Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

STHLM

Andrea Herrera valde att föda hemma

Andrea Herrera, 35, som födde sin andra son på en madrass i vardagsrummet, får ofta höra att hon är modig som vågade föda hemma.

– Då brukar jag svara: Vad modigt att våga föda på sjukhus.

Vi träffar Andrea Herrera och sambon Ivan Rodriguez i lägenheten i Hägersten, strax söder om Stockholm. Det har snart gått två veckor sedan parets andra son föddes på en madrass på vardagsrumsgolvet.

– Det finns en nidbild av att förlossningar som kaotiska scener med blodspår överallt. Vår var snarare harmonisk, säger Ivan, som sitter med storebror Nahuel i famnen.

På en vägg hänger papper med foton av en höggravid Andrea. Runt bilderna står saker som ”Jag känner mig trygg, jag känner mig säker, jag känner mig avslappnad”. Affirmationer som Andrea haft som stärkande mantran inför och under förlossningen. Tankarna på att föda hemma kom tidigt i graviditeten. Efter att ha hört vänner berätta om sina hemmafödslar och ha varit på en informationskväll med frilansande barnmorskor, som arbetar med hemförlossningar blev hon allt mer övertygad.

Andra bidragande orsaker var nedläggningen av BB Sophia och Södra BB, som hon tidigare sett som ett bra klinikalternativ.

– Jag spaltade upp för- och nackdelar med att föda hemma och borta. Hur jag än vände och vred på det kändes hemmet som den bästa platsen. Dels för att jag garanteras specifika barnmorskor, dels för att jag var garanterades en trygg miljö, säger Andrea Herrera.

Hon födde sin första son på ett av Stockholms akutsjukhus. Även om allt gick bra, var upplevelsen inte ”som hon hade önskat sig”, berättar Andrea.

Jag spaltade upp för- och nackdelar med att föda hemma och borta. Hur jag än vände och vred på det kändes hemmet som den bästa platsen.

Under de tolv timmarna förlossningen tog hann tre skift och tre olika barnmorskor passera rummet där hon låg. Det var inget fel på personerna i fråga, men Andrea säger att helhetsupplevelsen kändes aningen otrygg och stressad.

Barnmorskorna var ständigt var på väg till nästa rum, till någon föderska som var i ett mer pressat läge än hon.

– Nej, lämna mig inte igen, var en genomgående känsla. På min första förlossningen var det jag, Ivan och lustgasen. På min andra hade jag fyra personer som hjälpte mig genom varje värk, berättar Andrea Herrera.

Utöver sambon och de två barnmorskorna, som är obligatoriska vid hemförlossning som finansieras av landstinget, hade Andrea en doula vid sin sida. Paret hade även hyrt en uppblåsbar förlossningspool i smärtlindrande syfte.

Hur förberedde ni er på en eventuell akutsituation? Vad hade exempelvis hänt om barnet skulle behövt förlösas med kejsarsnitt?

– Vi bor bara tjugo minuter från SÖS så det hade gått snabbt att ta sig dit. Jag kände mig trygg efter de läkarundersökningar jag gått igenom inför födseln, säger Andrea.

Från den första värken tog det åtta timmar tills Lillen var ute vid 14-tiden på eftermiddagen. Men barnmorskorna och doulan stannade kvar till 20.

– Den största skillnaden mellan mina två förlossningar var det starka stöd jag kände senaste gången. Jag kände mig inte övergiven för en sekund. Det var som om alla i rummet tyckte att det här var mitt livs viktigaste dag. Precis som den var för mig.

Om det blir ett tredje barn för familjen får framtiden utvisa. Hursomhelst är paret eniga om att var förlossningen i sådana fall kommer att ske: i hemmet.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.