Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

STHLM

Claes Britton: Befria Kungsträdgården!

Foto: Jonas Eriksson

Hur kunde kungarnas park gå från att vara stadens främsta mötesplats till att bli en marknadsplats för allsköns kommersiella evenemang? Författaren och journalisten Claes Britton är besviken och föreslår sex enkla åtgärder som snarast bör vidtas.

Varje gång jag återvänder från besök i Paris och parker/platser som Jardin des Tuileries, Place des Vosges och Palais-Royal, särskilt så här års, blir jag lika beklämd när jag mot min vilja tvingas passera vår egen Kungsträdgården.

Kungsträdgården är vår huvudstads mest centrala park och borde med självklarhet också vara dess mest representativa. Det är bara att begrunda namnet – kungens trädgård.

När jag betraktar äldre tiders fotografier och andra bilder av parken så växer min frustration. Där det i ovan nämnda parker/platser – och i deras motsvarigheter i andra kontinentala städer – är välkrattade grusgångar, vackert ansade träd, buskar och häckar, blomstrande rabatter, doftande välklippta gräsmattor, dammar, porlande fontäner och strikt hållna, väl genomtänkta möblemang och konstnärliga dekorationer, så som det en gång var också i Kungsträdgården, där möts vi numera av asfalt och trottoarsten, plastgräs (!), slabbiga snabbmatsserveringar, skräpiga baksidor till diverse baracker, sopupplag, bråte och en under den helt övervägande delen av året torrlagd vidsträckt bassäng omgiven av neoklassicistiska trappor i sten.

Under vår, sommar och höst förvandlas hela parken som vi vet till en marknadsplats av billigaste slag med kaos av plasttält, plastmöblemang, scener, nöjesparksattiraljer, mängder av provisoriska snabbmats- och alkoholserveringar, dunkande schlager och eurodisco och överväldigande mängder av skyltar, flaggor, vimplar, vepor och annan råkommersiell färgskriande kommunikation i olika syntetiska material, långt bortom varje estetisk eller kulturell kontroll. En besökare hittar hit även utan synsinnet, bara genom att följa os och oljud. Ingen stockholmare jag känner vistas längre frivilligt i parken – som under min ungdom var innerstadens främsta mötesplats och samlingspunkt – utan undviker den om möjligt.

Hur i hela fridens namn kunde det bli så här?

Jo, alltsedan femtiotalet så har Kungsträdgården märkligt nog kontrollerats inte av staden utan av Stockholms Handelskammare och numera sedan länge av dess bolag Kungsträdgården Park & Evenemang AB. Detta bolag hyr som jag förstår helt utan kontroll åtminstone estetiskt ut parken kommersiellt som om vore den just ett marknadsområde av det slag som annars brukade ligga i utkanten av småstäder.

Jardin des Tuileries i Paris.

Sedan hände något i samband med vår beryktade Stockholm Water Festival där på nittiotalet. Denna anskrämliga festival imploderade tills sist under sin egen tyngd men lever tyvärr ännu tjugo år senare under den varmare delen av året vidare i form av ölosande, plastsmattrande metastaser inte bara i Kungsträdgården utan även i/på andra av Stockholms parker, torg och öppna platser. Jag kan inte påminna mig att det någonsin såg ut, lät eller luktade så här före Waterfestivalens tid.

Jag är också övertygad om att den förslumning av Kungsträdgården och även Norrmalmstorg som följde med Waterfestivalen hade direkt samband med det faktum att Stockholms restaurang- och nöjes-centrum vid samma tid försköts från just Kungsträdgården och Norrmalmstorg, där det var och ännu borde vara beläget, till den tidigare anonyma T-korsningen Stureplan.

Nu har jag förstått att Stockholms Handelskammare äntligen efter mer än sextio år har skiljts från sitt uppdrag att förvalta och profitera på Kungsträdgården. Därmed bör alla förutsättningar föreligga för staden att återta kontrollen och återupprätta Kungsträdgården till det som denna trädgård självfallet bör och måste vara – det centrala Stockholms vackraste och mest representativa oas och mötesplats för stockholmare och besökare från hela världen.

Här är några av de åtgärder som enligt min mening bör vidtas:

1. Kungsträdgården blockeras mot Hamngatan i norr av restaurangen TGI Fridays. Detta etablissemang är inrymt i en provisorisk barack med tillfälligt tillstånd vilket av någon anledning har förlängts årtionde efter årtionde i nu över sextio år. Detta tillstånd bör återkallas och baracken avlägsnas för att bredda ingången till parken och för att genast från Hamngatan erbjuda den spektakulära vyn över Stockholms ström, Kungliga slottet och Söders höjder. Här vore det intressant att i stället med spännande samtida arkitektur och konst skapa en tydlig och vacker, gärna anslående transparent entré till parken.

2. Asfalt och trottoarsten måste bytas mot grus, gräs och trädgård. Visst kan detta vara ”opraktiskt”, kanske rent av ”oekonomiskt”. I vårt samtida Sverige, till skillnad från i andra, kontinentala länder, väger sådana logistiska och ekonomiska argument som vi vet alltför ofta så mycket tyngre än de estetiska, historiska och kulturella. Här måste dock skönheten få kosta både pengar, möda och omsorg.

3. Den överdimensionerade neoklassicistiska bassängen kantad av de kitschiga fuskantika urnorna är en styggelse. Alla estetiskt intresserade som jag har talat med genom åren är rörande eniga om detta. Det hela måste helt enkelt göras om i grunden. För egen del så anser jag även alléerna med japanska körsbärsträd kitschiga och malplacerade men dessa antar jag att vi får leva med..?

4. De glaskiosker som för ett antal år sedan uppfördes längs parkens östra front mot Kungsträdgårdsgatan är helt ok. Västra sidan av parken däremot är vanskött och förslummad. Över huvud taget så måste parkens underhåll och estetiska kontroll skärpas radikalt. När isbanan spolas om vintern så duger det naturligtvis inte att kring statyn över Karl XIII uppsmälla ett villastaket i naket tryckimpregnerat virke, etcetera, etcetera. Helhetsintrycket är summan av detaljerna.

5. Den stora permanenta scenen i parkens västra del används på sin höjd några få gånger per år och står resten av tiden tom och ödslig, med ruggiga, skräpiga baksidor. Scenen skuggar samt blockerar vyn över vattnet och överblicken i parken. Den bör därför avlägsnas.

6. Framför allt så måste naturligtvis parken upphöra att fungera som en marknadsplats och festivalområde för allsköns kommersiella evenemang helt utan mervärde för staden. Visst kan man tillåta evenemang i Kungsträdgården men dessa bör då vara medvetet utvalda och genomtänkta, noggrant kontrollerade estetiskt och kvalitetsmässigt och mer begränsade i tid och rum.

Jag vill betona att jag inte är ute efter någon återgång till det som en gång var. Tvärtom så ser jag återupprättandet av Kungsträdgårdens heder som ett uppdrag för våra främsta samtida arkitekter, landskapsarkitekter, trädgårdsmästare, konstnärer och andra kreatörer, på uppdrag av stadsarkitekten och Stadsbyggnadskontoret. Här har vi möjlighet att skapa ett skönt och intressant möte av historia, tradition, modernitet och nytänkande.

Jag är säker på att såväl omgivande fastighetsägare och näringsidkare som vi stockholmare, besökare från hela världen och vår huvudstads och i förlängningen vårt lands inhemska och globala profil/image har mycket att vinna på att staden med beslutsamhet och utan dröjsmål genomför de förhållandevis enkla åtgärder som krävs för en sådan ansiktslyftning och återupprättelse. Låt oss få känna stolthet i stället för skam för vår park. Låt oss åter frivilligt ”hänga i Kungsan”!

Förhoppningsvis så kunde en sådan nygestaltning också föregå som ett gott exempel för en mer kulturellt och estetiskt genomtänkt generell strategi för utformningen av våra parker, torg och öppna allmänna platser. En sådan ”tillnyktring” efter årtionden av numera nattstånden festivalyra vore hälsosam.

Kungsträdgården genom tiderna

1300-talet

Västra delen av nuvarande Kungsträdgården används som begravningsplats.

1400-talet

I början av seklet anlägger Sveriges dåvarande kung Erik av Pommern en kålgård bredvid kyrkogården.

1500-talet

Gustav Vasa utökar trädgården på kyrkogårdens bekostnad. Hans son Erik XIV lyxar till det med ännu större omfång, dyrbara träd, fransk trädgårdsmästare, lustgård, orangeri. Kålrötterna får senare flytta till Humlegården.

1600-talet

Palatset Makalös byggs, en barockträdgård anläggs, Drottning Kristina anlägger ett lusthus där hon lär ha haft ”flera roliga och nöjda stunder”.

1700-talet

Allmänheten får tillgång till den först plank- och sedan muromgärdade parken, åtminstone adeln, vakter håller ”gement folk” borta. Gustav III gör teater av Makalös.

1800-talet

Trädbeståndet gallras, allt som har med trädgård att göra försvinner gradvis. Varmväxthuset blir först danssalong och till slut brunnssalong. Staden tar över skötseln.

1953

Inför Stockholms 700-årsfirande byggs en friluftsscen, en tepaviljong, en servering mot Hamngatan, några kiosker och en ölhall.

1962

Isbanan byggs

1971

Staden tar helt över Kungsträdgården. Almstriden utspelas.

1987

Kravaller.

1997–98

Arkitekt Alexander Wolodarski låter anlägga dammen, planterar de japanska körsbärsträden och byter ut lindarna inför Stockholms kulturhuvudstadsår.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.