STHLM

”Allt måste inte vara perfekt för att man ska våga prova”

Foto: Fredrik Funck

Tidigare reste hon bort när allt kändes jobbigt. Men i år avbokade hon flygbiljetten till Thailand för att fira jul hemma med familjen. Möt Annsofie Blixt som har prisbelönats för sin stödförening Tilia som hjälper andra unga som mår psykiskt dåligt.

Arbetet inom psykisk ohälsa började med att hon engagerade sig i Tjejzonen som riktar sig till unga tjejer och jobbade med en stödchatt. Hon hittade till Tjej­zonen för att hon själv har mått dåligt och inte haft något utrymme att uttrycka sina tankar.

– Jag kände mig ofta fel och malplacerad. Jag var hård och kritisk mot mig själv på insidan, men utåt kände jag mig tvungen att vara glad och lycklig, säger Annesofie Blixt.

Känslorna som inte fick komma ut dövade hon genom att jobba för mycket och festa för intensivt. Hon reste ofta utomlands och en tid bodde hon i Barcelona. Den sorgfria fasaden höll hon uppe så väl att ätstörningarna inte kom fram i ljuset förrän hon kollapsade en utekväll på krogen.

– När jag åkte in till sjukhuset trodde de först att jag blivit drogad, men en sjuksköterska förstod. Hon frågade mig om jag åt ordentligt och om jag jobbade för mycket, och fick mig att berätta det jag aldrig sagt till någon. Då började jag förstå och tänkte – vad gör jag mot mig själv?

Därefter gjorde hon en plan för hur hon skulle återhämta sig och det mest akuta var att börja äta.

– Jag var envis och ville inte sjukskriva mig, men trappade ner till att bara ha ett jobb i stället för tre. Träna skulle jag få göra när jag kunde göra det hälsosamt. Då var jag nitton år och utless på att må dåligt.

Efter ett år hade hon normala matvanor igen, men att acceptera sig själv och hur hon såg ut var mycket svårare. Ett steg i taget var lösningen. Ett var att ta sig ur en relation som inte var bra, ett annat att hitta en trivsam arbetsplats.

– När jag kommit över ätstörningarna hamnade jag i en depression. Jag mådde bättre, men började fundera på om det fanns någon mening med att leva. Det är en stor anledning till att jag startade Tilia – jag vet att det finns många som tänker de tankarna jag tänkte och att det kan bli farligt om man inte kan prata med någon om det.

Annesofie Blixt trodde länge att världen vilade på hennes axlar. Den ansvarsfulla storasystern tog hand om sina syskon, klarade sig bra genom skolan och klagade aldrig, inte ens om hon var fysiskt sjuk. Hon ville inte vara jobbig eller i vägen och satte alltid andras behov framför sina egna.

– För mig har det varit jättesvårt att börja prata om hur jag känner. Det är nog både ett personlighetsdrag och ett resultat av vad man belönas för i samhället.

– Ibland känns det som att jag sitter och kollar på en cirkus när världen pågår. Jag har alltid velat göra skillnad och tror inte något blir bättre om vi ska armbåga oss fram och jaga betyg och titlar. Eftersom jag varit så självkritisk har det varit ett långt steg att starta något. Men sedan insåg jag att allt inte måste vara perfekt för att man ska våga.

Under tre år har hon levt och andats Tilia. Samtidigt studerade hon till studievägledare och jobbade extra på en behandlingsmottagning för ätstörningar för att försörja sig. Men när hon och kollegan Jenny Lindström blev Svenska hjältar 2014 slutade hon utbildningen.

– Min plan var att kunna försörja mig på Tilia inom tre år. Jag förstod ganska tidigt att det skulle gå vägen, det fanns ett så otroligt stort behov.

Hinner du med något utöver Tilia?

– Det senaste året har jag börjat tänka på att det finns en del av mig som också måste få utrymme. Min familj är min grund och min syster är både min själsfrände och bästa vän. Jag är väldigt trygg i mina and­ra relationer för att jag har henne. Att umgås med dem och mina syskonbarn är viktigt för mig. Tidigare kunde jag känna skam över att inte kunna släppa jobbet. När jag var liten var jag den som aldrig hittade min grej, provade alltifrån fotboll till kör, men hittade aldrig ett intresse att identifiera mig med. Men nu har jag hittat det som är ”så jag” och det är i Tilia mitt hjärta ligger. Så länge jag inte jobbar ihjäl mig måste det få vara så.

Vad är ditt nästa projekt?

– För mig finns ingen vackrare plats än Stockholms skärgård och jag har alltid drömt om ett litet rött hus där jag kan måla om och gå runt i snickarbyxor. Nu har jag ett sparkonto som heter ”mitt hus”. Eftersom jag bara jobbat ideellt har jag aldrig haft en krona, men nu har jag börjat på den resan. Så om fem år har jag det huset.