Det sägs mycket om reggaescenen i Stockholm. Den har kallats dogmatisk, drogfylld, enad, exploaterad, folklig, kreativ, kriminell, levande, obefintlig, rasistisk, sexistisk, själfull, splittrad, större-än-någonsin, svängande, underbar, underskattad, våldsam. Visst av detta må vara, eller har kanske någon gång varit, sant. Men faktum är "bullet proof" - scenen utvecklas ständigt och utgör tveklöst en av Stockholms mest levande subkulturer.
Förra sommaren svämmade stan över av reggaefestivaler och konserter. I helgen tog ständige konsertarrangören Tim Badejo de återförenade legendarierna Black Uhuru till Dieselverkstaden i Sickla vilket markerar att 2007 lär bli minst lika fyllt av jamaicanska rytmer.
Governor Andy, Anders Siösteen, åkte till Jamaica för första gången 1982. Han var arton år, redan etablerad på den svenska rootsscenen och skulle efter resan som förändrade allt komma att bli en av de drivande krafterna för en många gånger missuppfattad och totaldissad kulturs överlevnad.
- Under hela 1980-talet var det oerhört svårt att driva klubbar och partyn. Ingen krögare ville ta i reggaen över huvud taget. Hippie- och proggvågen hade det lättare än vi. Vi stämplades som "shady" eftersom vår enda chans var att driva klubbarna i privata, undangömda lokaler, säger Governor Andy.
- Jag kommer ihåg så många gånger när polisen bröt sig in på våra fester och tvingade ut 200 personer för visitering med händerna mot väggen. Det var liksom stående, trots att droger och våld inte på något sätt var mer förekommande på våra tillställningar än på Café Opera.
Governor Andy fann reggaen som femtonåring genom kultfilmen "The harder they come" med Jimmy Cliff i huvudrollen. Tillbaka från Jamaica hookade han upp med bland andra Dr Alban, Tim Badejo och John "Papa Bull" Caroll som drev klubben Kilimanjaro i Stockholm. Han utvecklade sin "toast" och uppträdde med "Papa Bull Hi-fi" - ett av Sveriges första etablerade sound systems.
- Det var den tiden som la grunden för scenen vi har i dag. Papa Dee, Thomas Gylling, Micke Goulos, Mikey Dodd, Alban, Tim, Internal Dread, alla som kom på festerna & De var så otroligt många som drev utvecklingen och som behöver nämnas, fortsätter Governor Andy.
I början och framåt mitten av 1990-talet började saker och ting sakta förändras. Micke Goulos och Mikey Dodd körde igång sin Swing-A-Ling-klubb - Ashman, Natty Silver och Papa Andy drev klubben One Love. Governor Andy startade tillsammans med Fabulous G, Heavyman, Daddy Zato, Goldfinger och Generator sound system Trinity. Och tillsammans med Sir Fatso, Jr Marc och Scorpio drog Governor Andy i gång klubben Slingshot som huserade på Tivoli vid Mariatorget.
- I mitten av 1990-talet började Sir Fatso och vi andra spela runt på olika barer. Vi körde up town-stuket som etablerade ställen som Riche och Tranan hakade på. Plötsligt sa det bara pang - och värsta hajpen drog i gång igen. Det har hållit i sig sedan dess.
Många menar att reggaescenen är splittrad. Hur upplever du stämningen i Stockholm i dag?
- Det har aldrig varit några krig, men med pengar med i bilden har det varit en del skitsnack. Det är som med alla kärleksförhållanden. Men enighet ger styrka. I dag är vi mer "unite" än någonsin.
Är Stockholmsscenen uppdelad i olika läger, musikaliskt sett?
- Dancehall har tagit över mer och mer, speciellt på barerna i innerstan. Sedan har vi hiphopklubbarna som kör ragga och reggaeton. Men jag tror att rootsgrenen har största publiken egentligen. De som lyssnade på roots på 1970-talet köper fortfarande skivor och är med även om de nu är "old timers" som inte går på klubbarna.
Hur ser du på scenens utveckling?
- Ropet på bättre levnadsvillkor och stopp på segregationen i vårt samhälle bara ökar. Därför kommer reggaen bara att växa, som ett ljus i mörkret. Och allt fler kommer att få upp ögonen för Sollentunas Million Stylez - han välter redan hela Europa.
I vår släpper även Governor Andy sitt tredje album, "Underhållningsmaskinen". Därefter kommer ytterligare ett album på svenska under hösten - och en engelsk debut före årsskiftet.
- Efter alla dessa år börjar jag känna mig redo för att släppa på engelska nu och kanske börja spela mer utomlands. Du vet maan, de säger på Jamaica: "You dance a yard before you dance abroad".