Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

STHLM

Jag flydde blödande slagfältet

Arholma 16.23.

Jag betecknar mig ofta som djurvän. Men somliga djur ogillar jag, som hundar, råttor, skarvar och fästingar.

Mest ogillar jag mördarsniglar.

För två år sedan invaderade de slemmiga odjuren vår gräsmatta och våra land på allvar. Sedan dess har vi inte skördat ett enda salladsblad och jag för en ojämn kamp mot dem.

Jag har trampat på dem. Jag har klippt dem itu. Jag har samlat dem och strött grovsalt över dem. Jag har till och med dränkt dem i lösningsmedel och satt på locket efteråt.

Jag är tidvis besatt av att fånga dem och lockar omgivningen till skratt när jag systematiskt synar gräsmattan på jakt efter dem i strilande regn och skymningsljus.

Förra året fick jag ett mördarsnigelverktyg i födelsedagspresent som spetsar dem obönhörligt utan att man behöver nöja sig.

I våras köpte jag specialskydd till salladslandet i form av en vass utskjutande metallkant som skulle hindra dem från att klättra in till salladsbladet.

Vad hjälpte det. Senast plockade jag fyra övergödda mördarsniglar i salladslandet, där ingen sallad fanns kvar.

När jag sedan skulle så nya salladsfrön skar jag sönder ena knät på mördarsnigelskyddets sylvassa kant.

Jag flydde blödande slagfältet och erkänner mig besegrad – i alla fall tillfälligt.

Och är alltmer säker på att mördarsniglarna kommer att överleva råttorna när mänskligheten dött ut.

Anders Sundström är reporter och grunnar på nästa metod att förgöra mördarsniglar.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.