Maria vet knappt var hon ska börja. Vanvården, pappans ovärdiga död eller avtalet om tystnadsplikten.
Skulden gentemot fadern gör sig ständigt påmind.
– Jag ångrar bittert att vi tog in honom där. Vi trodde att han skulle få hjälp.
Marias pappa skrevs in på Koppargården i Vällingby i augusti 2009. Han var cancersjuk men ändå pigg, säger döttrarna.
Redan första dagen anade Maria oråd. Pappan fick varken specialmadrass eller larm, som hans läkare ordinerat.
På toaletten i lägenheten fanns ingen toalettsits – bara den hårda smala ringen av porslin. Efter tillsägelse levererades en toalettsits som inte gick att öppna och som skrapade pappan på ryggen, som var full av trycksår.
Nästa gång Maria hälsade på hittade hon fadern ensam i rummet, svårt chockad och täckt av sin egen avföring.
– Han hade legat och skrikit på hjälp men ingen kom. Han blev aldrig sig själv igen efter det.
När döttrarna kom tillbaka dagen efter hade varken pappans kläder eller sängkläder tvättats, allt var slängt i en illaluktande hög i badrummet. Det här är bara några av alla de missförhållanden som dottern dokumenterat.
Efter elva dagar avled pappan. Då hade han hunnit bli felmedicinerad, vanvårdad och försummad. Men inget dokumenterades av personalen.
– Det finns en journalanteckning om att pappa kom dit och en om att han avled. Men vad hände däremellan? Vi som var där såg vad som hände, i övrigt existerar han inte.
– Det är inte klokt att min far skulle behöva dö på det här ovärdiga sättet.
När pappan dött ställde Maria och hennes systrar Carema Äldreomsorg mot väggen. Anklagelserna ledde till en lex Sarah anmälan, ett beslut från Socialstyrelsen och ett samtal från företagets vd.
– Han ringde och sa att av 100 möjliga fel så hade företaget gjort alla när det kom till min pappa. Han lovade dessutom en översyn av Caremas rutiner och bad att få intervjua oss till denna.
Men när familjen senare begärde skadestånd av Carema kom chocken. I avtalet om ersättning krävde företaget att döttrarna teg om händelserna på Koppargården.
Personerna från Carema, som formulerat och skrivit under avtalet från förra året, jobbar i dag inte kvar på företaget.
Vd Carl Gyllfors, som tillträdde i maj i år, hävdar att han aldrig hört talas om en sådan överenskommelse.
– Sedan jag började på Carema har vi inte agerat på ett sådant sätt, det kan jag lova. Det är helt fel att bete sig så.
Fotnot: Maria heter egentligen något annat.