Han gjorde Patrik Sjöberg till världsmästare, han såg talangen hos Christian Olsson och lade grunden till hans framgångar, han överförde mycket av sina kunskaper till Yannick Tregaro och han har haft stark inverkan på Stefan Holms hoppkarriär.
Men lika märkligt är att han gjorde svenska mästare och landskampsvinnare av så många ordinära friidrottare, och att så många av dem säger att de aldrig skulle ha blivit något utan Viljos tro på dem.
Viljo Nousiainen hade en förmåga att se talang där andra tränare inte såg någonting och han hade förmågan att utveckla den längre än andra trodde var möjligt. Vad var det han såg, vad var det han gjorde?
Och hur kom det sig att en man som var så fantastisk på att plocka fram det yttersta ur andra var helt oduglig på att ta vara på sig själv? Han hade inga vänner utanför friidrotten, han struntade ofta i att äta lagad mat det verkade som om han levde på kaffe och cigaretter, han klagade ständigt över olika krämpor, han hade ingen full lön och han hade krympt sin värld till Olskroken och Slottsskogsvallen, och vägen däremellan.
När han kom från Finland var han ett spänstfenomen, en snygg kille som samtidigt var lite bohem och spännande. Han slutade som en sjuk, sliten medelålders man som knappt kunde försörja sig i Sverige trots att han utvecklats till ett världsnamn som tränare.
I nästan 30 år var Slottsskogsvallen och Friidrottens hus hans egentliga hem. Han hade under de åren haft många hundra unga idrottare i sin träning. Och ändå ställer man sig frågan, vem var han egentligen? Inte ens de som växt upp hos honom vet riktigt vad de ska tro om hans berättelser.
Det som är riktigt säkert är att han hade en speciell förmåga att få barn och ungdomar att känna sig sedda. Han behövde aldrig höja rösten, sägs det. Han fick alltid full uppmärksamhet. Det var bara med sin styvson, världsmästaren i höjdhopp, han bråkade och grälade.
Patrik Sjöberg slutade hoppa höjd 1999, då hade han ständigt ont i ryggen. Han var bara 16 år när han blev svensk mästare första gången på 2,16. Nu, när han är på tillfälligt besök i Sverige, träffas vi på ett hotell i Göteborg.
– Vi gapade och skrek som fan på varandra, säger Patrik. Folk hörde oss och tänkte herregud, vad är det som händer mellan dem
? Men de visste inget om hur man kunde reta sig på Viljo, hur trött man kunde bli på honom om man tvingades vara tillsammans med honom på resor 240 till 250 dagar om året.
Patrik Sjöberg var en kontroversiell idrottsman. Han utmanade många med sin attityd och han är övertygad om att illviljan han väckte också föll på Viljo. Men medan Patrik var stursk och kunde ta för sig så var Viljo svag. En person som aldrig ville, eller helt enkelt inte kunde, bråka med förbundsgubbar och i löneförhandlingar.
– Viljo blev snabbt erkänd utomlands, säger Patrik. Men inte här hemma. Pengarna hade kommit in i friidrotten och jag krävde en proffsig attityd. Vi måste alltid ställa upp på alla jippon med förbundets sponsorer. Vi fick inget betalt men förbundet fick nya tjänster och ännu fler gubbar som skulle med på stora tävlingar och banketter. Jag såg det och sa rakt ut att jag tyckte det var fel. Ilskan mot mig drabbade också Viljo.
Därför tycker Patrik att det skorrar falskt med allt vackert tal nu.
– De som öser superlativer över honom nu är samma personer som petade honom då från jobben i Svenska friidrottsförbundet och Örgryte, säger han.
Och han minns upprört Viljos begravning.
– Det var vedervärdigt att sitta och lyssna på hyllningstalen från förbundets representanter, det kändes som om jag ville gå därifrån.
De hade aldrig förstått Viljo, menar han, och aldrig vågat ta honom sådan han var. Hur skulle en man som Viljo Nousiainen kunna passas ihop med fyrkantig förbundsbyråkrati och regelverk?
– Det går inte att sätta titel och lönegrad på en man som Viljo, säger Patrik. Viljo var en konstnär. Viljo var världens bäste tränare. Han hade ett unikt värde. Men det han fick var en spark i arslet av höjdarna.
För Patrik Sjöberg förändrades hela tillvaron första gången han mötte Viljo. Patrik var en lång, lite småstrulig tioåring från ett skilsmässohem och hängde mest på fritidsgården utan att hitta något han gillade att göra. Han hade hoppat höjd någon gång i skolan så man skickade honom till Slottsskogsvallen för att träna friidrott. Och där fanns Viljo.
– Jag hade varit med och spelat fotboll och andra bollsporter, någon tränare hade väl ropat lite instruktioner. Men det blev aldrig något mer, säger Patrik.
– Men Viljo, jag hade aldrig upplevt något som Viljo. Jag fastnade direkt. Viljo var så närvarande. Inte bara för en liten stund, utan hela tiden. Han såg oss. Varenda en av oss.
Så småningom blev Patriks mamma Birgitta och Viljo ett par. Under några år var de en familj, en familj som levde med och för friidrott. När Birgitta och Viljo bröt sin förlovning och flyttade isär ville Patrik bo med Viljo.
– Morsan var emot det. Men för mig hade livet redan kommit att bestå av friidrott 24 timmar om dygnet och jag var livrädd för att det skulle förändras, rädd för att gå miste om det.
Jag ville inte byta ut höjdhoppandet och livet i Viljos grupp mot någonting. Det var träning, läger och tävlingar jämt. Ibland till Finland på turnéer för Viljo gillade att visa upp sina svenska talanger i hemlandet.
– Han ljög friskt för arrangörerna, sa att någon hade hoppat 7,47 i längd fast han hade ett pers på 6,80. När den killen hörde hur han presenterades i högtalarna som landslagsman blev han så tagen att han gjorde övertramp i alla hoppen i varenda tävling, panikslagen.
Slitningarna mellan Patrik och Viljo började när tonåringens aptit på resten av livet vaknade.
– När jag hade kört två intensiva pass på Vallen på dagen så tyckte jag att jag hade rätt åka in till stan på kvällen, som andra. Men för Viljo var det ett hot.
– För Viljo var även en inskränkt människa, säger Patrik. Han kunde inte förstå när någon sa att de inte kunde komma och träna för att de skulle på skolavslutning eller åka på lov. Han förstod inte att friidrott inte måste vara det viktigaste av allt i världen varenda dag för andra, när det faktiskt var det för honom.
När Patrik Sjöberg var 18 år och redan en stjärna flyttade han från Viljos lägenhet. Men de träffades nästan varje dag ändå, tränade, tävlade och reste ihop.
– Många såg Viljo som ett original, en charmigt slarvig bohem med lustiga infall. Men för mig blev situationerna han försatte oss i mest bara jobbiga. Han kunde aldrig säga nej när någon kom och bad oss ställa upp så det var jag som fick lägga massor av min energi på att reda ut problemen när vi var både dubbel- och trippelbokade. Och förstås jag som då framstod som den ogine.
På ett träningsläger bytte han rum 17 gånger för att han tyckte sig störas av ett ljud påstår Patrik.
– Andra tyckte det var lustigt, excentriskt. Jag tyckte bara det var enerverande och störande. Han framhöll hur viktigt det var för mig att äta rätt och på vilka tider. Men själv stannade han till vid en mack på väg hem från Slottsskogsvallen och köpte lite rökt bogfläsk, en sexpack Lapinkulta och några paket cigaretter. Inget mer. Det var hans vanligaste middag.
Inför Patriks tävlingar var Viljo oerhört nervös och kedjerökte, paket på paket.
– Då kunde han knappt tala, men jag var ju angelägen om att få hans analyser och måste lugna ner honom.
När Patrik Sjöberg med 2,42 satte nytt världsrekord en sommarkväll 1987 jublade ett fullsatt Stockholms Stadion. Men när han överlycklig nådde fram till Viljo hade denne sin glasklara analys färdig.
– Skithopp, sa han kort.
– Vadå skithopp, jag har satt världsrekord!
– Tekniskt sett var det ett skithopp.
– Nämen, vafan, jag kan väl hoppa med armarna bakom ryggen och det måste väl ändå vara bra om jag slår världsrekordet?
Viljos korta omdöme var inte menat för andras öron. Men självklart skulle reportrar senare mjölka det ur honom. De älskade förstås sådant och de visste precis hur de skulle få Viljo att säga saker.
Lika självsäker och kunnig som Viljo Nousiainen var bland sina adepter på träningen, lika osäker och ovillig var han när han skulle fullgöra andra delar av sitt uppdrag. När han var anställd av friidrottsförbundet för att också hålla seminarier och föredrag smet han undan.
– Då var han skygg, säger Patrik. Och han skämdes för sin dåliga svenska. I början märkte han säkert oviljan från de etablerade svenska tränarna. Jag hörde själv hur de hånade honom bakom hans rygg, förkastade hans metoder och sa att det inte var något att satsa på. Han mobbades. Det är inte ett för starkt ord. Det är nog många nu som har halvångest för vad de kallade honom då. För nu, nu kör alla hans grejer. Han bildade skola.
Viljo Nousiainen var utbildad vid idrottshögskolan i Jyväskylä i Finland. Under sitt liv i Sverige läste han så mycket internationellt han kunde om friidrott. Hans teoretiska kunskaper blev stora och han utvecklade sina egna träningsmetoder från dem. Det var hans förmåga att se som blev ovärderlig. Se rörelserna, se spänningen, se rytmen, se vad som fattades i koordinationen.
– Ingen kan lära sig att se med Viljos ögon, säger Patrik Sjöberg. Han hade en unik förmåga. Och han kunde göra en snabb värdering av alla de små tekniska detaljerna och det mentala.
Patrik Sjöberg minns hur han en gång fick ett vredesutbrott mot Viljo för att denne sa att han gjorde ett litet fel med vänsterarmen under upphoppet.
– Hur fan kan du se det? ropade jag. En liten skitdetalj, löjligt. Men efter träningen tittade vi i slowmotion på videon som spelats in. Han hade rätt, och felet jag gjorde med armen hade betydelse. Han såg sådant direkt, det som ingen annan kunde se.
Men den andre Viljo, han som inte fyllde i blanketter, som glömde deklarera, han vars reseräkningar var ett kaos av lösa lappar och glömda uppgifter, han som i 20 år körde bil på ett ogiltigt gammalt finskt körkort som han med flit spillt kaffe på för att datumen inte skulle synas, och som inte ville låtsas om världen utanför friidrotten, honom orkade inte Patrik med längre. Och till sist slutade han också träna för honom.
– Innan han dog hade vi börjat närma oss varandra igen, vi talade i alla fall med varandra. Jag var hos honom för att hämta mina räkningar som gick till hans adress dagen innan han dog. Han såg risig ut. Men vi hade ju alla så gott som slutat att fråga hur han mådde, säger Patrik Sjöberg.
– Han var hypokondriker, vi hade hört om hans inbillade sjukdomar så länge att vi blivit döva. Jag hade en gång försökt förklara för honom att om någon sa ”Hur mår du?” så var det en hälsningsfras, inte en uppmaning till honom att räkna upp alla krämpor från tårna och upp till huvudet. Det fattade han aldrig. Dessutom var han livrädd för doktorn och smet ofta från uppgjorda läkarbesök.
Så vem kunde veta att det var på riktigt den här gången? Inte Patrik Sjöberg och inte någon annan heller. Men plötsligt var det för sent för att göra något åt sårade känslor.
– En del som blev sagt mellan oss önskar jag vore osagt. Han var en märklig man. Den bäste tränaren i världen.
Vid stavhoppet i Friidrottens hus sitter Pekka Dalhöjd och kollar med allseende ögon sina adepters ansatser. Det har han gjort i många, många år. Precis som Viljo Nousiainen gjorde.
– Sista år en var det djup melankoli, säger Pekka. Han var ju finne och alla vi finnar är melankoliska. Viljo miste sin bäste idrottsman, det tog honom hårt. Det har hänt även mig, så jag vet
Viljo Nousiainen kom till Sverige och öppnade dörrar, tycker Pekka. Allt var så hemligt här tidigare, tränare som varit ute och rest och sett eller lärt något nytt höll det för sig själva, man skulle inte ge något åt konkurrenterna.
– Viljo kom hit med nya kunskaper och dem byggde han vidare på, han var skicklig i att ta till vara på impulser. Och han var med om att skapa en ny tränarkultur, nu delar vi med oss, kunskaperna har i högre grad blivit gemensamma.
Det var något särskilt med Viljo Nousiainens kärlek till barn tycker Pekka och berättar om en händelse i det forna Jugoslavien när de var på träningsläger där.
– Barnen i byn kom till idrottsplatsen för att titta på utlänningarna och deras träning, de ville vara med. Viljo lät dem vara det, visade dem hur de skulle göra. Då kom uniformerad personal och polis och körde ut barnen till andra sidan stängslet. Då avslutade Viljo passet med sin elitgrupp och gick ut från arenan och började träna barnen där ute på fältet.
Per Crona sitter på sitt kontor i Friidrottens hus, han har just lyckats ro ännu en upplaga av långloppet Göteborgsvarvet i hamn och suckar över röran. Han var aktiv idrottsman när Viljo också var det.
Viljo var tandlös och kunde bara dricka soppa första gången Per Crona träffade honom. Han hade tappat skivstången rakt över munnen när han körde bänkpress. Det var tandlösheten som tog honom till Göteborg. Örgryte värvade honom från Skövde, dit han kommit på ren spekulation från Finland året före, med löfte om tandläkarhjälp och ett jobb som vaktmästare i Scandinavium.
– Han var en dålig tävlingsmänniska, säger Per. Alltid för nervös. Han hoppade 2,06 i höjd och gjorde över sju meter i längd. Men misslyckades ofta.
Historierna är många om Viljos förmåga att hoppa högt när det inte var tävling. När han bara tagit två meter i en tävling var han så förbannad på sig själv att han gick in efter tävlingen och hoppade 2,11. Historien om hur han hoppade i blåställ i Scandinavium har blivit en klassiker.
– Det var vid inomhus-EM 1974. En grupp utländska hoppare hade just avslutat sitt träningspass, ribban låg på två meter någonting. Då kommer en vaktmästare i stor arbetsoverall knallande, kollar in ribban, springer fram och hoppar över. Och går vidare, som om ingenting har hänt, säger Per Crona.
Viljo Nousiainen slutade ganska snart med sitt eget friidrottande och blev tränare på heltid. Träningen lärde han sig att strukturera, men inte livet vid sidan av.
– Vi satte Viljo på bussen med ett gäng grabbar som skulle tävla i Karlstad och gav honom ett kuvert med pengar som beräknades räcka till mat och hotell för gruppen hela helgen. När bussen kom till Karlstad var pengarna slut. Vart hade pengarna tagit vägen?
– ”Ja, men herregud”, menade Viljo, han hade ju delat ut pengar till mat på vägen. Och någon hade behövt nya spikskor, en annan hade det knapert hemma, och lite annat i den stilen. Hans planering var likadan, vilka som skulle följa med på resor, var man skulle bo, när man skulle åka
Perifera detaljer för Viljo Nousiainen, gråa hår för de andra. Det ändrade sig aldrig. Hans styrka var att se de dolda talangerna. Han kunde se något särskilt hos någon trådsmal typ som kom tia när alla andra surrade runt segraren.
– Patrik Sjöberg hade väl knappast hoppat mer än 2,10 utan Viljo. Man kunde se på rörelserna vilka idrottsmän det var som hade Viljo Nousiainen som tränare. För en tid sedan var vi på träningsläger i Spanien, de finska idrottsmännen var på samma. Deras träning och rörelser såg så tunga ut vid sidan av de svenska. Skillnaden är Viljo, han har förändrat hela hoppträningen i Sverige.
– Vad han dessutom gjorde, menar Per Crona, var att gjuta självförtroende i en ganska missmodig svensk friidrott. Du kan. Vi kan. Det sa han jämt och hans och Patriks exempel betydde mycket för andra i en tid när många uppgivet ansåg att ”rena” friidrottare inte hade en chans när dopningen bredde ut sig allt mer. Men Viljo lyckades inge alla sina idrottare en känsla av att de betydde något extra.
Viljo Nousiainen hatade blotta tanken på att hålla föredrag. Men nuvarande olympiske mästaren Stefan Holms pappa Johnny har berättat om hur de, när Stefan i de flestas ögon bara var en för kort höjdhoppare och Johnny bara en svetsare som amatörmässigt försökte träna sin son, åkte från Karlstad till Göteborg helg efter helg och Viljo kom där med sin kaffemugg och cigarett och tittade, talade och lärde ut allt de nu kan. Men föredrag? Seminarier? Det betydde vånda, pina.
– Vi hade arrangerat en helgkurs en gång, Viljo skulle berätta om sin träning och 59 tränare från hela Sverige anmälde sig direkt, berättar Per Crona. Viljo var skräckslagen, jag höll honom i ett stadigt tag i nacken de sista dagarna för att han inte bara skulle försvinna. Han hade plötsligt fått ont överallt och mådde så dåligt, så dåligt, sa han.
Viljo lyckades inte smita. Han var med på seminariet, hans livs enda. Där var också tre gånger fler tränare och intresserade än man räknat med, folk fick sitta på golvet eller stå. För de tränarna var det nästan som en uppenbarelse, det talas om den kursen än i dag.
– En så uppskattad och framgångsrik människa. Ändå fattig, ensam och orolig. Det var tragiskt, säger Per Crona.
Yannick Tregaro sitter på Slottsskogsvallens vackra gamla läktare. Solen flödar, på banan finns bara en ensam häcklöperska och en motionerande oldboy. Nästa morgon ska Yannick åka till Spanien på träningsläger med sina elithoppare. Så många gånger som Yannick varit här med Viljo, han kan väl nästan höra hans röst eka här nu, se honom framför sig så tydligt som vore det i går.
Det går inte en dag utan att Viljo dyker upp i hans tankar. Som fadersgestalt, som tränare och läromästare. Yannick kom från Angered som flera andra i kretsen som drogs till Viljo och friidrotten. Ett förortsfrö som kanske hamnat fel om inte de funnits där.
– Jag har honom att tacka för allt, säger Yannick. Mina föräldrar skildes, Viljo blev min pappa och mitt stöd i allt.
De blev som far och son och Yannick bodde hemma hos Viljo. Nu är det han som för arvet vidare, för när Viljo dog bestämde sig Yannick snart för att sluta hoppa själv och ta på sig tränarrollen.
– Viljo hade som tränare en helhetssyn, det fysiska och det mentala gick hand i hand. Med honom kände man sig som nummer ett, man ville kämpa för honom. Vi kunde diskutera träning och teknik i timmar.
Allt som Viljo kom med var inte nytt, menar Yannick. Men förmågan att kunna få varje individ att träna optimalt var det. Han kunde se skillnader dag för dag hos individerna i både deras fysiska och mentala tillstånd och lägga upp träningarna efter det.
– Det var det Viljo kunde, säger Yannick, att läsa de olika adepternas tillfälliga förmåga och stämning. Och han lät teknik och snabbhet ersätta mycket av den gamla styrketräningen. Han var en trollkarl.
Yannick Tregaro, som har världsstjärnorna Christian Olsson och Kajsa Bergqvist i sin träning, säger att han förstår mer och mer om Viljo nu. Att en tränare kan leva för att belönas av sina idrottares framgångar.
– Men för Viljo handlade det inte nödvändigtvis om Patriks världsrekord. Det var lika mycket när små killar och tjejer satte nya personliga rekord. Det är nästan likadant för mig. Elit i mina ögon är inte de som redan slagit igenom, det är alla de som verkligen vill något.
Yannick Tregaro fick den sista tiden med Viljo känslan av han ville föra över sina kunskaper, att han insåg att tiden var knapp.
– Som tränare har jag i dag utvecklat mina egna övningar, metoder och upplägg, säger han. Men insikterna om rytmik, kroppskontroll och koordination fick jag av Viljo, grunden är hans.
– Men jag tänker aldrig bli som han och försöka ha kontroll över mina friidrottares sociala liv. Han såg bara friidrotten, ingenting annat och det var förödande. När jag fick min första flickvän och ville vara med henne ibland reagerade han mycket negativt. Allt som inte var friidrott inkräktade på hans intressen.
Johan Brink arbetar på ett pr-företag och sitter och funderar på material och texter inför friidrotts-EM som ska gå nästa år i Göteborg. En gång i tiden hade han svenskt rekord i tresteg. Han tränade med Viljo i tolv år.
– Vi var de första, säger Johan Brink. Ibland gav han oss nästan känslan av att kunna flyga. När jag började hos Viljo var han aktiv, vaktmästare och tränare på en gång. Jag var 16 år och hoppade 12,50 i tresteg. Efter ett tag anmäldes jag till ungdoms-SM. Jag hoppade 13,69 och blev chockad. Men Viljo bara log lite och sa: Det var vad jag räknat med.
Han hade en förunderlig förmåga att toppa sina idrottare till tävlingarna, menar Johan Brink. Han visste precis hur och när han skulle backa tillbaka varenda en från tungt till lätt och få dem att känna sig som om de kunde flyga på tävlingsdagen. Även för Johan Brink och hans bror blev Viljo något av en far.
– Vi tränade varje dag. Och han ringde varje dag och pratade om upplägget. En gång när jag var skadad och gick hemma tre veckor så ringde han inte en enda gång. Han lade hela sin uppmärksamhet på dem som var igång. Inget daltande med de andra. När telefonen till slut ringde grät jag nästan av lättnad.
En gång ringde den en fredagskväll. Det var Viljo som sa att de skulle åka på måndag morgon:
”– Va, åka vart då?
– Vi ska till Spanien på träningsläger i tio dagar.
– Ja, men Viljo, jag går ju i skolan. Jag kan inte bara försvinna därifrån.
– Jo, vi fixar en lapp.”
– Det var sådan han var. Men det var alltid kul att träna med honom. På lägren var han både kompis och tränare, det var alltid en massa upptåg och bus. Han var en av oss, säger Johan Brink. Ingen av oss ifrågasatte hans auktoritet som tränare för det.
När Johan som 19-åring fick stipendium till ett universitet i USA så for han, men upptäckte att den bästa träningen fick man hos Viljo.
– Jag ville mycket och tränade stenhårt i USA första året, säger Johan. Men jag blev bara sämre. De var ljusår efter. Där fanns ingen som hade Viljos fingertoppskänsla för de små men nödvändiga korrigeringarna av tekniken.
– Jag skippade de tre återstående åren där och for hem och genast vände kurvan uppåt igen. Viljos närvaro på träningarna var så avgörande för resultaten. För oss alla. Vi litade på honom till hundra procent.
Johan Brink tänker ofta på Viljo. Och tycker det är roligt att han lyfts fram, att Yannick Tregaro, Christian Olsson och andra bidrar till att ge Viljo Nousiainen det erkännande han förtjänar.
– Men den stora betydelsen han haft för hur svensk friidrott i dag begränsar sig inte bara till hopparna, säger Johan Brink. Den handlar också om häck och sprint.
Världens bästa tränare?
– Ja, säger Johan, med tanke på det underlag han hade så var han nog det.
Peter Bergh är kirurg på ortopeden och före detta landslagsman på korta häcken. Bakom virrvarret av ombyggnadsprojekt och långa korridorer hittar jag honom på Sahlgrenska. Han är just klar med dagens operationer.
– Med en annan tränare hade jag aldrig blivit landslagsman, säger han. Jag var 15 år och min talang bestod mest i att jag kunde springa fort. Så kom jag till Viljo. Och allt han tog i blev bra. Han var så mycket före sin tid.
Peter var med Viljo från dennes första tid som tränare och under många år. Och han är djupt tacksam för den tiden. En Viljo Nousiainen som först var missförstådd, mobbad och behandlad som en kuf i början växte till ett världsnamn.
– Han fick oss att tycka att det var roligt att träna, säger Peter. Och han lyssnade på alla. Han lyssnade lika mycket på 89-åringarna som de äldre.
Viljo Nousiainen talade nästan aldrig om sin tid i Finland, berättade ingenting om sin uppväxt eller om släkten. Det var som om livet började när han kom till Slottsskogsvallen och i stort sett begränsade sig till vad som hände där.
Undantaget var förstås när denne mystiske man lade ut texten för sina adepter och berättade om alla sina idrottsbedrifter. Han hade varit landslagsman i allt från basket, boboll, och volleyboll till skidor. Och dessutom naturligtvis satt en del snygga rekord i friidrott.
Men med en man som Viljo Nousiainen vågar man aldrig säga vad som är sanning och vad som är lögn. Inte ens Patrik Sjöberg som levde så länge med honom har kunnat undgå den flyktiga tanken att hela hans bakgrund kanske är ett påhitt?
Med en så märkligt sammansatt karaktär som Viljos kan man ju undra. Om det inte vore förstås för det faktum att Patrik träffade både släkten och Viljos gamla idrottskamrater på turnéerna i Finland.
Peter Bergh talade i telefon med Viljo två dagar innan denne avled. Det var det gamla vanliga.
– Ett av hundratals samtal under åren om hans krämpor. Han hade ont, sade han. Ät medicinerna du fått och gå så snart du kan till doktorn, sa jag. Vad skulle jag säga? Viljo hade varit döende de senaste 20 åren. Ibland ringde han mitt i nätterna. Jag kommer nog inte till träningen i morgon brukade han säga, jag har nog dött då.
Ändå var han där, varje dag. År in och år ut.
– Han kunde ringa och säga att nu var han säker på att det var cancer, dagarna var räknade. ”Men Viljo”, sade jag, ”du har ju just varit och röntgats, du var frisk”. ”Ja, ja, ja, brukade han säga”, som att han visste nog bäst själv.
Viljo Nousiainen dog sommaren 1999 av brustet bråck på kroppspulsådern i magen. En sjukdom som nästan alltid beror på rökning och fet mat. Så ofta som han talat om sin nära död.
När den kom blev den ändå en oerhörd chock för hans omgivning. Ingen ville tro att det var sant; Viljo Nousiainen skulle inte stå och vänta på sina friidrottare på Slottsskogsvallen nästa dag.