En läkare som arbetar med intensivvård för barn får räkna med svåra beslut och tunga samtal med föräldrar. Samtidigt finns det en glädje i att de flesta barnen blir friska. "Annars hade man inte orkat", berättar läkaren Magnus Lindroth.
På en intensivvårdsavdelning för nyfödda barn finns döden alltid närvarande. Förra året avled 15 spädbarn på neonatalavdelningen i Lund och i 10 fall efter beslut att man inte skulle förlänga vården. För en utomstående verkar det som svåra avgöranden.
– En grundregel är att man inte ska ta ett sådant beslut ensam, säger Magnus Lindroth, pensionerad läkare med många års erfarenhet av intensivvård av nyfödda barn på Universitetssjukhuset i Lund.
Sådana fall behandlas på ett vårdmöte där samtliga som varit med och skött patienten finns med. Oftast är det minst två läkare, men Magnus Lindroth påpekar att det är viktigt att barnskötare och sjuksköterskor deltar.
– De har ofta större kunskap om familjens situation än läkarna, förklarar Magnus Lindroth.
På mötet försöker man nå enighet om man ska fortsätta behandlingen och i så fall hur, eller avsluta den. Finns det olika åsikter kan det göras nya undersökningar eller en utomstående kan tas in och göra en andra bedömning. I de fall där man beslutar att avbryta vården väntar mötet med föräldrarna för ansvarig läkare och sjuksköterska.
– Det är tunga samtal. Men det är viktigt att föräldrarna förstår hur allvarlig barnets situation är och man får inte försköna budskapet, berättar Magnus Lindroth.
För det mesta är de anhöriga medvetna om situationens allvar. Men ibland händer det att föräldrarna inte håller med om beslutet att avbryta behandlingen. Magnus Lindroth menar att i dessa fall har informationen från läkarna inte varit bra.
– Då kan man inte köra över föräldrarna utan får avvakta och under tiden ge dem mycket information. Efter några dagar brukar de förstå att det är meningslöst att fortsätta, berättar Magnus Lindroth.
Han förklarar att när det ges morfin eller rogivande medel när respiratorn ska stängas av så ges det i normal dos, aldrig i överdos. Han menar att i dagens diskussion handlar debatten ofta om den oro som kan väckas hos allmänheten att man kan avbryta vården för svårt sjuka. Men det går också att vända på perspektivet: att allmänheten kan bli orolig om de vet att vården aldrig kommer att avbrytas även om behandlingen är utsiktslös.
Hur orkar man då jobba med de livsavgörande besluten och de svåra samtalen?
– I de flesta fall av intensivvård av barn går det bra och barnet blir friskt. Hade det alltid gått dåligt hade man inte orkat, förklarar Magnus Lindroth.