Anna förstod inte förrän hon var 24 att hon var lesbisk.
– Jag kunde inte förstå varför jag aldrig träffade en man som berörde mig. När jag äntligen förstod levde jag i smyg, hemlig för omgivningen i kanske tio år.
Anna satt vid kafferummet på Historiska museet, hon är i grunden arkeolog, och tänkte ”visste de det här om mig skulle de lämna bordet”.
– Så var det naturligtvis inte men min känsla, min rädsla var så stark, säger Anna.
Hon tog till slut mod till sig – och gick ned till Kungsträdgården där föregångaren till Pride, Homosexuella frigörelseveckan hölls.
När demonstrationen svängde ut ur parken stod Anna vid NK och såg på. Gå med vågade hon inte då.
– Damerna vid varuhuset snörpte på munnen, någon skrek ”ut och arbeta i stället!”.
Nästa år gick Anna med själv.
– Det var fantastiskt, det var en sådan glädje i tåget, men som sagt åskådarna, som säkert till hälften bestod av rädda homosexuella, var måttligt positiva. Det är inte alls som nu med prideparaden…
Tåget skanderade ”Ut ur busken och in samhället” och ”Vi är arga, inte snälla – vi är homosexuella!”.
Efter att till slut tagit steget ut på gatan tog Anna mod till sig för att gå till Rfsls lokal Timmy, på Timmermansgatan.
– Jag strök blusar och fixade håret i timmar, jag hade ju ingen aning om hur man skulle se ut där inne…
För säkerhets skull rattade hon in Stockholm Gayradio, för att säkerställa att hon förstått rätt att det var tjej-kväll. Kvällen var inställd…
Men nästa gång och efter de nästan för alla nya obligatoriska ängsliga extravarven runt kvarteret klev hon in och vidare in i organisationerna.
Kort därefter blev hon ordförande för EKHO, den ekumeniska kristna gruppen för lesbiska och bögar.
– Organisationen startade då många inte kände sig välkomna i sina församlingar. En del blev till och med uteslutna.
Gruppen blev en fristad för många kristna som inte heller kände sig hemma bland andra homosexuella, kristenheten sågs av många som en av de värsta fienderna.
– Vi hade andakt varje vecka och gudstjänst en gång i månaden, säger Anna.
Gruppen fick stöd av många präster, både från Svenska kyrkan, där präster som Lennart Koskinen och Ma Oftedahl gick i spetsen och av pastorer från frikyrkor som baptister och missionsförbundare.
Tillsammans med Storkyrkoförsamlingen och domprosten där, Ludvig Jönsson, ordnade gruppen en stor gudstjänst varje år som ett avslut på frigörelseveckan.
– Vi fyllde Storkyrkan men det provocerade kristna fundamentalister något oerhört.
Anna berättar om hur de ständigt störde gudstjänsterna skrikande paroller som ”stäng kyrkan, spräng kyrkan!”
– Målet var att välta nattvardsbordet, men varje gång de började vråla resten sig hela kyrkan och sjöng ”We shall overcome” tills de lyfts ut. Sedan fortsatte gudstjänsten.
Ett annat år fick Anna tillsammans med polis stå på kyrktrappen och peka ut vilka som var kända bråkmakare. Civilklädd polis posterades inne i kyrkan för att tillsammans med gudstjänstdeltagarna kunna bära ut demonstranterna.
– En gång upptäckte jag en känd bråkstake på första bänk, då satte vi en bastant kvinna och en bastant man på var sida om karln, säger Anna.
När han började resa sig fällde de bara ut armarna och satte ner honom i bänken.
En av de värsta gångerna hade Maranataanhängare (en sektliknande frikyrkoförsamling) klätt ut sig i säckar och stod utanför kyrkan och skrek. Det var en hätsk stämning, jag bad en av prästerna att vi kunde få ut gudstjänstbesökarna bakvägen. Det var inte möjligt.
– Jag såg att han under gudstjänsten gav en lapp till biskop Lars Carlzon som ledde gudstjänsten. När prästerna med biskopen i spetsen gick ut i procession gick de inte som vanligt in vid sidan utan ut på kyrktrappan. Där flankerade de utgången samtidigt som besökare tillsammans med andra präster bildade kedja framför Maranata.
Kvällstidningarnas löp löd ”Slaget om Storkyrkan”, det var 1985.
Som en av få synliga lesbiska fick Anna ofta representera kvinnorna i kontakter Rfsl hade med myndigheter och statliga utredningar.
– Jag fick ha olika hatt på mig beroende på tillfället, ibland var jag kristen, ibland socialist och ibland mest kvinna, säger hon.
Anna berättar om svårigheterna att få igenom lagändringar som skulle göra att homosexuella skulle få samma rättigheter som alla andra.
– Vi fick ständigt höra att samhället inte var moget. Vilket egentligen betyder att majoriteten inte är mogen att ge en minoritet vad man själva anser vara självklara rättigheter.
När aids-epidemin kom på 80-talet tog Rfsl på sig ett stort ansvar.
– När folk dör och samhället inte gör något måste man handla, säger Anna.
Hon lämnade sin påbörjade doktorsavhandling och började jobba med hiv och hälsa på Rfsl.
– Många kan doktorera i arkeologi men då behövdes jag där, säger Anna.
Under 18 år arbetade hon med hälsofrågor. Hon förde med tiden allt mer in frågor om lesbiskas hälsa i Rfsl:s arbete.
Anna framhåller som exempel på sitt arbete den gynekologmottagning för lesbiska hon varit med om att ta fram.
Många lesbiska kände sig osäkra på hur de skulle bli bemötta och ville inte helelr få frågor om senaste samlaget eller varför de inte använde preventivmedel,
– Vi löste det med en klinik som är utbildad i de här frågorna, och med en speciell telefon. Ringer någon dit vet mottagningen att det är en lesbisk kvinna och behöver inte utsätta henne för konstiga frågor.
Hon har själv sett hur hennes arbete gett resultat. 1995 var hon en de första att registrera partnerskap med sin Britt som hon varit tillsammans med i 29 år.
– Vi har alltid sagt att vi gift oss även om vi inte fick det ”på riktigt då”.
Anna och Britt gifte sig i stadshuset samtidigt som Kjell Rindar gifte sig med sin Per. Efter vigseln åkte de gemensam häst och vagn till mottagningen. Nu vågade Anna prata med mannen mittemot.
Anna och Britt begärde efter lagändringen häromåret att få sitt registrerade partnerskap att omvandlas till ett fullvärdigt äktenskap.
Den 17 november 2009 hade Skatteverket äran att meddela att ändringen var genomförd.
Måndagen 1 augusti invigningstalar Anna Mohr tillsammans med Kjell Rindar och Thomas Beatie.