Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
STHLM

Aino, 74: Jag kan ju inte äta på huset

Hon säger att hon är fattig som en kyrkråtta, Aino Östergren. Det lilla huset som hon köpte för 25 år sedan är samtidigt hennes kapital. ”Det är min vinstlott. Men jag kan ju inte äta på huset”.

Det lyser om Aino Östergren när hon öppnar dörren till sitt hem i Gustavsberg. Hon har en mönstrad scarf runt halsen och orange läppstift.

– Jag känner mig inte fattig. Men jag går ju väldigt sällan på teater eller balett som jag tycker om, för det har jag inte råd med. Jag håller mig här hemma och trivs med mina grejer, säger Aino Östergren.

Hon är 74 år och sedan ett par år tillbaka pensionär på heltid. Hon är en av många kvinnor som trots ett långt yrkesliv har en låg pension. 4 500 är det som blir kvar varje månad när boendekostnaderna är avklarade. Och som ska räcka till allt annat – mat, telefon, resor och annat.

– Det är tur att jag skaffade huset medan jag jobbade. Det är min vinstlott. Men jag kan ju inte äta på huset, säger Aino Östergren.

Hon bor i ett litet rött hus, en så kallat vinkelbod, som en gång byggdes till arbetarna på porslinsfabriken i Gustavsberg. Det var inte särskilt dyrt att köpa för 25 år sedan, enligt henne själv. Nu har värdet förstås stigit till hiskeliga nivåer.

– Jag kunde fixa en del innan jag blev pensionär.

Hon har levt 25 år som gift och skött hus, hem och barn vid sidan av jobbet och då haft det relativt bekymmerslöst ekonomiskt. När hon sedan skilde sig förändrades ekonomin. Det märks nu i pensionskuvertet, där det blir cirka 11 000 kronor efter skatt. Som designer har hon frilansat mycket, och någon tjänstepension att tala om blev det aldrig.

– Jag har en tjänstepension på 85 kronor i månaden. Jag brukar tänka att det räcker i alla fall till en biobiljett.

Foto: Emil WesolowskiBilden av pensionärslivet som en tillvaro med guldkant när man kan göra små resor, den stämmer inte riktigt överens med verkligheten som den ser ut för Aino Östergren. De resor hon gör är mest med SL-trafiken, och då räknar hon noga på vad som lönar sig bäst.

– Min mamma planerade hur många resor hon skulle göra på en månad, och räknade ut om det skulle löna sig att köpa månadskort på SL eller om det räckte med enkelbiljetter. Nu gör jag likadant.

Några krogbesök är det sällan tal om.

– Om jag någon gång går ut så säger jag till mig själv att ”nu får du kosta på dig”. Men sedan har jag ångest för att jag slösar. Man får avstå från något annat.

När hon handlar tvingas hon avstå från osten, eller välja en billigare sort. Hon, som är uppvuxen med en ensamstående mamma ser tydligt hur mönstren går i arv.

– Jag var irriterad på min morsa som hade jättedålig pension, och jämt tittade på vad allting kostade när hon handlade mat. Vem tror du nu gör likadant?

Samtidigt har hon inte så höga krav, och har fördelen av att själv kunna göra saker. I Aino Östergrens lilla hus finns en ateljé där hon nu monterat upp sin vävstol. På väggarna hänger hennes egna målningar. På köksbordet ligger en handtryckt duk.

– Jag syr och stickar det mesta i klädväg till mig själv. När man inte är på en arbetsplats behöver man ingen galagarderob.

Foto: Emil WesolowskiFoto: Emil Wesolowski

Arbetade gjorde hon tills för ett par år sedan som lärare i textilslöjd. Det har hon slutat med nu.

– Sedan kände jag att jag inte längre orkar gå upp klockan sex för att åka till skolan i Fittja. Det blir lite slitigt.

Marginaleffekterna gör också att för den med låg pension lönar det sig dåligt att jobba. Om det blir mer betalt en månad så minskar bostadstillägget.

Hon har även försökt dryga ut pensionen genom att ha bed and breakfast, och hyra ut delar av det lilla huset.

– Det är många som gör det, men det stod jag inte ut med.

Med åldern tillkommer också nya kostnader. När vi träffas har Aino Östergren kommit tillbaka från stan, från ett läkarbesök på Sabbatsberg, där hon behandlas för grön starr.

– Då kostar läkarbesöket 350 kronor. Det är en sådan grej som man inte fattat, att det kommer när man blir äldre. Du måste gå till doktorn. Allt är ju utnött på kroppen.

Mest ekonomiskt kännbart är det att gå till tandläkaren.

– Då får jag låna av mina syrror. Det är mycket gnetande.

På sikt hoppas hon, som också är lokalpolitiskt engagerad för Socialdemokraterna, på en förändring av pensionssystemet.

– Vi måste driva de här frågorna stenhårt. Många pensionärer, mest kvinnor men även en del män, lever i fattigdom. Men det måste man säga till ungdomarna – särskilt till unga flickor – att de skaffar sig en utbildning och ser till att dela lika, säger Aino Östergren.

Att pensionerna höjdes vid årsskiftet kallar hon ”rena rama skämtet”. För dem med låga pensioner och bostadstillägg betydde höjningen inte heller särskilt mycket, eller inget alls.

– Det är klart att det kan vara deprimerande att vara fattigpensionär. Allt beror ju också på hur livet är, om man till exempel förlorat sin man eller fru. Jag lever efter filosofin att man får stå sitt kast, och göra det bästa av eländet.

Läs även: ”Kvinnor får lägre pension än män”

Foto i text: Emil Wesolowski

Fakta.

Ålderspensionssystemet reformerades på 1990-talet, och dagens pensionssystem trädde i kraft 1999.

Serien. Äldre i Stockholm

De tidigare delarna i serien Äldre i Stockholm:

Del 1. Stockholm står inför en äldreboom
De kommande åtta–nio åren väntas antalet personer som är 80+ öka med 40 procent i länet – och kostnaden för äldreomsorgen på riksnivå stiger med 30 procent.

Del 2. Gunborg, 83, är för frisk för att få bostad
En glättig broschyr från ett privatdrivet servicehus väckte Gunborg Södermans hopp. Hopp om att bryta sin isolering, slippa oron och få nära till vård. Men det blev kalla handen direkt.

Del 3. Här kan de äldre hålla gnistan vid liv
De drog en vinstlott – fortfarande pigga flyttade de in på servicehuset Pilträdet på Kungsholmen i Stockholm.

Del 4. Äggklockan styr för speeddejtande seniorer
Det är speeddejting för seniorer i Huddinge Folkets hus och egentligen borde klockan stå stilla.

Del 5. Aino, 74: Jag kan ju inte äta på huset
Det lilla huset som hon köpte för 25 år sedan är hennes kapital. ”Det är min vinstlott. Men jag kan ju inte äta på huset”.

Del 6. Demensdans där alla får lov
I början är det lite trevande men när Anita Lindblom sjunger ”Sånt är livet” fylls dansgolvet. Det är fredag och dans på Attendo Kungshamns livsstilsboende i Nacka.

 

• På dn.se/pensionsskolan hittar du guider, tips och senaste nytt.Foto:

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.