Hon skickade sms, han dödade. Konsekvenserna får de, och många med dem, bära resten av sina liv. Frågan som återstår är vad vi möjligen kan lära - mer än att tonårig passion och modern kommunikation är en svår, och i det här fallet, fruktansvärd kombination.
Ni kan bakgrunden. För snart två år sedan blir två tonåringar förälskade. I deras relation finns inga nyanser, de planerar tidigt för ett liv tillsammans. Efter en tid smyger sig en av de mest mänskliga rädslorna på dem - den för att bli övergiven. Balansen förskjuts, den jagsvaga pojken med starkt behov av bekräftelse hamnar i underläge. Hon är medveten, manipulativ och vill behålla så väl makten som kontrollen.
I deras isolerade värld går allting fel. Det som skulle kunnat varit lek blir dödligt allvar när relationen krackelerar och rivaler dyker upp på båda fronter. Men hon förblir hans allt _ och hon hanterar det genom att hålla honom på halster. Hon både älskar och hatar den uppmärksamhet hon får och han inbillar sig å sin sida att han inte kan leva utan henne.
Men istället för värdiga samtal reduceras deras livsavgörande frågor till enstaviga sms och stökiga mobiltelefonsamtal. Informationssamhällets baksida visar upp sig från sin sämsta sida: ju fler möjligheter att kommunicera _ desto sämre hanterar vi dem. Kanske är det det som är allas vår läxa, att det är dags att vi betraktar våra teknikintensiva liv från sidan en stund. Möts vi för sällan irl (in real life)? Har våra mobiler ersatt det köksbord jag minns att min familj samlades kring för att prata om hur dagen hade varit?
Hur obegripligt det än är förmår hon sedan honom att döda Tess, 15, en flicka som han kysst på en fest. För det ska han ju få hennes ovillkorade kärlek, en längtan som vi alla kanske någonstans kan förstå.
Och ja, det är nästan orimligt många starka känslor involverade i fallet. Sorgen och smärtan efter Tess, empatin för de anhöriga och den påtagliga desperationen i de båda 16-åringarnas handlande. Det är inte svårt att tycka synd om dem. Ändå uppmanade både kammaråklagare Jakob Holmberg och målsägarbiträdet Bengt H Nilsson domstolen att försöka se på fallet utan just känslor. Ett brott är ju ett brott, oavsett om det är begånget av kvinna, man, ung, gammal...
Men när de sedan ska sammanfatta det ofattbara faller bådas tårar. Och när åklagaren vänder sig mot de 16-åringar som nu befunnits skyldiga till mord respektive anstiftan till mord spricker hans röst:
– Min målsättning har varit att få fram sanningen. Det här handlar om resten av era liv. På ett sätt tycker jag väldigt synd om er och era anhöriga. Jag hoppas att ni kan få det stöd ni behöver för att komma på fötter igen. Jag vill önska er lycka till...
Exakt hur den sanningen ser ut är omöjligt att veta. Att fastställa vad som är en rimlig reaktion från samhällets sida när unga personer begår fruktansvärda brott är inte heller någon lätt uppgift. Om ungefär sex veckor får vi veta vilka straff de kommer att få. Vad det än blir så kommer känslan av förlust dröja sig kvar länge, länge än.