STHLM

Äggklockan styr för speeddejtande seniorer

Speedejtingen börjar med gemensam fikastund. Pirjo Lehtevä och Karl-Erik Bengtsson är två av dagens deltagare.
Speedejtingen börjar med gemensam fikastund. Pirjo Lehtevä och Karl-Erik Bengtsson är två av dagens deltagare. Foto: Lisa Mattisson

Huddinge. Birgitta Winblad sätter äggklockan på fem minuter, sedan drar det i gång.

Det är speeddejting för seniorer i Huddinge Folkets hus och egentligen borde klockan stå stilla.

– Vi har ju inte direkt bråttom, vi är ju pensionärer, skrattar Karl-Erik Bengtsson, 89.

Det är lördag i Huddinge centrum. En trappa upp, på fiket i Folkets hus, sätter ett gäng pensionärer tänderna i var sin matig rostbiffmacka.

– Det är bra att börja med att äta något, då slappar folk av och börjar prata lite grann med varandra direkt, avslöjar Birgitta Winblad.

– Dom kallar mig Biggan, tillägger hon.

Foto: Lisa MattissonHon vet hur en speeddejting för seniorer ska skötas, hon har arrangerat eventet i ett och ett halvt år nu och reglerna är glasklara. Hon förmedlar dem med välartikulerad stämma när mackorna är uppätna och innan hon sätter i gång äggklockan.

– Först av allt: välkomna. Syftet med det här är inte att träffa en partner, målet är att träffa nya vänner. Alla ska prata med alla, i fem minuter var. Jag säger till när det är partnerbyte.

– Och glöm inte: du avgör helt själv vad du vill berätta och ingen behöver lämna ut sitt telefonnummer. Nu kör vi!

Dagens deltagare sätter sig mitt emot varandra vid kaféborden, de flesta har ett glas vatten framför sig. På bordet ligger också en förtryckt lapp med förslag på samtalsämnen, om någon mot förmodan inte skulle komma på vad han eller hon vill prata om. Fritidsintressen? Familj?

– Det brukar faktiskt inte vara något större problem. De flesta är nyfikna och vill dessutom gärna prata själva. Ja, faktum är att många kommer hit bara för att få prata av sig och inte för att skaffa sig någon ny vän att träffa utanför det här forumet. Men det är helt okej, säger Biggan, samtidigt som hon håller koll på tiden som tickar.

Fem minuter går fort, ibland för fort. Då är det en faslig tur att det går att se lite mellan fingrarna med minuterna, något som är genomförbart de lördagar då de inte är så många.

Det är en sådan lördag i dag. Men ibland är de 20 personer och då är Biggan hård med sekunderna.

Foto: Lisa MattissonBirgitta ”Biggan” Winblad håller i trådarna för speeddejtingen. Foto: Lisa Mattisson

– Meningen är ju att alla ska hinna träffa alla, det går ju inte att på förhand veta vilka som kan komma att klicka med varandra, konstaterar hon.

Sedan kommunen, Väntjänsten och pensionärsorganisationerna SPF och PRO drog i gång speeddejtingen för ett och ett halvt år sedan har många tidigare obekanta funnit varandra och personer som innan känt sig ensamma har fått vänner och sällskap.

– När jag berättade för mina barn att jag skulle på speeddejting så suckade de först. Men mamma! sa de.

– Men jag förklarade att det inte var en ny karl jag var ute efter, utan nya vänner. För vad ska jag med en karl till? Jag klarar mig själv, men det kan vara trevligt att få sällskap till teatern, på skogspromenaden, säger Biggan.

Åldern spelar ingen roll för någon av dem som kommit hit den här lördagen. Pirjo Lehtevä är 70, Inger Larsson, Anita Glans och Biggan alla 25+.

Karl-Erik Bengtsson är äldst med sina 89 år. Lägger han handen på hjärtat så har trots allt just hans ålder varit ett problem.

Efter förra gången han var på speeddejtingen så fick han väldigt fin kontakt med en trevlig dam. De beslutade sig för att ses igen och han bjöd på middag på en restaurang ”inne i stan”, det vill säga på Södermalm.

– Vi hade urmysigt, det kändes riktigt bra. Dagen efter ringde hon och frågade hur gammal jag egentligen var. Jag är inte den som ljuger om min ålder, så jag sa som det var. Då tackade hon för sig, hon tyckte jag var för gammal för henne, själv var hon i 70-årsåldern. Det tyckte jag var lite synd, men vad ska man göra?

Biggan ler, det finns ingenting att göra, tiden har sin gång.

Det är ett visst underskott på män under dejtingträffarna. Och när det väl dyker upp fler än en händer det något med stämningen.

Foto: Lisa Mattisson

– När män är med förändras kvinnorna. De blir lite mer koketta. Min analys är att män i större utsträckning faktiskt är ute efter att hitta en ny partner och att det förändrar allas attityd och inställning.

Och man får så klart hitta en ny partner.

– Själv är jag inte alls ute efter det. Om jag var det så skulle jag inte dra mig för att tidigt ställa två viktiga frågor: Hur stora skulder har du och hur mycket dricker du?

Inger Larsson nickar. De är för gamla för att låta sig dras in i något eländigt tok, alla korten ska ligga på bordet om det ens skulle komma på fråga att inleda någon ”affär”, vilket hittills inte hänt.

Nej, här handlar det mer om att bygga nätverk. De flesta som kommit har erfarenhet av att se vänner gå bort eller bli sjuka. Många känner också igen sig i känslan av rädsla för att bli bortglömd, för att ramla och inte kunna ta sig upp för egen maskin hemma i lägenheten, för att faktiskt bli ensam.

Biggan, som varit en engagerad föreningsmänniska i hela sitt liv, bestämde sig redan innan hon gick i pension för att hon skulle kontakta Väntjänsten i Huddinge kommun när det blev dags att sluta arbeta.

– Jag ville absolut inte sitta själv och inte göra något. Nu besöker jag pensionärer som är äldre än jag, jag följer med vissa som ledsagare till sjukhus och svarar i telefon på våra telefontider. Det känns väldigt meningsfullt, säger hon.

Pirjo Lehtevä gör detsamma. Båda har de sett ensamheten som många äldre lever med. Många varken vill eller orkar släppa någon in på livet, andra är rädda att öppna dörren, rädda att bli rånade eller lurade. Sorgligt nog är många också bittra, har Biggan förstått:

– Jag försöker morska upp folk, få med dem ut. Ibland går det, ibland inte. Till dem som är osams med sina barn och sonhustrur, oftast om skitsaker för övrigt, brukar jag ge ett råd: sätt er ned, lyssna och prata med varandra. Det mesta går att lösa, det är så synd att låta bitterheten ta över.

Äggklockan har hunnit ringa flera gånger när det till slut är dags att ta en kopp kaffe. Kring kaféborden har barn, barnbarn och barnbarns barn avhandlats, det har pratats reseminnen och diskuterats hur det såg ut i Huddinge centrum under 1950- och 60-talen.

Foto: Lisa MattissonAnita Glans och Karl-Erik Bengtsson talar med varandra. Närmast kameran ”Biggan” Winblad och Pirjo Lehtevä. Foto: Lisa Mattisson

Vi har hört Karl-Erik berätta för Anita att han har varit egenföretagare i hela sitt liv och att han därför inte haft så mycket fritid.

– Men en gång var jag på operan. Det gör jag aldrig om, det var hemskt. Teater kan jag tänka mig, men då ska det vara något bra. Nu har jag förresten lite problem med hörseln, så det kanske inte är någon idé.

Innan dagens speeddejting är över påminner Biggan om att det är dags igen om en månad. Hit har för övrigt pensionärer från Fruängen, Norsborg och Tullinge hittat.

– Jag tror det behövs den här typen av organiserade mötesplatser. Det är opretentiöst och enkelt. Det enda man behöver, det är modet att komma hit. Har man bara det så löser sig resten.

Läs de tidigare delarna i serien om äldre i Stockholm:

”Stockholm står inför en äldreboom”

”Gunborg, 83, är för frisk för att få bostad”

”Här kan de äldre hålla gnistan vid liv”