STHLM

Bröllopshyfs – Magdalena Ribbing svarar

Foto: Blaize Pascall / Alamy

Måste man bjuda alla? Vad gör egentligen en best man? Och vem kan hålla tal? DN:s Magdalena Ribbing reder ut frågetecknen.

Inbjudan

Hur långt i förväg ska man skicka bjudningskort till sitt bröllop?

Svar: Formell tradition är cirka två månader i förväg, med sista svarsdatum två veckor innan bröllopet. Nuförtiden skickar de flesta sina bjudningskort tre, fyra, fem månader innan, somliga så långt som ett år. Men det är vanskligt, få människor vet vad de gör så långt fram i tiden, par kan bildas eller brytas upp, vänskap kan raseras, bostadsort kan ändras osv. Praktiskt är att muntligt informera de närmaste och dem man absolut vill ha med på sitt bröllop i mycket god tid, och skicka bjudningskorten till alla två till tre månader i förväg.

Gäster

Måste man bjuda alla som man har varit bröllopsgäst hos? Vi har ett litet bröllop, femtio personer, och får inte plats med andra än våra familjer och några få släktingar som vi umgås med. Men några kusiner som vi inte ska bjuda har hört av sig och vill ha detaljer om var de ska bo och så vidare – fast vi inte vill att de ska komma. Hur säger vi till dem att de inte finns på gästlistan?

Svar: Det råder en missuppfattning angående rätten att bli bjuden på bröllop. Ingen har någon självskriven rätt till en sådan inbjudan. Man kan tycka att föräldrarna är givna, liksom syskon, men har en biologisk förälder struntat helt i sitt barn under dess uppväxt finns ingen anledning att kräva plats just på bröllopet, lika lite som ett syskon som har svikit på något betydande sätt. Kusiner behöver inte alls bjudas om man aldrig umgås med dem. Att man träffas mer än någon gång vartannat år innebär inte att en inbjudan till bröllop är given.

Har man däremot varit gäst på ett bröllop hos någon släkting eller vän så har man en skyldighet att bjuda tillbaka, försåvitt kontakten inte har brutits helt av något skäl. Vill man inte umgås med exempelvis en kusin eller före detta klasskamrat så tackar man artigt nej till att vara bröllopsgäst hos den personen.

Nu får du och din partner höra av er till de festlystna kusinerna och säga att ni har ett litet bröllop med begränsat utrymme och därför finns inte plats för dem. Det är inte oartigt eller ovänligt, det är kusinerna som är pretentiösa och påflugna!

Barn

Vi har dålig erfarenhet av barn på bröllop och vill inte ha några barn alls med på vårt bröllop, men vet att det kommer att bli surt för en del av gästerna. Hur formulerar man det bäst?

Svar: Gästers barn på bröllop (och för den delen andra fester) är ett svårlöst modernt problem. Allmogebröllopen förr i tiden inkluderade barnen men festerna började på dagtid och det fanns då alltid många vuxna som kunde se till barnen. Borgerlighetens bröllopsmiddagar var alltid på kvällstid och endast för vuxna.

I dag är det vanligast med bröllopsfester på kvällen. Barn är ovana vid att andra än föräldrar och de närmaste anhöriga är barnvakt, och där uppstår problemet: gästerna anser att de måste ta med sina barn.

Men brudpar har ofta varit på bröllop där barn har tagits med och varit i fokus, gråtit och skrikit och så vidare, som barn har rätt att göra. Det kan bli jättetrist för brudparet som har helt andra ambitioner för sin fest än att ett antal barn i olika åldrar måste få särskild mat, leksaker och inte minst vuxnas engagemang. Föräldrar brukar säga att de tar hand om sina barn, men det blir inte alltid så, även barnföräldrar vill umgås med andra vuxna, och följden blir ofta att barnen yr omkring på barns vis och att andra än föräldrarna måste se till dem.

Ett mycket stort problem är att på flertalet bröllop bjuds alkohol som påverkar de vuxna; barn ska inte behöva utsättas för att se sina föräldrar eller andra vuxna lätt eller mycket berusade, det kan skapa trauman för livet.

Så att barnen inte bjuds med till ett kvällsbröllop (en dagtidsfest är en annan sak) är förståeligt. Barn har rätt att vara välkomna och få den uppmärksamhet som de behöver. De gäster som har barn kan få ett papper bifogat bjudningskortet, med ungefär den här texten: ”Vi tycker om våra gästers barn men vårt bröllop är en fest för vuxna och vi kan därför inte ta emot några barn. Vi hoppas få se dem och deras medförda föräldrar vid ett senare tillfälle på saftkalas hos oss”.

Du kommer ändå att få samtal från gäster som säger att de omöjligt kan skaffa barnvakt och därför tänker ta med sina barn i alla fall. Stå på dig då och säg att det tyvärr inte fungerar, om en familj får ta med sina barn måste alla få göra det. Kan inte barnvakt ordnas får den ena föräldern vara med under vigseln och den andra under festen, så löser sig barnpassningen.

Flera av våra vänner har nyligen fått barn som ammas, vi har sagt att vi ska ha ett barnfritt bröllop, men hur gör vi med dibarnen?

Svar: Barn som ammas måste få tas med, men bäst är att det ordnas ett avskilt utrymme för själva ammandet. Oavsett sidensjalar och andra konstruktioner så kommer alla att titta på amningsproceduren och lyssna till de gulliga ljuden. Det är inte alla brudpar som tycker att detta är vad deras bröllopsfest är till för. Bebisar kan tas med i en korg eller barnvagn som ställs i ett rum nära festlokalen (men tänk på ljudet för de små öronen!) med en barnvakt, och föräldrarna kan gå dit och se till sina barn så ofta de vill.

Tal

Jag ska gifta mig om några månader och är glad och förväntansfull. Jag har bara ett litet problem. Ingen förälder vill hålla tal! De tvärvägrar hela bunten. Brudens far är ju den som bör hålla tal, men min far är fruktansvärt blyg och stammar lätt, så han är enligt mig ändå ursäktad. Men mamma säger bara blankt nej! Och när jag snällt frågade min blivande mans föräldrar om de kunde tänka sig hålla tal fick jag även där ett ”absolut inte”!

Så vad skulle Magdalena råda mig att göra i denna situation? Finns det någon bruklig ”ersättare” när ingen förälder kan tänka sig att tala?

Svar: Både brudens och brudgummens föräldrar håller vanligen tal på bröllopet. Men det verkar inte bli så på ditt bröllop och då kan ett syskon på respektive sida ersätta dem – hoppas du och brudgummen har syskon! Ditt syskon säger då i sitt korta, vänliga tal ungefär ”På X och Y:s (brudens föräldrapar) vägnar håller jag nu det traditionella familjetalet till bruden”. Och så gör brudgummens syskon precis ordagrant samma sak, men förstås ”till brudgummen”. Det kan bli alldeles utmärkt!

Har ni inga syskon kan taluppdraget ges till en annan närstående, en moster/farbror/morfar/farmor/gudförälder exempelvis. I dag är det inte så fasligt noga med de gamla traditionerna, även om det faktiskt vore trevligt att brudparets föräldrar ställer sig upp och gärna gemensamt i kör säger ungefär ”Vi skålar för brudparets eviga lycka” och höjer sina glas. Det kan inte vara oöver­komligt om de tränar på detta och försöker ta sig över sin blyghet – för sina barns skull.

Jag är ombedd att hålla tal på min studiekompis bröllop. Hur ska jag lägga upp ­talet?

Svar: Tänk på att talen på ett bröllop ska vara ljusa och fina, de ska kunna dras upp ur minnet när vardagen blir grå – som den blir för alla någon gång.

Särskilt bröllopstal har tippat över till ibland direkt obehagliga så kallade skämt på brudparets bekostnad. Ett bra tal är vänligt och relativt kortfattat. De skämt som sägs ska aldrig någonsin bli obehagliga eller förnedra föremålet för talet, utan uteslutande ske på talarens bekostnad.

Tre minuter är en maxtid för ett tal, som till ett brudpar alltid avslutas med en skål. De numera vanliga tjugominuterstalen är hopplösa att lyssna till – talaren berättar kanske om brudens eller brudgummens liv från blöjstadiet till nutid, och det är totalt ointressant för andra; jag brukar kalla sådant för familjealbumstal, som kan hållas i ett mycket begränsat sällskap. Tal som är hårt konstruerade exempelvis med en vers för varje bokstav i alfabetet blir sällan bra.

Kärnan i ett bröllopstal är ”All lycka till brudparet.” Avstå helt från sexanspelningar som alltid är plumpa och onödiga och påminnelser om före detta pojk- och flickvänner, missade tentor eller annat trist. Börja ditt tal med att berätta något soligt och glatt om din kompis, fortsätt med att säga att det alltid är så kul när ni pluggar ihop och så vidare, och avsluta med att lyckönska både din kompis och hans eller hennes partner till deras utomordentligt goda val. Avsluta med en skål för brudparet.

Jag oroar mig för talen på mitt eget bröllop. De tal som jag tidigare har hört på bröllopsfester har nästan alltid varit fräcka och lite elaka, och gästerna har fått höra om såndant som har hänt för länge sen. Min fråga är hur jag ska få våra vänner och släktingar att hålla snälla tal?

Svar: Din fråga är högst berättigad, så som utvecklingen har blivit med flabbiga undertäcket skämt och påminnelser om fadäser i det förflutna för både brud och brudgum, just sådant man inte vill höra den dag som man gifter sig.

Du kan tala med dina släktingar och vänner om din oro och förklara att du vill minnas din bröllopsdag som enbart ljuv och glad, och därför ber dem att avstå från så kallade skämtsamheter. Det är du som känner de troliga talarna och vet om de tänker bry sig om vad du vill. Misstänker du att de inte tar hänsyn till vad du önskar kan du och din partner skriva på bjudningskorten ”Obs! Inga tal. Vi ber er respektera detta!” Det är lite hårt, men det är din bröllopsdag och du ska inte behöva vara rädd för att den ska förstöras av löjliga skämt och spydigheter. Föräldrar eller de allra närmaste kan ändå få säga något kortfattat som undantag, vilket då ska påpekas av den som presenterar dem som talare, eller av dem själva.

Placering

Vi har stora bekymmer med placeringen vid vår bröllopsmiddag. Båda våra föräldapar är skilda och har nya partners. Vi har goda kontakter även med våra föräldrars nuvarande partners. Alla har sagt att de måste få sitta vid honnörsbordet. Då får ingen annan gäst plats där och både min blivande make och jag vill ha våra bästa vänner intill oss denna dag. Hur gör vi?

Svar: Brudparet i högsätet är grunden. Mitt på en långsida vid det finaste bordet lika med det som är mest i fokus, sitter brud­paret, ofta markeras platsen med en girlang på bordet kring brudparets kuvert, eller en blomsterbåge som står över de två stolarna. Det finns också varianten som har blivit vanligare nu med ett eget bord för brudparet, gärna på ett litet podium. Gästerna går parvis eller en och en dit och pratar ett par minuter med brudparet. Det är också ett praktiskt sätt att undvika krångel med det du beskriver med pretentiösa ingifta personer som kräver uppmärksamhet för sin del. Mitt förslag är att du väljer en sådan lösning. Föräldrar och ingifta kan placeras vid olika bord nära honnörsbordet, era bästa vänner likaså.

Vid bröllop ska de biologiska föräldrarna prioriteras. Ingifta bonusföräldrar kommer i andra hand, undantag om en biologisk förälder har försummat sitt barn som vuxit upp med en god styvförälder – men principen är att de biologiska föräldrarna har huvudrollen jämte brudparet.

Den traditionella placeringen är att brud­parets föräldrar omger sina nygifta barn; på brudgummens andra sida sitter brudens mor som har brudgummens far till bordet. Brudgummens mor har brudens far som bordspartner. Därefter kommer släktens närmaste i ålderordning, mor- och farföräldrar, föräldrars syskon, brudparets syskon, tärnor/marskalkar, gudföräldrar, och så vänner och andra släktingar. Man ska vid placeringen försöka blanda de två familjerna och vänkretsarna så gott det går, en bröllopsfest är till just för att brudens och brudgummens släkt och vänner ska lära känna varandra.

Klädsel

Både min tjej och jag hatar finkläder. Nu ska vi gifta oss och folk säger att vi måste ha en klädkod till festen. Varför det? Kan vi få veta vad sådana betyder? Hon tänker ha en vit kort klänning och jag har en svart kavaj och nya chinos. Är det okej?

Svar: Visst går det bra med den klädsel du beskriver, och då ska gästerna ha samma klädnivå: ”Klädsel: Vardag” kan ni skriva på inbjudan.

Förr i tiden hade man i borgerliga sammanhang alltid frack till en högtid som bröllop. Allmogen hade sin hembygdsdräkt eller finkläder, kvinnor hade en svart klänning som de fick till sin konfirmation för att den skulle passa till allt från begravning till dop och bröllop. Till bröllop gjordes den svarta klänningen festligare med ärmar av vitt tyg och färgrika blomdekorer.

Vit brudklänning blev mode på 1800-talet, innan dess var borgerlighetens brudklänningar i ljusare färger, eller ibland svarta. Fracken var så etablerad som festklädsel att den inte skrevs som klädkod, det förutsattes att männen bar frack om det inte stod en annan klädkod på inbjudan. Smokingen blev modern på 1800-talets slut, men var och är fortfarande steget under frack. Efter smoking kommer mörk kostym som nu är en etablerad klädkod, och så kommer kavaj som är lite mindre formellt. Vardagsklädsel kan definieras som för män en enklare kostym eller kavaj med snygga byxor, skjorta eller fin tröja, slips eller fluga om man vill. Till ett bröllop kan kvinnor då ha knälång kjol eller klänning som inte är alltför urringad, och i ett material som fint bomullstyg eller liknande, inte paljetter och blankt siden utan mer vardagsbetonat.

Klädkoden är viktig för att gästerna ska veta på vilken nivå de ska klä sig. Utan klädselangivelse kommer en del gäster högt uppklädda i lång klänning och smoking kanske, eller något annat som de tror att man måste ha på bröllop, medan andra kommer i jeans och snygg tröja. Ingendera känner sig bekväm med att vara för fint eller för lite fint klädd.

Ett bröllop måste inte alls ha en hög klädnivå, om inte brudparet vill det. Undvik klädkoder som ”festlig” och ”valfri” och liknande vaga begrepp som inte hjälper gästerna. De etablerade koderna är: Högtidsdräkt (det är lika med frack respektive lång festklänning eller folkdräkt) Smoking som är smoking för män och knälång eller längre festklänning, Mörk kostym lika med en mörkblå, mörkt grå eller svart kostym och ljus skjorta respektive knä- eller vadlång festfin klänning, eller Kavaj som innebär lättsammare kostym eller snygg udda kavaj och fina byxor respektive en klänning/kjol/finbyxor/överdel ett par långa steg över vardagsklädsel. Vardag är den sorts klädsel som man kan välja till icke formell fest.

Jag ska gifta mig, äntligen, och min fästmö ska ha en vit lång finklänning, gästerna har fått klädkoden Mörk kostym. Kan jag ha den moderna, långa, grå rocken frock coat? Eller ska jag ha som gästerna?

Svar: Ofta vill brudgummen vara klädd på en högre nivå än gästerna, för att matcha brudens vanligen lång vita klänning. Det brukar klädbutiker föreslå. Men det är fel om man ser det formellt, korrekt och elegant. Då har brudgummen samma klädnivå som gästerna, gärna elegant, men inte någon annan sorts klädsel. Du kan ha en jättesnygg mörk kostym, kanske en ljus väst, vit skjorta och sidenslips. Då blir det både rätt och extra fint. Avstå från den konstiga klädseln frock coat som inte motsvarar någon etablerad klädkod utan egentligen kan räknas till ett slags utklädsel.

Brudnäbb, best man, tärna, och marskalk

Vad är det för skillnad på brudnäbb och tärna? Och är det skillnad på best man och marskalk?

Svar: Brudnäbb är de små barn, oftast under tio år, som i fina kläder går in i kyrkan eller vigsellokalen före brudparet.

Tärna är traditionellt en ogift kvinna i brudens ålder och närmaste krets. Marskalk är en ogift man i brudgummens ålder och närmaste krets.

Tärnor och marskalkar går bredvid varandra bakom brudparet vid in- och uttåg. Ibland förekommer kyrkomarskalkar, som kan vara både män och kvinnor, gifta eller ogifta, som innanför kyrkporten hjälper gästerna till rätta – brudens släkt och vänner sitter till vänster i kyrkan, sett från entrén, och brudgummens till höger. Ju närmare släkt desto längre fram sitter man. Första bänk eller bänkar är till för brudparets föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar.

Numera är det inte ovanligt med gifta tärnor, men det har alltid ansetts olämpligt att en gift kvinna eller en som hör ihop med en man, går intill en annan man bakom brudparet. Antingen kan man då välja att ha paret tillsammans, eller så får kvinnan kallas hedersdam och inte gå bredvid en man som hon inte hör ihop med.

Best man är inte en svensk tradition. En best man står vid altaret eller motsvarande tillsammans med brudgummen och inväntar brudens intåg. Bruden förs då in av sin far eller annan närstående släkting, vanligen en man, och överlämnas till brudgummen. Denna sed är inte accepterad av alla Svenska kyrkans vigselförrättare utan måste godkännas i förväg.

Svensk tradition sedan många sekler är att brudparet går in tillsammans genom kyrkporten för att markera att äktenskapet ingås frivilligt, alltså att bruden inte ges bort av sin familj till brudgummens.

En tärna är en kvinna. En marskalk eller best man är en man. Det händer numera att brud eller brudgum vill som sin närmaste uppvaktning ha en person av motsatt kön, bruden en man som går bakom henne och tar hand om hennes brudbukett under vigseln, brudgummen en kvinna som står intill honom vid vigseln.

I jämställdhetens tidevarv kan detta tyckas naturligt, men det kan mycket lätt bli mer märkligt än rimligt: bruden med en man som närmast henne står då under vigseln omgiven av två män; brudgummen med en kvinna som best”man” står mellan två kvinnor under vigseln.

Frågor om klädseln för en best woman har kommit flera gånger – ska hon ha smoking som brudgummen, exempelvis. Motsvarande, om en man som brudens ”tärna” ska ha klänning har inte kommit – ännu. Med den anpassningen till en icke-tradition riskerar alltsammans att likna en maskerad. Jag avråder från att göra en man till brudens uppvaktning och en kvinna till brudgummens. Det kommer att bli ett långvarigt samtalsämne i stället för den vänskapsmarkering som avses. Det är bättre, än så länge, att ge dem andra hedersamma uppgifter, toastmaster eller toastmadame, kyrkomarskalk, eller annat.

Vid enkönade bröllop blir det naturligt att uppvaktningen har samma kön som bröllopsparet, men det går också att välja två av motsatt kön, om man vill. Än saknas etablerad sed härvidlag.