Sport

Waldner bjöd på en sista show

02:22. En svensk idrottslegend gjorde sin sista match på torsdagen. Jan-Ove Waldner bjöd stundtals på stor pingisshow inför en taggad publik i Stockholm. ”Det går inte att ha det bättre”, säger han.

Kungen bjöd på pingisgodis in i det sista. Att 50-årige Jan-Ove Waldner förlorade sin absolut sista tävlingsmatch gjorde inget. Jublet i den fullsatta Liljeholmshallen visste inga gränser, firandet ville aldrig ta slut och vid sidan av hagen log mamma Marianne.

Mäster själv njöt av avskedet.

”Det här var kul för mig, för klubben och för pingisen”.

26-årige Andreas Törnqvist från BTK Rekord från Helsingborg blev den siste att besegra Jan-Ove Waldner i en tävlingsmatch.

– Jag ville faktiskt vinna hans sista match. Det är häftigt att vara den siste som mötte honom. Det är stort. Han har sina minuter då man är helt bortkollrad, det här var mycket speciellt, säger Andreas Törnkvist.

J-O själv var glad att ”Törna”, som han kallar honom, blev han siste motståndare.

– Det var roligt att torska mot en så fin kille. Vi har haft så jäkla många bra matcher. Han är en bra grabb, konstaterade kungen och skyllde förlusten på att han helt tappade koncentrationen.

Foto:
Foto: Lisa Mattisson

– Efter första set kommer jag inte ihåg någonting.

Jan-Ove Waldners matchfacit denna avskedskväll blev en seger och en förlust. Han började med att besegra Simon Arvidsson i en hård femsetare, 10-12, 11-8, 11-6, 7-11, 11-6 för att sedan förlora mot Törnkvist.

Men först sedan han bjudit på några fantastiska bollar som fick publiken att taktfast ropa ”J-O, J-O”.

Efter de längsta slagduellerna lutade sig 50-årige Waldner mot domarbordet för att vila sig, men efter matchen skyllde han inte på trötthet.

– Det var koncentrationen. Så här fräsch har jag inte varit på länge. Jag skulle kunna orka en match till utan problem, sa kungen och log sitt sneda leende.

– Första set är nog det bästa för året tänkte jag säga, men jag har ju knappt lirat.

Annars är det sällan den slitna klyschan ”festligt, folkligt, fullsatt” känts så rätt som i lilla Liljeholmshallen i Stockholm på torsdagskvällen.

En bollartist, en idrottsman utöver det vanliga, ja, kanske den störste av dem alla, pingiskungen Jan-Ove Waldner skulle abdikera och alla var där.

Eller rättare sagt, det var de inte för det var bara 450 åskådare som fick plats.

Redan klockan tolv på dagen ställde sig den förste entusiasten i kön och vid fyra på eftermiddagen, när entrén öppnade, ringlade sig kön flera hundra meter lång.

En av de som stod sist, men som till sist kom in, var 69-årige William Larsson. En sann pingisvän som själv var aktiv i Spånga, men som aldrig spelat mot J-O själv.

– Jag är här för att hedra honom. Han är en stor legend som har betytt mycket för bordtennisen. När han var i gång så blev sporten stor.

– Det här är skitkul, fantastiskt.

När klockan var lite över fem stängdes dörrarna. Då stod fortfarande hundratals kvar och fick inte komma in.

Vad de missade var en hyllning utöver det vanliga av en spelare utöver det vanliga. Efter att årets sista seriematch var färdigspelad, Spårvägen förlorade med 2-4, och sedan vidtog hyllningarna av kung Waldner.

Hans klubb Spårvägen hyllade genom bäste kompisen Mikael ”Äpplet” Appelgren.

Svenska Bordtennisförbundet höll tal och Ängbys legendariske lagledare Nisse Sandberg lämnade över kinesiska frimärken med J-O ingraverad.

I sitt tacktal hyllade J-O ”Äpplet”, ”vi har aldrig bott längre än en kvart från varandra och skickar sms 365 dagar om året”. Sedan tackade han speciellt ”morsan” Marianne och ”brorsan” Kjell-Åke.

Själv upplevde han kvällen som perfekt.

– Det går inte att få det bättre. Att det kunde fixa ihop sig så bra. Allting blev perfekt och att jag kunde spela hyfsat var ganska skönt för mig också.

Hur känns det i kroppen nu?

– Det gör lite ont i kroppen och det har det gjort de sista tolv åren. Det är en av anledningarna till att jag lägger av, plus att man inte har motivationen och att det går för snabbt när de spelar.

Redan efter första matchen det här året bestämde sig Jan-Ove Waldner för att sluta.

– Jag ville inte avsluta som en slagpåse. Det här var en skön avslutning och det var skönt att få sluta i en så liten och intim hall.

Varför fortsatte du så länge?

– Ja, det kan man undra. Nej, men jag tillförde någonting. Jag slutade i Tyskland för fyra år sedan när jag hade minuskvot. Sedan kom jag hem till Spårvägen och då har jag hela tiden legat på en jämn kvot, så det var svårt att lägga av.

– Jag hade 9-3 hemma i fjol och kanske 3-9 borta, så då tänkte jag vara smart och tänkte ”nu kör jag bara hemmamatcherna så blir allting skitbra”.

– Men det blev bara tre matcher, säger Jan-Ove waldner och skrattar gott.

Kungen må ha abdikerat, men ”det evigt gröna trädet” lever.

Tack för underhållningen.