På fredag är det vernissage för utställningen ”Maria farväl” som både är ett minnesmärke över en betongbyggnad och ett debattinlägg om den delade staden.
– Är ni från byggfirman? Kan ni inte riva det här huset snart?
Den äldre mannen skyndar iväg längs Wollmar Yxkullsgatan, där det på höger sida ligger en skola och ett företag som erbjuder hushållsnära tjänster. Men brevbäraren Robert stannar till, han tycker att det är ”skitdåligt” att ”Plaza Maria” ska rivas.
– Alla som inte passar in i mallen skickas ut från stan, det blir bara journalister och kulturarbetare kvar på Söder.
Det är den första måndagen i september och den sista hyresgästen har precis lämnat byggnaden. Studenten Sofia Priftis flyttade ut i juni.
– Det känns jättetråkigt för egen del, det här var mitt första egna boende. Sedan är det viktigt för staden att det finns sådana här hus, säger hon.
Tillsammans med arkitekten Linus Hartin, även han tidigare hyresgäst, har hon skapat utställningen Maria farväl, som visas i huset den 9–11 september.
– Tanken är att visa upp det liv som funnits i rummen och hur människor förhållit sig till en så liten yta. Man ska kunna leva sig in i hur det såg ut innan det tömdes, säger Sofia Priftis.
I 26 utrymda lägenheter, på vardera 21 kvadratmeter, ska det hänga porträtt på den som levt där och bilder på interiören, som är tagna från samma vinkel i alla rum. Detta kompletteras med den möblerade planen för lägenheten.
Själv fick Priftis besked om rivningen via en notis i tidningen, och hon talar om att en ”Titanicstämning” infann sig bland hyresgästerna när det blev klart att huset skulle bort.
– Det har inte varit svårt att få människor att öppna sina hem, de flesta tycker att det är jättebra att vi gör det här, tillägger Linus Hartin.
De vill att utställningen ska vara ett minnesmärke över huset, men vill också väcka frågan om vem som har tillgång till staden.
– Man pratar ofta om segregering som något negativt som finns i förorten, men aldrig om innerstadens segregering – jag misstänker att man ser vissa människor som problem och andra inte, säger Linus Hartin.
Handlar det här inte bara om nostalgi inför en miljonprogramsestetik?
– De får gärna bygga nya bostäder med nytt utseende – bara hyrorna är låga, säger Hartin.