Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

STHLM

Allhelgona - vår tredje största kyrkohelg

Foto: Elisabeth Ubbe

Under Allhelgonahelgen vallfärdar människor till kyrkogårdar och gravplatser för att tända ljus och minnas sina döda. Samtidigt får stockholmarnas begravningar en mer personlig prägel med allt från udda musikval till öppna kistor.

En skylt vid infarten till Skogskyrkogården i södra Stockholm vittnar om en stundande folkvandring. På Alla helgons dag, då 50 000 besökare väntas hit, råder trafikförbud på den stora begravningsplatsen mellan 10-21.

– Inför allhelgonahelgen ser vi till att ha kyrkogårdarna välstädade och i fint skick. Vi har personal på plats som visar tillrätta. På Skogskyrkogården och Norra Begravningsplatsen handlar det mycket om att få trafiken att fungera, säger Mats Larsson, direktör på kyrkogårdsförvaltningen.

För personalen på kyrkogårdsförvaltningen kretsar helgen en hel del kring säkerheten, bland annat att se till att ljusen inte står för tätt i minneslunden.

– Allhelgonahelgen med ljuständning är en tradition som vuxit kraftigt de senaste 30-40 åren. Det är en katolsk tradition som många anammat. Och i de muslimska kvarteren i Råcksta tänds också ljus - man tar av varandras traditioner.

Carl Dahlbäck, kyrkoherde i Nacka församling, säger att Allhelgonhelgen växt enormt som högtid de senaste 15 åren.

– Vi bygger ut vår verksamhet så att det nu är tre högtidsdagar, nästan som vid jul och påsk, för att möta behoven och för att hinna med alla samtal om de som gått före, om liv och död, säger han.

Som DN berättat begravs allt fler Stockholmare helt utan ceremoni, ett fenomen som ökat kraftigt under de senaste åren. Men begravningstraditionen förändras också på annat sätt. Från att ha haft fastlagda ramar har utformningen av begravningen blivit mer personlig. Det visar en ny undersökning från Stockholms stift.

– Väldigt många är med i Svenska kyrkan, men väldigt få har koll på kyrkans budskap och traditioner. När man är i sorg är det inte säkert att man vill var den där frifräsaren som hittar på eget. Men sedan kommer nya influenser från människor som flyttar hit eller sådant man sett på tv, och så tänker man att ”det vill jag ha på min pappas begravning”, säger Lena Edlund, teologie doktor i Uppsala, som på uppdrag av Stockholms stift intervjuat 19 anställda; bokningsmottagare, präster, vaktmästare om deras arbete med begravningar.

Att allt fler Stockholmare väljer att inte ha någon ceremoni tror Lena Edlund kan höra samman med svårigheten att släppa fram sorgen.

– En präst jag talade med upplevde att anhöriga ibland nästan krampaktigt ville göra begravningsgudstjänsten till en ljus sak, lite som att sorgen inte fanns, säger Lena Edlund.

Att begravningarna ska vara mer personliga har också påbjudits av Svenska kyrkan. I biskopsbrevet 2006 lyftes fram att det så kallade griftetalet - prästernas tal till den döde - skulle vara mer personligt hållet och berätta om den dödas liv och skapa kontakt.

– Från kyrkans sida vill vi att begravningen ska upplevas som en personlig akt, så att det också blir ett personligt avsked. Många känner en osäkerhet inför begravningen, kanske för att de inte vet hur man ska sörja. Men i samband med begravningen upplever de flesta något, och det är viktigt att vara där för att kunna gå vidare i sin sorg. Vi behöver avskedet för att hedra livet, säger Carl Dahlbäck, kyrkoherde i Nacka församling.

Samtidigt har begravningarna fått en mer personlig prägel, som märks i utsmyckningen av kistan, där bland annat fotografier blivit mer vanliga och människor gör egna bårtäcken. Människor har önskningar om att mullen på kistan ska komma från det egna lantstället. På senare har även begravning med öppen kista förekommit.

På Skogskyrkogården, som tillhandahåller lokaler för alla slags begravningar märks tydligt hur traditionerna förändras, inte minst för att begravningarna drar ut på tiden, säger Peter Östlund, kapell och krematoriechef.

– Vi har fått skära ner på antalet begravningar per dag, för en begravning måste få ta tid. Begravningarna får inte gå på löpande band. Gästerna kanske vill gå tillbaka och titta på blommorna. I dag vill alla fotografera både före och efter. Det måste ske med respekt, säger Peter Östlund.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.