Jacob Kimvall och gatukonstguiden Tobias Barenthin Lindblad ser ett samband mellan nolltoleransen och privatiseringarna i Stockholm.
– Begreppet nolltolerans uppkommer först i samband med att klottersaneringen lagts ut på entreprenad. Jag är inte emot privatiseringar, men man måste förstå att det finns stora ekonomiska intressen bakom policyn. Saneringsföretagen trycker på enskilda kommunala tjänstemän som driver frågan in absurdum, säger Jacob Kimvall, doktorand i konstvetenskap på Stockholms universitet och vikarierande lärare på Konstfack.
Stockholm har haft flera typer av klotterpolicys, men de har aldrig tolkats så snävt som den nuvarande, enligt Jacob Kimvall.
– Problemet är att politikerna, via punkt 9 i policyn, förbjuder även den lagliga konsten och ger sig in på områden som rör den personliga yttrandefriheten. Det skapar ett väldigt ängsligt kulturliv. Enligt min erfarenhet har ett par elever i varje klass på Stockholms konstskolor en bakgrund i graffiti, säger Kimvall.
Förr omfattade klotterpolicyn enbart Trafikkontoret, som arbetar med saneringen, men sedan 2007 spänner den över samtliga nämnder, däribland kultur – och idrottsnämnden.
Enligt Kimvall och Barenthin Lindblad har tjänstemännens tolkning av punkt 9 resulterat i en häxjakt på en hel konstform – elevutställningar och studieförbund har stoppats, lagliga väggar förbjudits och fritidsgårdar tvingats ställa in graffititävlingar och workshops.
Tobias Barenthin Lindblad guidade först gatukonst för stadsmuseets räkning. Men när han anmälde klotterpolicyn till Justitiekanslern (JK) för att se om den stred mot grundlagen fick han sparken.
– Kulturförvaltningen klarade inte av att jag ifrågasatte stadens policy, säger han.
Politikerna bygger policyn på påståendet om att laglig graffiti, själva konstformen, skulle leda till ökad olaglig graffiti. Men det finns inget forskningsbelägg för detta, enligt Jacob Kimvall. Allt handlar om enskilda historier från poliser bland annat.
Hans egen forskning och erfarenhet pekar mot det rakt motsatta – att klottret minskar när staden ger plats för tillåten graffiti.
– New Yorks nolltolerans har varit förebild för Stockholms politiker. Men I New York sattes en tydlig gräns mellan den lagliga och den olagliga graffitin, där den lagliga uppmuntrades, säger Kimvall.
Som en följd har graffitin i New York i stort sett legaliserats.
– Det finns väggar i alla stadsdelar och de flesta som vill måla söker tillstånd, säger Kimvall som i sin avhandling gör en internationell jämförelse om graffiti och nolltolerans.
Men är inte hela grejen med graffiti att man ska måla olagligt?
– Om det inte fanns ett intresse för att måla lagligt skulle vi aldrig se folk vallfärda till lagliga väggar runtom i Sverige. När de smällde upp en laglig vägg i Nacka stod folk i kö med nummerlapp och sprayburk. Men visst, det finns en del som får en kick av att göra det olagligt. Men dem kommer politikerna aldrig åt, säger han.
Han drar en liknelse till skejtboard och hur politikerna byggt skejtparker för att få bort ungdomarna från trottoarerna.
– I dag finns en ramp i varje park men det finns fortfarande de som åker vårdslöst på trottoarerna.
Sett från politikernas perspektiv: Går det att utrota det olagliga klottret?
– Jag tror inte det. Från politikerhåll påstås det att klotterpolicyn har lett till mindre olagligt klotter men vi upplever att det har ökat. Att måla olagligt är numera det enda alternativet. Nolltoleransen har däremot har lett till att vi ser mindre olaglig graffiti i stan eftersom den i enlighet med policyn tvättas bort inom 24 timmar. Samtidigt har saneringskostnaderna skenat i väg.
– Min kompis och jag fick syn på flera personer som sanerade graffiti mitt i natten under en motorvägsviadukt. Är det väl utnyttjade skattepengar? Jag tycker inte det, säger Kimvall.
Men det största problemet är att policyn kväver skaparlusten hos ungdomar och därmed tystar en hel debatt, anser Kimvall och Barenthin Lindblad.
Men enligt klotterpolicyn leder klotter ungdomar in i skolk, missbruk och kriminalitet. Stämmer det?
– Ingen har någonsin kunnat belägga det påståendet. Därför drar jag slutsatsen att det inte finns någon forskning. Det finns enklare sätt att jävlas än att sitta hemma och skissa på sin tag i timmar, säger Tobias Barenthin Lindblad.
Enligt Jacob Kimvall finns det inget som säger att graffiti skulle leda till kriminalitet, förutom andra sociala faktorer.
– Från mitt perspektiv framstår graffiti som en väg in i ett kreativt yrkesliv. Många målare i min egen generation gjorde en klassresa från arbetarmiljö till medelklassjobb som reklamare och illustratörer. Men det är också anekdotisk kunskap. Just därför borde Stockholms stad göra en ordentlig utredning och utforma sin politik utifrån fakta och inte genom tyckande och lobbying från saneringsföretag och väktarbolag.