STHLM

Conny Blooms kvarter: ”Det var värsta rövarkåken”

Han fick duscha i källaren, bodde granne med en langare och drömde bort högstadiet. Men det gick bra ändå för skivaktuella Conny Bloom. I fem generationer har hans släkt bott i Vasastan. Stockholmsmagasinet har följt honom i hans barndomskvarter.

Stockholmsmagasinet har stämt möte med Electric Boys-gitarristen Conny Bloom, en av dem som bäst odlat rockmyten, full av poser, attityd och fräcka gitarriff.

Så hur ska det här gå? Kommer vi att få något annat än en räcka rock’n’roll-klyschor ur honom?

Det kommer vi, visar det sig. Conny Bloom tar snabbt död på våra förutfattade meningar genom att vara en eftertänksam, lättsam och intresserad person. Man ska inte tro så mycket.

– När vi började spela var jag över huvud taget inte intresserad av rockmyten. Det var bara musiken. Och så måste det vara om det ska finnas någon substans i det man gör, resten är bara lulllull, säger han.

– Men vi visste vad vi ville göra och det kunde säkert uppfattas som kaxigt. Det var en sorts rebellgrej från början. Vi tyckte det var mesigt med pop och att sjunga på svenska. Vi hade amerikanska och engelska förebilder och hade gett oss fan på att ta oss härifrån fortast möjligt.

Men nu är han tillbaka där det började. Vi står på Dannemoragatan i närheten av Norrtull. Om de som bott i Stockholm i tre generationer slår sig för bröstet kan vi berätta att Connys släkt har bott i Vasastan i fem generationer, sedan mitten av 1800-talet. Det var innan stadsdelen ens var en stadsdel och mest bestod av ägorna Rörstrand, Sabbatsberg och Bergianska trädgården.

Foto: Lotta Härdelin

I nummer 20 växte Conny upp på 60- och 70-talet tillsammans med pappa Ulf, knegare, och mamma Marie-Louise, hårfrisörska. Eftersom mamma behövde jobba för att familjen skulle få ihop det var Conny ofta med sin bullbakande mormor, och morfar som gillade att dricka och sjunga ”Till havs”.

– De bodde i samma hus, från början bodde vi alla i samma lägenhet med mammas syster, och gammelfarmor var där och spelade kort.

Man ser framför sig ett kaos värdigt en Fellinifilm.

– Det var värsta rövarkåken. Det bodde en langare snett ovanför och det var skottlossningar och knivdrama och ett jävla spring, minns Conny.

I hörnet låg en gummiverkstad där det nu är en butik för arbetsuniformer. Conny minns en incident när en motorcyklist kom körande längs Norra stationsgatan och plöjde rakt genom dörren och nerför trappan. ”Jag tror inte det gick så bra för honom”, som Conny uttrycker det.

Men han trivdes. Conny var enda barnet men hade gott om kompisar.

– Jag känner mig som en gammal gubbe när jag säger det men på den tiden var alla utomhus och lajjade. När man kom hem från skolan var det direkt ner på gatan för att spela tennis, boll, klättra i bergen eller leka röda och vita rosen eller så sprang vi omkring med pistoler och lekte indianer och cowboys. På vintern åkte vi kälke så tanterna fick passa sig.

Var du bortskämd som enda barnet?

– Jag tycker inte det. Det fanns inte pengar att skämma bort mig med materialistiskt men det fanns gott om kärlek. Och det är ju viktigare.

Mitt emot porten till nummer 20 ligger fortfarande en gammaldags garagelänga med träportar. Där stod han och nötte tennisslag. Precis som en annan person hade gjort i Södertälje.

– Jag ville vara Björn Borg, jag satt klistrad vid tv:n när han spelade. Han var ju som en rockstjärna, tjejerna skrek och det var inte alls som tennisen hade varit innan.

Vi går över till andra sidan kvarteret. Till Norrtullsgatan. Eller ”Stora gatan som löper åt Uppsala”, ”Norra Tullportsgatan” och ”Wägen till Norrtull” som den också har hetat sedan 1600-talet. Strindberg bodde här som barn och ”Stora landsvägen”, hans sista pjäs, kommer härifrån. En mer sentida ordkonstnär som bodde i krokarna var Cornelis Vreeswijk.

– Längst ner på Norrtullsgatan låg det en videobutik som var värsta tillhållet. Man vågade knappt gå hem på kvällarna.

Vi väljer att vandra söderut. Den klassiska grekiska restaurangen Morkullan i hörnet av Ynglingagatan är borta och ersatt av en tapasbar. På andra sidan gatan ligger Aarts, ytterligare ett relativt nytt matställe.

– Där låg det förr en tvättinrättning med en skitsnygg tjej som man försökte få span på så ofta det gick.

Var är hon i dag? Conny har ingen aning. Men det finns något existentiellt poetiskt i livsöden som försvunnit ”medan man var upptagen av att planera andra saker”, för att låna en mening av John Lennon.

Foto: Lotta Härdelin

Vi kommer fram till Matteusskolan vid Vanadisvägen. En läroanstalt av det gamla röda tegelslaget, invigd av Oscar II 1902 och med ångestskapande aforismer som ”Herrens fruktan är vishetens begynnelse” på fasaden. Här gick Conny i grundskolan, här gick hans föräldrar, och kanske några av hans mor- och farföräldrar också. Många av Connys skolkompisar bodde i portarna i närheten, så han kan bakgårdarna väl.

Någon busig elev var Conny inte. Om han får säga det själv. Det var snarare så att Conny tyckte synd om exempelvis teckningsläraren som fick sin skolsal fullständigt sönderslagen och nerklottrad. Han ansågs ändå vara en schyst lärare.

Nåja, lite småbus gjorde Conny, vid närmare eftertanke. Han ansågs vara pratig och störande och förmodligen ristade han in ”Alice Cooper” i någon bänk. Hans första stora idol – vid sidan om gruppen Sweet.

– Jag blev helt golvad när jag hörde deras ”Ballroom blitz”. Sweet var också det första stora giget jag var på, med morsan på Konserthuset samma år. Samtidigt hörde jag ”School’s out” med Alice Cooper och såg bilder på när han hade hängt sig och sminket rann.

Samtidigt fick han en rejäl dos av den första generationens rockartister hemma.

– Det var Beatles och Little Richard, Chuck Berry, Eddie Cochran och sånt som farsan, morsan och hennes syrra lirade.

Efter grundskolan gick Conny direkt ut i musiklivet. Högstadiet var en enda lång längtan dit, så något mer studerande har det inte blivit. Men något bildningskomplex känner han inte.

– Det vet jag knappt vad det betyder. Nej, jag känner inget komplex gentemot andra människor. Jag visste redan när jag var elva och började spela att det var vad jag ville hålla på med i livet. Så högstadiet var bara en lång längtan efter att få börja leva på riktigt. Jag behövde aldrig göra uppror mot mina föräldrar för de fattade tidigt att det inte var någon idé att få mig att göra något annat. Däremot har jag svårt för att rock ska vara något man lär sig i ett klassrum.

Om du inte hade blivit artist, då?

– Det låter kanske som en klyscha men jag tror inte det hade gått så bra. Det är som musiker som säger att de hade hamnat på kåken om de inte hade haft musiken. Det jag var bra på var musik och teckning, det som jag fortfarande är bra på och intresserad av.

Vi fortsätter på Norrtullsgatan och passerar Cliff Barnes, populär lunch- och kvarterskrog.

– Nu har jag inte varit där på länge men jag gillade det jättemycket. Jag spelade där på söndagarna med Janne Åström med det som sedan blev Medborgarna.

Ytterligare en bit bort ligger Norrmalmskyrkan, där låg också ungdomsgården Nyckelhålet. Det var där hans rockdrömmar började.

Foto: Lotta Härdelin

– Här höll vi till när jag precis hade fått min första elgitarr när jag var tolv tretton – en Fender Telecaster-kopia som jag ville ha för det var en likadan som Francis Rossi i Status Quo hade. Det måste ha varit ett jäkla oväsen för det var ju bara en vanlig dörr mellan replokalerna och den övriga ungdomsgården.

– När vi spelade med Electric Boys på Brygghuset mittemot för ett par år sedan skulle jag presentera nästa låt och då tittade jag ut genom fönstret och då kom jag på att det var här vi kom på vår grej och satsade som fan – och jag kunde konstatera vi kom ju åtminstone tvärs över gatan.

Nå, lite längre kom Electric Boys eftersom de har turnerat flera gånger i USA och England. Med Hanoi Rocks har Conny besökt Japan och Europa.

– Jag brukar säga att komma till Tokyo är som att komma till New York, fast på en annan planet.

Foto: Lotta Härdelin

Framme vid Odenplan kan vi konstatera att om mycket på Norrtullsgatan trots allt är sig likt är Odenplan stadd i förvandling med den nya t-banehallen med sin fyndiga soltrappa. Toalettnedgången där Bo Widerberg kraschade en helikopter under inspelningen av ”Mannen på taket” i mitten av 70-talet är borta.

Conny vet, för han var där som så många andra som skulle agera folkmassa.

– Alla säger att de var där.

Borta är också kiosken och planteringarna med sina a-lagare som förekom i Widerbergs uppföljare ”Mannen från Mallorca”. Connys morfar brukade hänga där på senare dar.

– Jag är inte nostalgisk, jag kan bara konstatera att det har förändrats. Man får väl analysera om det är bra.

Läkarhuset vid Odenplan är han mer än bekant med.

– Jag var öronbarn, eller vad det nu heter, som liten och hade infektioner och ont i halsen jämt. Jag hade klippkort där.

Connys son är tolv nu. Vid samma ålder hade som sagt Conny redan bestämt sig för vad han skulle bli.

– Han har ju följt med mig på spelningar och festivaler så han har gjort rockgrejen och jag vet inte om han tycker att det är så spännande. Däremot tappade han hakan när jag sa att jag skulle dj:a på en tillställning. Han såg väl nåt Aviciiaktigt framför sig, inte att jag skulle spela lite rockmusik från cd. Sorry.

– Fast han har uppskattat det jag tagit med honom på. Utom när han träffade Alice Coopers orm. Jag hade spelat förband till Alice Cooper med både Electric Boys och Hanoi Rocks och för att locka med sonen hade jag sagt att han skulle få klappa Alice Coopers orm. När han ska göra det får han höra att killen som håller ormen pratar svenska och att ormen egentligen är från Skansen. ”Mäh, då är det ju Snoddas, honom har jag redan klappat. Kan vi gå hem nu?”

Foto: Lotta Härdelin

Vi letar oss bort mot kaféet Ritorno på Odengatan. Här har Conny Bloom skrivit en och annan låt. Och hans föräldrar dejtade här när de var unga. Innehavaren Peter Lagerheim, känd för sina hattar, är han väl bekant med.

En låt han skrivit heter ”Ritorno” men den fick inte plats på nya skivan. Men omslaget till ”Fullt upp” är plåtat där och formgivet av Conny själv. Den föreställer ett fjäderfä som sitter vid ett av borden, om ni förstår ordvitsen. (Pröva att flytta t:et till andra ordet.)

Conny Bloom har gjort som flera andra svenska artister har gjort den senaste tiden – Titiyo och Joel Alme är några – och skrivit på modersmålet.

Foto: Lotta Härdelin

– Jag gjorde det som en utmaning. Jag började med att göra en snabb översättning av Hendrix ”Purple haze” – ”Lila dimma”, förstås. Tyvärr kom den inte med på skivan, Hendrix förlag tillåter inte sådana ingrepp. Men det var kul, det gick lätt och det blev bra så jag provade att göra några egna texter och de blev också bra. Det har varit en rolig process.

Blir det sannare också?

– Det är lättare att slänga sig med coola ord och uttryck på engelska och komma undan med det. På svenska blir det lite mer på riktigt, har inte texten någon innebörd så blir det ingenting. Jag ville heller inte ha någon hårdrockproduktion med en vägg av gitarrer utan det skulle låta naknare, lite mer 70-talssound. Det blev närmast lite proggigt. Det var inget jag hade planerat utan det blir så.

– Jag är nöjd, det känns fräscht och kul för mig.

Firar du alla hjärtans dag?

– Om jag hade haft en flickvän hade jag gjort det.

Varför har du ingen flickvän då? Du ser ju ut som ett riktigt fynd för att vara en 50-taggare.

– Ja, säg det. Jag har väl inte hittat den rätta. Efter mitt förra förhållande tyckte jag det var skönt att få vara själv. Jag älskar att vara ifred och hålla på och dona med mina egna grejer. Det blir ganska lyxigt och då krävs det ganska mycket för att ge upp den friheten. Men att dela saker med någon man älskar är ju fint, det vill man i slutändan.

Foton i text: Lotta Härdelin

Fakta. Conny Bloom

Namn: Ulf Conny Blomqvist.

Ålder: 51 år.

Bor: Söderförort.

Familj: 12-årig son, 17-årig dotter.

Gör: Gitarrist, sångare och låtskrivare. Slog igenom med Electric Boys i slutet av 1980-talet. Största hit ”All hips and lips” som låg på amerikanska Billboardlistan. Har spelat med Hanoi Rocks, turnerat med Thorsten Flinck, Silver Ginger 5 med flera och medverkar i bandet Medborgarna med bland andra Janne Åström. Har gjort musiken till filmen ”Kontorstid” av Tomas Alfredson tillsammans med Benneth Fagerlund.

Aktuell: Skivan ”Fullt upp” (omslaget på bilden ovan) släpps i mars. Festivalspelningar med Electric Boys i sommar. Soloturné kommer i september.

Favoritplats: Götgatsbacken en solig vårdag, med folklivet, sjysta kaféer, barer och musikaffärer.