Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

STHLM

158 glada saker skulle förhindra självmord

Elin var bara nio år när hon första gången hade kontakt med psykiatrin. I dag är hon 24, har två diagnoser, tre självmordsförsök och långa perioder av medicinering bakom sig.

Nyligen fick hon en akuttid hos en terapeut vid landstinget. Där fick hon en lista – på 158 saker som skulle kunna göra ­henne glad.

– ”Punkt 137: Sköta om ett akvarium.” När jag kom till den punkten hade jag i och för sig redan fått nog, men just då kände jag att något brast mig.

Elin skakar långsamt på huvudet. Vi ses i den lägenhet med boendestöd som hon hyr via Stockholms stad. Just den här dagen är det hittills en bra dag, hon har ingen ångest, är mest less. Och arg.

Att bo här innebär att hon varje morgon klockan 8, tryggt nog, blir väckt av personal. På kvällarna finns det ett fik på hennes våningsplan, ett fik dit hon kan gå om hon vill ha sällskap. Och två gånger i veckan får hon träffa sin boendestödjare som kollar hur hon mår, hur det går för henne.

Det går så där.

I år har hon varit inlagd på psyket på Sankt Göran tre gånger. Alltid mest på grund av att hon är så rädd för sig själv, sin ångest och sitt självskadebeteende.

Hon har bedömts vara en border­linepersonlighet. Sedan i juni har hon en adhd-diagnos. Hon är för närvarande sjukskriven. I en korg på diskbänken förvarar hon sina pillerburkar; sömnpiller, ångestdämpande, känsloutjämnande, anti-depressiva, adhd-medicin.

– Jag har ätit nästan alla former av psykofarmaka och neuroleptika sedan jag var 15 och gjorde mitt första självmordförsök. Men jag har aldrig fått någon seriös hjälp att hantera min ångest, min psykiska ohälsa, säger hon.

Men det var inte hit, bakom de nerdragna persiennerna, hon ville. I perioder han hon försökt plugga, hon har haft ett högintensivt jobb som hon klarade galant under en period innan hon ännu en gång brakade ihop.

– Och nu sitter jag här. Jag har ramlat mellan stolarna hos BUP, socialen och landstinget i hela mitt liv. Jag har aldrig haft en bestående samtalskontakt, alltid blivit bemött med receptblock och oförstående.

Det var hennes boendestödjare som hjälpte henne att få en akutsamtalstid för ett par veckor sedan. När hon kom dit fick hon träffa en samtalsterapeut. Enligt Elin kom samtalet mest av allt att handla om att Elin har en allt för negativ syn på livet.

När hon skulle gå fick hon ett kuvert som hon uppmanades att öppna vid hemkomst.

Det gjorde hon. Med påföljande chock och förvirring.

Elin läser högt: ”Punkt 21. Äta något läckert. Punkt 46. Gå ned i vikt. Punkt 98. Klara av en bantningskur.”

– Som många andra i min situation har jag haft allvarliga ätstörningar i perioder. Hur ska jag hantera det här? Nu råkar jag vara så skadad och härdad av allt jag redan blivit utsatt för så jag kan tänka att de kan dra åt helvete. Men tänk om de ger den här listan till någon som just i det läget är skörare än jag råkade vara just nu?

Om en månad har Elin sin nästa inbokade tid på en för henne ny behandlings­enhet. Trots hennes numera luttrade och cyniska bild av den vård hon hittills fått hyser hon ett visst hopp: den ­adhd-diagnos hon nyligen fick.

– Jag har förstått och ­accepterat att jag är sjuk, att jag behöver hjälp. Men nu har jag sett för mycket av hur dåligt det fungerar, jag vet inte om jag orkar mer. Men en sak känner jag starkt: det är dags att någon berättar hur illa ställt det är.

Elin heter egent­ligen något annat.

Den omskrivna listan är översatt från engelska och har i originalform rubriken ”Skills training manual for treating borderline personality disorder”. Den publicerades första gången 1993 i ”Journal of ­consulting and clinical pyschology”.

Fakta.

Ett av tio barn mellan 10 och 24 år har enligt SCB:s årliga undersökning av barns levnadsförhållanden upplevt psykiska besvär.

I Barnombudsmannens rapport ”Bryt tystnaden” (2014), där 62 barn i åldrarna 8–24 år djupintervjuades om sina erfarenheter av psykiatrisk vård, konstateras att det finns många hinder för att barn och unga vuxna ska få rätt hjälp: Långa väntetider, känslan av att bli bollad mellan olika enheter, socialt stigma, vårdnadshavarnas inställning och en väldigt skör tillit till vuxenvärlden är några.

Barnombudsmannens förslag:

Inrätta en barnlots i varje landsting som ansvarar för att barn får psykisk hälsovård.

Stärk elevhälso­vården.

Utred alla självmord för att förbättra det förebyggande arbetet.