anna ha ett sånt liv.

– Tredje dagen samlade läkarna oss i ett rum, berättar Lars. De sade att det är en allvarlig skada. Vi vet inte om hon kommer att kunna andas själv igen. Herregud, tänkte jag.

Jag kommer inte ihåg så mycket. Hela det här halvåret är bara som ett töcken


– Man går där som i ett töcken. Jag kommer inte ihåg så mycket. Hela det här halvåret är bara som ett töcken, säger Margaretha. Man vet knappt vad som hänt eller vad vi har gjort. Vi har åkt fram och tillbaka och försökt göra något. Ibland går det bra. Ibland kommer allt över en. Då känns det tragiskt och orättvist.

– Du frågade förut hur man känner sig. Det hemska var alla möten med doktorerna. De är skoningslösa i sin ärliga information. Det har varit otroligt smärtsamt att lyssna på.

När de träffade Anna efter olyckan var hon uppskrapad på högra delen av ansiktet. Okbenet var av. Hon var medvetslös men också nedsövd för att kroppen skulle få vila så mycket som möjligt.

Det finns fyra grader av hjärnskador. Anna Holmlunds skada var på tredje nivån. Den fjärde innebär att man är hjärndöd.

Det här var vetskapen och ovissheten familjen hade med sig när de flög hem till Sverige. Först till Karolinska sjukhuset och sedan till Danderyd.

Då hade Lars tagit på sig rollen som den obotlige optimisten.

– Jag har inte velat se de mörka molnen som fanns där och som finns där.

Jag och fotograf Roger Turesson träffar Lars och Margaretha i Annas lägenhet på Stora Essingen. Hennes pärla, kallar de den. Hon köpte den för att ha smidigare vändningar mellan utlandsresorna och för att ha nära till halvtidsjobbet inne i city. I köket sitter en almanacka med planeringen över alla resor vintern 2016-2017. Många blev aldrig av.

När hon kom tillbaka till Sverige tog det mer än två månader innan hon vaknade. Föräldrarnas hopplöshet växte men det fanns spår av ljus, tecken på liv. Hon hade redan börjat träna för att hålla igång musklerna i kroppen. Den hade tagit mycket stryk, drabbats av blodpropp, lunginflammationer och tappat 20 kilo.

– De har eldrivna maskiner så att hon har kunnat sitta och cykla fast hon var medvetslös. Så fort hon fick börja träna såg man i ansiktet att hon mådde bra, säger Margaretha.

– Fötterna satt fast med kardborrband på den där cykeln, säger Lars. På tredje dagen började motorn låta konstigt. Det var inte motorn som gick, det var Anna som fortfarande trampade. Det visar vilken fighting spirit hon har.

När någon vaknar upp ur koma på film så slås ögonen upp, talet flyter på och allt blir snabbt som vanligt. I verkligheten tar allt längre tid, stegen är mindre, utvecklingen går i etapper.

Foto: Roger Turesson

I mitten av mars gjordes framsteg varje dag. Hon sade något ord. Hon kunde säga någon mening. Hon började känna igen folk. Började minnas.

Lars och Margaretha minns för alltid den 13 mars. De var på väg för att äta lunch med folk från Sveriges olympiska kommitté.

– Jag sade hej då Anna och kramade om henne. Då kände jag hur hon kramade om mig också. Det var en enorm upplevelse, säger Margaretha.

– Vi åkte gråtandes på tunnelbanan till SOK, säger Lars.

Ett nästan lika starkt minne är när han gav Anna en skrivtavla och undrade om hon kunde skriva namnen på sina syskon. Hon gav honom blicken som om han inte var klok och skrev. Kalle. Lisa, Pelle.

– Är det ingen mer du vill skriva, undrade Lars.

Då skrev hon: VICTOR.

– Vilken dag det var. Det var en spännande resa de där dagarna, säger Lars.

– Då tänker man att det ska hända något varje dag men det gör det ju inte, säger Margaretha.

Victor är pojkvännen Öhling Norberg. Anna har koll på att han är bra på att åka skidor och gläds med att han vann skicross-VM i vintras.

Den egna karriären minns hon än så länge inte mycket av. Tidigare sportchefen Tommy Eliasson Winters barn har ritat en teckning med texten:

Till Anna – världens bästa skicrossåkare.

Är jag världens bästa skicrossåkare?


En dag låg Anna i sängen, läste texten och frågade sin mamma:

– Är jag världens bästa skicrossåkare?

– Ja, du har varit det innan du ramlade. Tre gånger har du vunnit världscupen.

– Är jag världsmästare, undrade Anna.

– Nej, du kunde inte åka VM. Men Victor vann.

Det är så där Lars och Margaretha har uppmanats att vara, de ska svara på hennes frågor. Föräldrarna får också höra att deras dotter kommit långt.

– Läkare säger att det inte borde vara möjligt att komma så långt som hon redan gjort. Är det någon som ska klara det här så är det Anna, säger Lars.

– Nu har det planat ut lite men hjärnan håller på att reparera sig under två års tid så vi har inte gett upp hoppet om att det ska bli ytterligare förbättringar, säger Margaretha.

Deras kamp för Annas framtid handlar om den som är från dag till dag men också den som är betydligt längre bort.

– Det man oroar sig för också är Annas ekonomi, säger Margaretha. Det är ju något som gäller alla idrottare, vad har de för skydd om det händer något allvarligt? De har försäkringar som inte tänker på framtiden utan är engångsbelopp.

– Anna hade sett om sitt hus. Hon hade en egen försäkring och jobbade 40 procent på Stora Enso. Men Annas ekonomi är ett orosmoment.

Vad Anna kan jobba med vet ingen.

– Anna har varit en förebild i sin idrott och hon kan kanske vara en förebild fast inom en annan verksamhet, säger Margaretha. Hon tyckte väldigt mycket om att prata och hålla föredrag. Men om hon blir kapabel att göra det vet jag inte.

På en nationaldag häromåret talade Anna Holmlund i Sundsvall om idrottens roll i samhället och möjligheten att bygga broar mellan människor.

Foto: Roger Turesson

När hon efter olyckan hade ett möte med medicinska experter som jobbat med henne på Danderyd fick hon information om vad hon varit med om.

– Är det något du vill fråga oss, Anna, sade en läkare. Hon undrade:

”Jag funderar på varför jag är så dålig på att prata. Det vill jag veta”.

Det som talar för Anna Holmlunds återhämtning är att resten av kroppen klarade sig bra i kraschen. När hon var medvetslös gick all kraft åt att läka hjärnan.

Andra saker är att hon är ung, stark och van vid hård träning.

– I går lade hon pussel. 50 bitar. Hon jobbade bara med en hand och var jättenöjd när hon klarade det. Yes, sade hon när hon lade sista biten, berättar Margaretha.

– Den övningen tränar koncentrationen. Det tog 25 minuter och det är max vad hon orkar att fokusera.

– Anna är otålig men det är ingen ny egenskap. Precis som hon vill att det ska gå fort. Det är inte så bra nu. Hon ska inte äta fort, inte försöka ta sig fram fort, säger Margaretha.

Lars har en pärm i knät. På insidan finns en bekant bild. En leende Anna Holmlund och en världscupspokal i handen.

– Den här Anna finns inte kvar längre. Det är en annan Anna vi får lära känna och tycka om nu och se till att det blir så bra som möjligt för. Men det är hon som ska göra framstegen. När vi åker hiss är det hon som ska trycka på knappen.

Foto i text: Roger Turesson

Fakta. Anna Holmlunds främsta skicrossmeriter
Anna Holmlund efter OS-bronset.

* OS-brons 2014 trots två allvarliga knäskador, den senaste bara ett år innan tävlingen i Sotji.
* VM-brons 2011.
* Tre totaltitlar i skicrossvärldscupen. Den första 2011. Övriga 2015 och 2016.
* 33 pallplatser, varav 19 segrar, på 67 världscupstarter.

Bakgrund. Detta har hänt sedan Anna Holmlunds olycka

Hon är OS-bronsmedaljör och trefaldig totalvinnare av världscupen.
Nu börjar skicrosstjärnan Anna Holmlund resan mot ett nytt liv.

Detta har hänt.

19 december 2016: Anna Holmlund kraschar under träning i italienska Innichen, slår huvudet i backen och förlorar medvetandet. Hon förs med blödningar i hjärnan till traumacentret i Bolzano och opereras direkt.

20 december: Sent på kvällen skickar Svenska skidförbundet ut ett pressmeddelande där man konstaterar att läget är värre än befarat och mycket allvarligt. Holmlund är fortfarande nedsövd, har en svår hjärnskada och kommer att få betydande men.

27 december: Holmlund blir kvar på sjukhuset i Italien över julen, men flygs – fortsatt nedsövd – hem till Sverige i mellandagarna för fortsatt vård på Karolinska universitetssjukhuset i Solna. Skadeläget beskrivs som oförändrat och fortsatt allvarligt.

9 januari 2017: Holmlund får lämna intensivvårdsavdelningen för en vårdavdelning på Karolinska. Hon andas nu själv utan hjälp från respirator och all sövande medicinering har tagits bort. Men stjärnan har ännu inte återfått medvetandet.

1 februari: Tillståndet är oförändrat men stabilt. Anna Holmlund flyttas från Solna till en rehabiliteringsklinik på Danderyds sjukhus.

9 februari: Under en idrottsgala i Sundsvall säger Holmlunds pappa Lars Holmlund att 29-åringen visar tecken på att känna igen vissa dofter.

13 mars: Under en period har Anna visat små, positiva, tecken på basal kommunikation, som handtryckningar och blinkningar. Om det handlat om slump eller faktiskt kommunikation har inte gått att avgöra. Men en dag märker hennes föräldrar en stor skillnad när Anna för första gången sedan olyckan kramar sin mamma.

19 maj: Det har länge varit tyst kring Anna Holmlunds situation. Men nu kommer positiva besked. Holmlund kan ge enkla verbala svar och känner igen familj och vänner. Går allt enligt plan skrivs hon ut från Danderyds sjukhus i juli för en flytt till en lägenhet i Sundsvall, skriver Skidförbundet i ett pressmeddelande.

Skicrossläkaren Jakob Swanberg berättar att Holmlund har en hjärnskada som kallas diffus axonal skada. Det handlar om grad tre, som är den allvarligaste graden, och skadan kommer att ge Holmlund ”betydande funktionsnedsättningar”. De senaste månadernas successiva framsteg beskrivs dock som oväntade. Bara några få procent av de som drabbas av den allvarligaste graden återfår medvetandet.