Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

STHLM

Åke har fått 30 mediciner men ingen ansvarig läkare

Åke Söderlind, 90, har fått träffa 66 olika läkare på 16 månader. Nu undrar Åke varför ingen bara säger: Stopp.

– Jag får bara träffa nya läkare varenda gång. På sjukhuset hänvisar de till vårdcentralen och på vårdcentralen säger de att de tyvärr inte är specialister så de kan inte hjälpa mig längre.

Åke Söderlind ligger matt och orkes­lös i sin säng. Smärtan kommer och går i vågor, ibland är de branta och korta, ibland stora, rullande.

Sedan den 14 januari 2014 har han träffat 66 olika läkare, förutom besöken på vårdcentralen och kontakterna med Doktorn direkt. Sammantaget har han legat inlagd i 47 dygn. Bara i år har han ordinerats femton olika antibiotikakurer, av olika läkare, i olika valörer.

Men ännu vet ingen vad det är för fel på hans icke-fungerande mage.

Och ingen har heller haft tid att försöka ta reda på det bortom de icke-svar som flera tillfällen av cystokopi, gastroskopi, ultraljud och röntgenundersökningar gett.

Själv börjar han tro att han helt enkelt blivit medicinförgiftad av alla olika läkemedel han ordinerats. Han har sammantaget fått recept på ett trettiotal olika mediciner. Tio av dem ska han ta per dag. ”Vid behov” kan han ta nio till. De nitton senaste läkemedlen har skrivits ut av nio olika läkare. Ingen av dem har tagit sig tid, eller kanske haft tid, att berätta för Åke och hans fru Gudrun Granåsen exakt vad de ska vara bra för.

Några är visserligen självklara. Som sömntabletterna, de lugnande medicinerna, och en av de senast utskrivna, medicinen mot såren i magsäcken.

Förutom det har han ofta, när han körts i ambulans till någon akutmottagning, fått morfin mot de oförklarliga smärtorna.

Under de 47 dygn han varit inlagd på sjukhus har han träffat många läkare. En gång låg han inne sex dagar i sträck. Då träffade han sju olika läkare.

Men de hittar inget fel, säger de. Blodproverna är okej.

– Jag har träffat många underbara sjuksköterskor. De sticker och sticker och kollar mitt blod, gång på gång, till ingen nytta. Ungefär som om en bilmekaniker varje dag skulle kolla oljan och byta den på en bil som inte fungerar. Det är meningslöst, säger Åke.

Åke ligger alltså hemma i sin säng. Han orkar uppgivet slå ut med armarna och han säger att han förstår att det måste vara väldigt svårt för läkarvetenskapen.

Men han förstår inte varför ingen säger: Stopp. Nu tar vi tag i det här. Nu ser vi till att Åke får en ansvarig läkare som sätter sig ner och går igenom hans fall på riktigt. En läkare som tar sig tid att gå igenom högen av journalanteckningar från början. Som sätter sig ner och går igenom medicinlistan.

– Men ingen har haft tid. Jag får bara träffa nya läkare varenda gång. På sjukhuset hänvisar de till vårdcentralen och på vårdcentralen säger de att de tyvärr inte är specialister så de kan inte hjälpa mig längre.

Åkes son Jerker tittar på klockan.

– Nu har ni pratat längre med Åke än vad de tio senaste läkarna gjort tillsammans, säger han och tittar på mig och på Beatrice, fotografen.

Vi har varit hemma hos Åke i en halvtimme. Hans fru Gudrun, 80, och hans son Jerker Söderlind är med, även de trötta och uppgivna av den resa som började med ett flertal urinvägsinflammationer i början av 2014.

Inte ens i deras vildaste fantasi kunde de föreställa sig hur det skulle bli.

– Vi är nog mest av allt chockade. Vilka fruktansvärda arbetsförhållanden för alla dessa läkare, hur står de ut? säger Jerker.

Gudrun, Jerker och Åke. Foto: Beatrice Lundborg

Dagen innan vi träffas var Åke åter­igen på akuten för att få hjälp mot sina smärtor. Han har inte ätit fast föda på en och en halv månad, för det går inte. Varken mage eller tarmar fungerar längre.

Några av de läkare han träffat har sagt att han ska äta fast föda för att hans ”mage ska komma i gång”. Andra har sagt att han inte ska göra det. Några har sagt att de har en plan för Åke, men planerna har alltid runnit ut i sanden, eller så fanns de aldrig.

– Jag har tvingats inse att jag slåss mot ett systemfel. Jag kan inte rikta någon kritik mot någon enskild läkare, jag har sett deras stress, förstått att de inte hunnit sätta sig in i mina problem. Någon av dem, Gudrun tror att det var läkare nummer 51, bad till och med om ursäkt, sa att hon skämdes, att ”så här får det väl inte gå till.”

Men det har det gjort. Åkes mage har slutat att fungera och ingen har kunnat ställa någon diagnos, förutom de urinvägsinfektioner han drabbades av från början.

– Jag är övertygad om att om någon bara tagit tag i det då, när de såg att de olika antibiotikakurerna inte bet, så skulle vi inte ha behövt hamna här, säger Gudrun.

Men Åke och Gudrun lämnades som vind för våg.

– Jag vet hur stort det mänskliga lidande varit, men jag vågar inte tänka på prislappen för skattebetalarna. Att från insidan se hur illa sjukvården är organiserad har fått mig att häpna. Det finns inga projektledare, ingen som tar ansvar. Den enda som försökt vara projektledare här är Gudrun. Och hon är 80 år, säger Jerker.

Han har börjat ”slåss” för sin pappa. Han har börjat ställa frågor till Socialstyrelsen och till Patientsäkerhetsnämnden, till Inspektionen för vård och omsorg och landstingets enhet för individuella vårdärenden. Han har också mejlat till Anna Nergårdh, chefläkare på Stockholms läns landstings hälso- och sjukvårdsförvaltning.

Av henne har Jerker Söderlind fått svar, både via mejl och via telefon.

Så här ska det inte gå till, säger hon.

Det ska finnas en samordnande, ansvarig läkare. Sjukvården ska ha en helhetsbild.

Men vad som har hänt i Åkes fall är höjt i dunkel.

En pensionerad läkare i familjens bekantskapskrets har precis gått igenom alla journaler, anteckningar, medicinlistor. Han vill vara anonym, men säger att han upplever det som att det som hänt Åke ”illustrerar en situation i svensk sjukvård som uppmärksammas alldeles för lite.”

– Sjukvårdspolitikerna vill att köerna ska vara korta och satsar på det. Men det leder bara till att en stor grupp patienter kommer att rotera in och ut på akutmottagningarna, med komplexa symtom. De får träffa många läkare som skriver ut olika mediciner utan att det finns några diagnoser.

Han fortsätter:

– Ingen utvärderar vården eller medicinerna som sannolikt gör mer skada än nytta och så växer problemen. Tyvärr är det rätt typiskt, de flesta läkare känner till det, men politikerna blundar för det. Är det inte lite märkligt att det så sällan pratas om att det mesta inom sjukvården faktiskt inte är så enkelt? Att mycket kräver steg för steg-strategier som systemet inte klarar av.

Åke har alltid varit kärnfrisk, en kraftkarl. När han var 86 byggde en pool och murade ett stenhus på sitt lantställe. Nu har han precis fyllt 90 år. Ingen har sagt det rätt ut, men Gudrun misstänker att det ligger honom i fatet att han sökt vård så många gånger. Han betraktas förmodligen som någon som överutnyttjar vårdapparaten.

– Han har fått hjälp med smärtlindring, men ingen har tagit tag i orsakerna till smärtan. Vi vill bara veta – vad kan det vara? Kan någon åtminstone försöka ställa en diagnos? Kan Åke bara få någon ansvarig läkare, ber Gudrun.

Sonen Jerker tillägger:

– Ingen kan kräva att en läkare ska kunna göra alla människor friska, det gör inte vi heller. Men jag tycker att man kan kräva att det finns en organisation, en kontinuitet, en tanke. För i det här fallet är det uppenbart att det inte handlar om resursbrist.

I detta nu står Åkes hopp till den remiss han nyligen fått till en specialistenhet i Huddinge.

I den mån han vågar hoppas, alltså.

Vad tycker du om artikeln? Skriv en kommentar nedan.

Porträttbild i text: Beatrice Lundborg

Fortsättning. Brister i sjukvården

Läkarförbundet och politiker kommenterar Åkes situation och bristerna i vårdsystemet i DN i morgon.

  • Läkarförbundet: ”Alla borde ha rätt till en ansvarig läkare”.
  • Politikern: ”Dags att pröva ett nytt ersättningssystem, ett som premierar kontinuitet.”