Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

STHLM

Chip – min nyckel till staden

02:13. DN:s reporter ska nu kunna öppna dörrar och logga in på i sin telefon - enbart genom att blippa med handen. Varning för känsliga tittare. 

Ett mikrochip i handen som kan öppna dörrar och ­ersätta korten i plån­boken? DN:s Ulrika By blir försökskanin och testar fram­tidens teknik.

Det är onsdag när det händer. Piercaren Chai Maibert har spritat runt omkring oss och dragit ett svart streck med sin tuschpenna på den köttigaste delen av min hand – den som blir en liten bulle mellan tummen och pekfingret när man trycker tummen mot handflatan.

På en sekund är det över. Kanylen skjuter in, ett litet knäpp, en kort, brännande smärta och så sitter den där under huden: glasampullen med NFC-chippet som ska ge min kropp en ny funktion.

– Välkommen till ditt nya uppgraderade liv, säger Hannes Sjöblad och ler stort.

Vi är inte dummare än att vi förstår att vi, som medierepresentanter, utgör en väsentlig del av hans strategi för att – om inte erövra världen – så åtminstone att övertyga så många trendkänsliga stockholmare som möjligt att ”chippa sig”.

För det är enkelt, det går snabbt och det kostar inte skjortan (cirka 1 700 kronor).

– Ju fler vi blir, desto större makt kommer vi att få. Och det är viktigt att ligga steget före. Gör man det har man också makten att styra utvecklingen i stället för att vi låter myndigheterna och de stora, multi­nationella bolagen göra det, säger Hannes.

Ju fler ”vi” blir, alltså ”vi”, för nu är jag en av dem – de ”chippade”.

Hannes Sjöblad, som ser ut som vilken välvårdad it-kille i kostym som helst, ger mig plötsligt känslan av att tillhöra en subkulturell, digital gerillarörelse av datahackare. För bara några år sedan föreställde jag mig att den världen befolkades av nördiga snubbar som för länge sedan slutat byta t-shirt, peta naglarna, kamma håret.

Men så ser inte it-frontlinjen ut längre.

Den ser ut som Hannes. Den jobbar på hajpade kontor i citykärnor och i trendkänsligt inredda mjuk­varukluster i storstäder.

Och den är fast besluten om att inte låta sig köras över av den tekniska utvecklingen.

Som ni vid det här läget säkert förstått: det sitter numera ett mikro­chip i min hand. Det är ett passivt chip som aktiveras först när det kommer nära en kortläsare. Det har flera olika identifikations­nummer (siffror i långa rader) och är av typen Mifareultralight, något som i mitt fall ska visa sig fatalt.

Hannes Sjöblad, 37, är dock ännu helt och hållet entusiastisk över att han värvat ännu en mänsklig själ till sitt digitala korståg. Han gratulerar mig.

I skrivande stund har han varit med om att ”chippa” någonstans mellan 100 och 150 personer både i ­Sverige och utomlands. Var han inte själv närvarande så har sannolikt hans ande svävat över de tillställningar då det skett.

Hannes Sjöblad är företags­ledare, biohackare och grundare av ­föreningen Bionyfiken. Det händer att han kallar sig för ”transhumanist.”

Han menar att teknikutvecklingen mycket snart i allt högre utsträckning kommer att påverka hur vi producerar mat, hur vi botar sjukdomar, hur vi fortplantar oss.

Han har sagt att med den nya tekniken kommer vi människor att få egenskaper vi aldrig tidigare haft och att detta bara är början på en revolution.

Själv chippade hans sig på ett så kallat ”Implant party” i oktober förra året. Sådana har han varit med och arrangerat i Stockholm, Göteborg och Malmö och fler är på gång.

– Vi har chippat katter och hundar sedan början av 90-talet. Så vad väntar vi på? Vi har allt att vinna på det, försäkrar Hannes när vi ses på hans inglasade kontor.

I tumvecket på hans hand ser man fortfarande var kanylen gick in under hans hud när han fick sitt chip insatt. Sveper man lätt med fingertoppen över huden kan man känna det. Det känns som om det ligger ett riskorn där.

Han har aldrig haft några besvär av det, det läkte fort och fint.

– Jag känner mig helt enkelt som en uppgraderad människa nu. Jag har fått ett extrasinne. Och det har du också, säger han till mig och försäkrar att det här kommer att förändra mitt liv i grunden. Om inte i morgon – så om två, fem, tja... kanske tio år.

Hannes lever numera i symbios med sitt chip. Han slår aldrig någon pinkod på sin telefon, den är direktkopplad till hans chipp. Han har inget passerkort i plånkan längre, han lyfter bara handen mot läsaren vid inpassering och dörren öppnas. Samma sak hemma med hans port och när han bokar tvättstuga.

– Mitt första mål är att bli av med min nyckelknippa, få in dess funktioner i min hand. Mitt andra är att bli av med plånboken. Det kommer ta lite längre tid, men det kommer, försäkrar han.

Listan på saker han är övertygad om till slut kommer landa i våra chippade händer är lång.

SL-kortet.

Gymkortet.

Lånekortet på biblioteket.

Ica-kortet, ja, vartenda kundklubbskort.

Möjligheten att checka in på flyget, gå på bio, teater, konsert.

Passet.

– Tekniken händer nu, hela tiden. Om vi användare inte är med och tar kontroll över den här utvecklingen skulle det kunna gå fel. Det vill vi inte. Alltså måste vi vara med.

– I dag glider jag in på mitt kontor, i morgon kanske skattemyndigheten och landstinget vill chippa mig och då vill jag vara beredd, veta var jag står och förklara att jag har koll på hur det här fungerar, fortsätter Hannes.

Chai sätter ett plåster över det lilla ingångshål som hans kanyl borrat genom min hud. Jag nämner att Hannes och hans biohackare inte direkt är först. Redan för fyra år sedan intervjuade jag ordföranden i min dåvarande bostadsrättsförening som med hjälp av en sjukvårdskunnig person skjutit in ett mikrochip under huden i handen.

Han var inte heller först. Flera andra runt om i världen hade redan gjort det.

Jag minns att artikeln jag skrev väckte stort rabalder.

”Integritetskränkande”, ”vansinnigt”, ”otäckt” – ”George Orwells 1984 är här...”

Men chippet varken gjorde eller gör mig eller någon annan sökbar eller nåbar. Det kan bara avläsas inom en radie på säg, tre decimeter. Tekniken kallas NFC – Near Field Communication. Det lämnar inga spår efter sig. Att bära med sig en mobiltelefon däremot – det är att vara spår- och sökbar.

Och klart är att Hannes Sjöblad och föreningen Bionyfiken är de första som går ut på bred front och uppmanar människor att chippa sig.

– Det är klart att det känns ­science fiction för många. Men vi som har satt oss in i det räds inte utvecklingen. Vi ser det som ett sätt att göra tekniken till en del av och till en fördel för människan, säger Hannes.

Chai har redan gjort det. Han glider in på sitt gym med sitt chip, han tar sig in genom sin port och bokar sin tvättstuga med näven.

Samma sak med Ammy Olofsson på Konstfack.

Via sin hand rör hon sig fritt i lokalerna. Det enda som krävdes var att systemägaren till inpasseringssystemet registrerade hennes chip och så: vips. Det var visserligen ingen enkel process.

– När jag bad om tillstånd att använda mitt chip, både som inpassering och som en del i mina studier på skolan, blev alla förvirrade.

– De krävde ett läkarintyg på att det inte var farligt. Så jag gick till doktorn som sa att hur skulle hon kunna skriva ett läkarintyg, hon ­visste ju inte vad det var…

Ammy skrattar. Till slut fick hon okej av skolledningen och nu tar hon sig obehindrat runt på skolan med hjälp av sin hand, även om det händer att hon fortfarande, av ohejdad vana, letar efter sitt passerkort när hon kommer till en stängd dörr.

Men hon har också valt att ta sitt chip till ännu högre höjder.

Hon har konstruerat ett par vantar som värms upp när hon sätter på sig dem. Chippet under hennes hud aktiverar en värmeslinga i vantarna. Om någon annan sätter på sig dem förblir de kalla. Ett annat par lyser upp när hon sätter på sig dem. Ett perfekt klädesplagg för mörka, skandinaviska nätter.

– Du ser, tekniken händer nu, konstaterar Hannes.

Men det finns trots allt en del aber. Den digitala infrastrukturen runtomkring oss är ännu inte mogen.

Särskilt inte i den miljö jag rör mig i.

Det visar sig nämligen att det mikro­chip jag har i min hand är av en allt för modern standard.

Kortläsaren på jobbet vägar kommunicera med min hand.

Skrivarna väcks inte heller till liv.

Min Iphone bryr sig inte heller för Apple har sett till att (än så länge, ska sägas) spärra möjligheten att läsa mitt chip, till skillnad från de som har operativsystemet Android i sin mobiler.

Samma sak händer där jag bor: kortläsarfunktionen i mitt hus är för ”omodern”.

När jag ringer till SL får jag veta att det är samma sak där. De är medvetna om att allt fler skulle vilja ha sina SL-kort under huden, men de kan tyvärr inte styra upp det för närvarande.

Jag ringer i desperation till Hannes Sjöblad. Vad ska jag med ett chip till under huden till om jag inte kan använda det?

Han tröstar mig. Min omgivning kommer att komma ikapp. Han säger att sedan några år så installeras inte den äldre standarden, utan den nya, den som kan läsa av mitt chip. Jag vet inte vad jag ska tro.

Men Hannes peppar mig. ”Ju fler vi blir”, påminner han mig och menar med det att om nu även jag ringer till Åhlens, Ica, Hemköp, SL, SF och kräver att de ska se till att de kan läsa av mig så kommer de se till att det sker, snabbare än jag anar.

Jag låter pekfingret löpa mellan tumvecket och handleden. Den lilla svullnad som uppstod när jag satte in chippet har lagt sig.

Men jag känner det därinne.

Och konstigt nog är jag inte rädd.

Det är ju bara framtiden som ligger där. I en glasampull.

Grafik: En helt vanlig dag med chip – kanske redan 2017