Ingen annan gång under året sups det så mycket som under sommaren. Inget jobb, inga måsten. Strukturer som annars håller ihop vardagen för utsatta familjer är som bortblåsta. Mitt i detta finns barnen. I Sverige finns cirka 400 000 barn som lever i familjer med riskbruk av alkohol eller droger. Av dem bor cirka en femtedel i Stockholm.
– Antalet är förmodligen högre eftersom stockholmarna konsumerar mer än övriga i landet, säger Sven Andréasson, chef för avdelningen för drogprevention på Statens folkhälsoinstitut.
Fyra av Stockholm stads 14 stadsdelsnämnder erbjuder gruppverksamhet för barn i missbrukarfamiljer. Men samtliga verksamheter har sommarstängt. Den som behöver hjälp och ringer till stadsdelarna möts av:
– Nej, de har semester.
– Stängt.
– Någon gång måste ju vi ta semester.
– Ingenting. Stängt.
Men barnens problem tar inte semester. Under sommaren lämnas de med sina missbrukande föräldrar. Magdalena, 15, har gått i gruppverksamhet i en av Stockholms stadsdelar i snart ett år. Hon tycker att stadsdelarna borde ha minst tre gruppträffar på sommaren, en i början, en i mitten och en i slutet av sommaren.
– Det vore skönt att ha någonstans att gå där jag kan prata med personer som förstår, säger hon.
Resten av året har hon skolan och kompisarna att fly till. Nu är många bortresta. Magdalenas pappa dricker från morgon till kväll. Jobbigast med att vara hemma på lovet är att behöva se hur pappa långsamt blir onykter.
– Hur kylskåpsdörren hela tiden slår, hämta en ny, hämta en ny, hämta en ny, säger Magdalena med ilska i rösten.
– Långsamt blir han en annan människa. När jag går i skolan slipper jag det där.
Socialtjänsten erbjuder visserligen kollo, men kolloverksamheten riktar sig till alla barn.
– De här barnen skäms och vill inte prata. Visst är det bra att de får komma bort från sina föräldrar, men de får inte mycket ur sig, säger Kristina.
Hon efterlyser sommarverksamheter som bara vänder sig till barn till missbrukare.
– Vetskapen om att alla är i samma sits kan räcka för att de ska våga öppna sig, säger hon.
För Magdalena är den gemensamma erfarenheten en förutsättning för att våga prata.
– Man måste få träffa personer som varit med om det själva. Det går inte att tala med folk som inte vet hur det känns.
Drogterapeuten Lars Ögren, anställd på Nämndemansgården i Stockholm, har upptäckt ett hål i omsorgsapparaten. Nästa sommar planerar han och en vän att öppna ett sommarläger för målgruppen.
– De här barnen måste få släppa sitt ansvar och bara vara barn, säger han.
Atmiss planerar också ett sommarkollo med start 2010.
– Det är skandal att det inte finns någon hjälp i dag. Inte vad vi känner till i alla fall, säger Kristina.
Abit Dundar (FP), som är ordförande i Hägersten-Liljeholmens stadsdelsnämnd, tycker det är viktigast att förutsättningen för hjälp finns. I stadsdelen finns två familjebehandlare i tjänst under sommaren. Det räcker, menar han.
– Behovet av gruppverksamhet finns säkert men det är svårt att få ihop en grupp på sommaren.
Bo Brundell, som på höst- och vårtermin leder gruppverksamheten Vågen i Hägersten-Liljeholmen, tycker att man ska fråga sig varför så få stadsdelsnämnder satsar på missbrukarbarnen över huvud taget.
– Den här gruppen försummas över lag. Vi talar om tre till fyra barn i varje skolklass.