Nästa år ska Stockholm bli världens mest tillgängliga stad. Det lovade de borgerliga redan 1998. Men målet är tio år senare fortfarande långt borta.
Och när vet man egentligen om det nåtts?
– Ja, det undrar jag också. De borgerliga satte inte upp några kriterier eller krav som skulle uppfyllas. Och ska vi vara världens bästa måste det ju finnas något organ, typ FN, som kan avgöra det, säger Lars Cedergrund, projektledare för tillgänglighetsprogrammet sedan starten.
En dryg miljard har dock pumpats in i projektet de senaste tio åren och omfattande åtgärder har vidtagits. Men möjligheten att få till stånd förändringar är på vissa håll svåra, berättar Cedergrund.
De handikappades riksförbund, DHR, slog nyligen larm om att ett stort antal uteserveringar stänger ute rullstolsburna genom att vara konstruerade med uppbyggnader. Dessa är bara i undantagsfall tillåtna i de föreskrifter som finns för tillstånd.
Men trafikkontoret har inga möjligheter att kontrollera att reglerna efterlevs.
– Restauranger får bara tillstånd för en viss yta och får riktlinjer som de sedan ska följa. Men de gör de alltså inte. Kommunen har ingen kontrollfunktion. Det blir en polisiär fråga, förklarar Cedergrund som tycker att kommunala kontrollanter borde återinföras för att se till att krögare lever upp till sina tillstånd.
Enligt Lars Cedergrund är det dessutom relativt få restauranger som följer lagstiftningen om tillgänglighet inne i lokalerna.
– Lagen säger att man ska ta bort ”enkelt avhjälpta hinder”. Men det efterlevs dåligt det med.
Cedergund konstaterar att det blivit nästintill naivt att lita på att restaurangägare ska följa lagar och föreskrifter. Och trots att den borgerliga alliansen utfäst att Stockholm bara inom ett halvår ska ha ”världens bästa tillgänglighet” bedöms det ta betydligt längre tid att fullgöra de åtgärder man inlett.
– Det här arbetet behöver fortsätta i flera år. Det handlar också om att hindra att nya otillgängligheter byggs upp. Och när vi genomför förändringar kan vi inte gå hur fort fram som helst för att inte gräva upp hela staden samtidigt, säger Cedergrund.
Miljöpartiets gruppledare Stefan Nilsson berömmer ambitionen att ha full tillgänglighet – men tycker att vallöftet från 1998 i dag mest framstår som ”vackra ord”.
– Det handlar om den politiska viljan. Den sviktar hos den moderatledda majoriteten så fort man närmar sig det konkreta. Man måste ta parti för den part tillgängligheten avser. Jag tror att merarbetet för krögarna är väldigt liten. Det är en enkel sak att åtgärda.
Miljöpartiet föreslår därför också att Stockholms stad skärper kontrollen. De restauranger vars uteserveringar inte håller måttet i år får till nästa säsong på sig. Men därefter ska det inte ges några tillstånd till dem som inte följer föreskrifterna.
MP förbereder också en motion till kommunfullmäktiges första möte i augusti. I den vill partiet att arbetet med tillgänglighet samlas under kommunstyrelsen och att det upprättas tydliga delmål.
– Då får det större politisk tyngd. Det ska också inte bara handla om trafik- och gatumiljön utan om alla kommunens lokaler och verksamheter, säger Nilsson.
Lars Cedergrund förklarar att arbetet i dag främst handlar om att anpassa gångbanor, hållplatser, övergångsställen, trappor och offentliga toaletter. Mellan hälften och en tredjedel återstår att åtgärda.
– Förutom det rent mänskliga – att alla ska kunna ta sig omkring – så är det rent samhällsekonomiskt bra eftersom färdtjänstdebuten skjuts upp för många och färre behöver ledsagare. På så vis sparar samhället mycket pengar, säger Cedergrund.