Bagarmossen är ingen baggis

Vad gör man en sömning höstsöndag när man egentligen bara vill ligga i soffan och titta i taket? Jo, kanske det mest självklara. Går på konstrunda i Bagarmossen. Någon gång i halvåret händer detta: man kan hämta en fiffig karta på Peppes Café. Så börjar man ateljévandringen där lokala konstnärer visar upp sina verk.

Först går jag bort mig och hamnar under en bokhylla i Bergholmstorpets antikvariat. Hittar en bitterljuv Françoise Sagan för fem kronor: "Något av ett leende". Läser några meningar och får en vindpust från Rivieran. Travar sen direkt till Silver-Kai, japanska äldreföreningen på Emågatan. I hallen till den lilla källarlokalen trär jag på mig japanska tofflor och ställer alla dumma frågor man måste få ställa. Är Silver-Kai en konstnär? Nej, får jag veta. Silver har med grått hår att göra och "kai" betyder människa. Aha, här samlas alltså Stockholms äldre japaner för samkväm.

Men nu är det konstnären Kouzi som ställer ut grafik, måleri, "mail art" och något foto. Fastnar vid fotot av en kvinna sedd bakifrån som med två svarta hundar pilar ner för trapporna i någon av Slussens kulvertar.

Går vidare. På en gårdsplan på Svartågatan svävar Gun Nordstrands vävar upphängda med klädnypor på ett klädstreck. Det blåser lynniga vindar på Svartågatan och vävarna gungar med sina anslående Frida Kahlo-färger.

Bildväverskan har öppnat dörren till lägenheten och där sitter hennes fanklubb, dricker hemkokt flädersaft och reder ut varandras konstiga dialekter. Som vanligt kan ingen placera min. Jag som är skånsk dalkullasame och har bott i alla små fula kommuner där räliga språkljud smittat av sig.

Klubben har sett allt bildväverskan gjort genom åren: aktivistbilderna från Göteborgskravallerna och Pridefestivaler, sviten om döden och självporträtten. Fanklubben tittar upp och frågar andra konstvandrare som smyger runt i lägenheten om de vill ha butterkaka.

På vägen hem slinker jag ner i en källarlokal. Där trängs fint folk. Träffar Evert Taube, Karin Boye, Elin Wägner, Astrid Lindgren och Emil. Och mitt på golvet: Nils Holgerssons gås. Bland skulpturerna står Jan-Erik Björk, matematiker och son till Leif Björk som var gift med Karin Boye.

Ögonen, säger skulptören och pekar på Boyes drömska blick. Ögonen är alltid viktigast. Därifrån utgår jag.

Bysterna i originallera finns här i Bagis. Men skulpturerna finner man på Stockholms universitet, i Sankt Petersburg och ända bort till Krasnojarsk. Där står Elsa Brändström - Sibiriens ängel.

Den skulpterande matematikern i basebollkeps röker och dricker hotfullt svart kaffe ur en liten plastmugg. Själv bor han i stan, men kan tänka sig att emigrera till Bagis. Det är fint här, säger han.

Han pratar monologiskt om sina idoler: Marie Curie och Sonja Kovalevsky. Frågar om jag vet att Marie Curie var sakkunnig när Einstein sökte sin professur och att deras ungar lekte ihop. Jag fingrar på en enörad uggla gjord av grön lera från Seine och tänker: så mycket man inte vet.

Som det att Bagarmossen är större än man tror.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut