Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

STHLM

Den svåra vägen framåt

Dahir Kahiye har bott i Rinkeby i mer än 20 år.
Dahir Kahiye har bott i Rinkeby i mer än 20 år. Foto: Hannes Holmström

Det bor och lever minst 35.000 människor i Rinkeby och Tensta, Södra Järva. Här finns ett starkt engagemang – men den sociala nöden är stor. Nu tredubblar polisen sin numerär i området. Är det lösningen? Människorna längtar efter trygghet, men utmaningarna är många och svåra.

Han känner sig sliten, sexbarnspappan Dahir Kahiye. Ännu en arbetsdag som lokalvårdare på MTR är slut och när han slår sig ner i soffan låter han undslippa sig en ganska så tung suck.

– Egentligen trivs vi här. Men tyvärr blir det bara sämre och sämre, säger han och tittar ut mot innergårdens tomma lekplats.

– När jag kom hit för 23 år sedan lekte barnen där ute. Nu är det nästan aldrig någon där, människor vågar inte släppa ut sina barn, fortsätter han.

Det finns ett stråk av trött uppgivenhet i hans tonfall. Han känner sig inte trygg längre. Nyligen bevittnade hans fru, genom ytterdörrens titthål, ett inbrottsförsök i lägenheten mitt emot. Bara några veckor tidigare drabbades grannen en våning upp av ett fullbordat inbrott. Och en dag kom hans äldsta dotter Amal hem och berättade att hon sett en polis som med draget vapen jagat en femtonåring över skolgården.

– Det är svårt att förklara, men man påverkas. Tänk dig själv att du går över det torg som du tycker är ditt och där står det ett gäng tolv-trettonåringar och röker marijuana – helt öppet. Så det är bra att polisen satsar, det borde de ha gjort för länge sedan, säger Dahir.
Dahirs söner är på fotbollsträning när vi ses. De fyra döttrarna är hemma, men alla utom Amal, snart 20 och äldst, håller sig i bakgrunden:

– Jag förstår dem som upplever att det blivit farligare här, för det har det. Men jag är trygg här, ingen ifrågasätter min bakgrund eller att jag bär sjal. Och jag är långt ifrån säker på att det bara är bra att det blir fler poliser. Kan man inte göra något annat för alla pengarna det kostar? funderar hon.

Och så säger hon det som alla vi möter säger: allt som fanns här, som gjorde att det kändes som att de bodde i ett samhälle, har försvunnit. Banken, försäkringskassan, stadsdelsförvaltningens kontor.
Amal säger det på svenska utan minsta brytning.

– Det är nog tack vare att jag valde att gå högstadiet i en skola i Bromma och gymnasiet inne i stan, förklarar hon.

För att bo här, det är nästan som att bo på en isolerad, icke svensk-talande ö.
Några dagar tidigare: Det är business as usual i Rinkeby. På vändplanen vid torgets norra ände står närpolischef Jörgen Olsson. Han skruvar lite på sig när ljudet av ännu ett häftigt inbromsande fordon når våra öron. Killen som kliver ur bilen dammar igen bildörren.

Av polisen har vi precis fått veta att ett viktigt syfte med att tredubbla antalet poliser i Södra Järva är att vanligt, hederligt folk (den bedövande majoriteten) ska känna sig trygga.
De ska slippa se folk begå brott utan att någonting händer, och ingen ska behöva uppleva att det inte spelar någon roll om man bryter mot lagar och regler här.

Så Jörgen Olsson hejar på killen som precis mer eller mindre slängt ifrån sig sin bil där parkeringsförbud råder.

– Tjena, säger Jörgen. Tycker du att det är okej att parkera där det är förbjudet att parkera?
Killen tittar förvånat på den uniformsklädde kommissarien. Sen brister han ut i ett gapflabb. Det finns inget som andas förakt i det, det är ett uppriktigt garv:

– Hey mannen, det här är Rinkeby! Här parkerar man vart fan man vill! säger han och gestikulerar menande mot den av bilar belamrade vändplanen.
Killen försvinner obekymrat iväg. Jörgen Olsson, slår ut med händerna, rycker på axlarna och säger:

– Där har du det.
”Där har du det”, alltså: en ständigt återkommande och högst vardaglig situation i Rinkeby. Kanske är det en detalj. Men det är också en illustration av det ganska skakiga utgångsläget: Bristen på efterlevnad av regler är uppenbar och ständigt närvarande, liksom bristen på förtroende för polisen.

Jörgen Olsson, som bara är några månader gammal på sin post, vet inte riktigt vad han ska säga, men hans kroppsspråk signalerar frustration.

– Vi måste få de laglydiga medborgarna med oss i kampen mot kriminaliteten. Då behöver vi ta nya tag, både finnas på plats, bygga upp tilliten och se till att de som faktiskt begår brott blir lagförda för det.

För det är det den går ut på, Stockholmspolisens hittills största satsning på ett så kallat utanförskapsområde.

Fenix, har de valt att kalla insatsen. Som fågeln Fenix, den som reser sig ur askan.
– Alltså kolla, allt finns här. Läxhjälp och gym och boxningsklubb och fritidsgårdar och fotbollsplaner och parkourpark. Det är inte det som är problemet, säger Hamid Jaden, 29.
Vi har förflyttat oss till Tensta. Här har sjutton miljoner kronor satsats på en så kallad social insatsgrupp. Den är, att döma av dess popularitet, en succé. 48 unga killar, några som riskerar att hemfalla åt kriminalitet och några som redan är ”livsstilskriminella” står på kö för att få bli inskrivna. 50 är redan med, femton av dem har fått jobb, trettiofem kommer, i stort sett varje dag, till Tensta Träff.
Hamid Jaden är en av dem.

– Jag kröp hit på knäna. Jag är tacksam över att de tog emot mig, säger han.
Han har fått ett gymkort och håller på att förbereda sig för att börja plugga i maj. Han har fått hjälp med att hitta ett tillfälligt boende och en massa personligt stöd och uppmuntran. Hans kriminella cv är en roman, hans vänstra ögonbryn bär tydliga spår av att ha blivit ihopsytt med många stygn. Han påstår att det var en polisbatong som orsakade det när han åkte dit för två butiksrån.

Han fick tre års fängelse, muckade 2007 och trodde han skulle få stöd att börja om, men det fanns ingenting, ingenstans att bo och ingen möjlighet att försörja sig.

– Det är det som är problemet och det är det ni inte fattar, fortsätter han.
– Folk är fattiga här. Hungriga. De kan inte betala sina hyror, sina räkningar. Snacka om stress. Alla går inte till soc, de vill inte. Då är det lätt hänt att man fixar det på andra sätt, droger, inbrott, rån.

– Själv är jag färdig med det där, jag har mognat. Jag har fyra barn nu. Min yngsta sons overall brann upp när hans dagis brändes ner. Jag svär, jag blev så förbannad. Och när jag tänker på att det kostade 3 200 spänn per dygn när jag satt inne blir jag också förbannad.

Kan fler poliser lösa det?

Hamid skakar på huvudet. Det har redan gått för långt, säger han. Att folk skiter i parkeringsreglerna och inte litar på polisen är polisens eget fel. Först för att de inte tagit tag i det för länge sedan och sedan för att när de väl kommer beter de sig som svin, enligt Hamid.

– De kanske kan rätta till tio ungar, men under tiden hinner 20 andra att ruttna, bli dåliga. Jag tror inte politikerna fattat hur många sysslolösa unga människor som drar runt här. De har alla möjliga problem med sig hemifrån och deras föräldrar förstår ingenting. Det värsta är att man kan se i deras ögon att de inte bryr sig längre.

Nazira Abzalova, 33, släpar hem en matkasse. Hon har två barn, bor i Tensta sedan sex år. Som de flesta vi möter trivs hon. Om det inte vore för…

– … alla dessa aggressiva ungdomar! De kör mopeder i full fart på gångbanor och på lekplatser, det är livsfarligt. Oftast vågar jag tjafsa emot och fightas, men ibland är det otäckt, man vågar inte, säger hon.

Precis som många andra vi träffar, men som inte vill bli citerade, tycker hon att det är fantastiskt att det utlovas fler poliser.

– Alla måste ju få leva ett normalt liv, man ska inte behöva gå runt och vara rädd. Det tror jag många är.

Bara ett par kvarter bort från centrum ligger Risingeplan. Polisen Martin Marmgren, som sedan några år tillbaka arbetar i Västerortspolisens ungdomsrotel, noterar att det inte längre går att ta sig in i ett garage på adressen. En tjock stålbalk har svetsats fast och fungerar som tvärslå utanpå den stängda porten.

Här låg ett känt så kallat tillhåll, mitt i byn. Enligt polisen bedrevs här narkotikahandel, langning, häleri. Utanför brann det bilar och soprummet intill gapar fortfarande svart och utbränt.

– Bra eller dåligt? Å ena sidan är det självklart bra att det civila samhället, i det här fallet fastighetsägaren, reagerar, säger stopp och agerar. Å andra sidan: är det så vi vill ha det? Ett samhälle där de boende inte kan använda sina garage?

Martin Marmgren är retorisk, låter frågan hänga kvar i luften.
Han menar att satsningen på att tredubbla antalet tjänstgörande poliser i Rinkeby och Tensta är en av de viktigaste som gjorts på mycket länge.

– Även om resten av samhället redan satsar en hel del, så är det långt ifrån tillräckligt med tanke på behoven. Men det finns inget motsatsförhållande mellan en sådan satsning och på polisens. Snarare är polisens ökade fokus på att skapa trygghet en förutsättning för att nödvändiga satsningar på socialtjänst, skola och jobb ska få effekt.

På en vägg bakom hans rygg står det ”Fuck polisen” och ”Fuck Tornet”, en av fastighetsägarna i området. När de höjde hyrorna för något år sedan blev folk förbannade, den sociala oron ökade, fler bilar brann.

– Väldigt olyckligt, inte bara för dem som drabbades av hyreshöjningarna. Det finns fler exempel på hur det etablerade samhället genom sitt agerande snarare stärker de kriminella som gynnas av ökad misstro och polarisering. Utanförskapet har en grogrund där saker slår rot snabbt. Om inte alla aktörer jobbar åt samma håll då kommer det här bli svårt, fortsätter han.

Han nämner gångbroar där poliser attackerats med stenar och järnrör, gränder där det skett bakhåll, garage som fungerar som rena fällorna för poliser i tjänst. En klassisk svartmålning av en redan stigmatiserad förort?

Martin Marmgren suckar. Nej, det ligger inte i alls i hans intresse att svartmåla. Men många förstår inte hur det ser ut: att här pågår det så mycket kriminell aktivitet att polisen har svårt att agera och att det i sig är ett hinder för en gynnsam social utveckling.

Varje ingrepp polisen gör betraktas dessutom som ett övergrepp:
– Om en drogpåverkad, körkortslös man bränner i 90 kilometer i timmen där det är 30 och han stoppas av polisen – då är det per definition polisen som är boven i dramat, förklarar Marmgren.

Förstår vi? Han tar ett annat exempel: De boende på Södra Järva är troligtvis de som är mest utsatta för inbrott av alla i Sverige. Det drabbar många familjer väldigt hårt. Men vid flera tillfällen då kollegor har gripit inbrottstjuvar på bar gärning så har de fritagits av stora grupper ungdomar och unga vuxna som har attackerat polisen.

– Det finns ett grundmurat polisförakt. Jag är den förste att erkänna att vi begår misstag, att vi ibland kränker människor, det måste vi ödmjukt ta till oss. Men det sprids också nidbilder, rena skrönor om hur polisen agerar, säger Marmgren.

Han beskriver det låga förtroendet för polisen som ett allvarligt samhällsproblem.

– Ska vi lyckas är vi helt beroende av att medborgarna här litar på oss och inte ser oss som ockupanter.

Men, tillägger han:
– Det betyder inte att vi ska stoppa huvudet i sanden och inte beskriva verkligheten som den är. Men vi måste vara noga med att uttrycka oss på ett sätt som inte stigmatiserar eller misstänkliggör den stora majoritet av hederliga människor som bor här.

Marmgren kör oss till tillbaka till Rinkeby. Innan vi kliver ur bilen säger han att han beklagar att frågan om hur våra förorter mår har blivit en ideologisk fråga. Det är jätteviktigt att inte generalisera negativt, att också lyfta fram det som är bra, men ibland känns det som om begreppen, tolkningsföreträdet, kommer i vägen för de faktiska åtgärder som behövs för att förbättra situationen i området.

 

– Alla som bor och lever här förtjänar bättre än så av oss, säger han.

Det tar bara någon minut efter att han släppt av oss så är vi i princip omringade av ett gäng unga killar.

– Gris, gris, det luktar gris, säger de till mig.
Det visar sig att det är övertygade om att jag tillhör knarkspan. Jag är ju ”svenne och har toppluva och sneakers”.

Moskén i Rinkeby ligger en våning upp i Hyresgästföreningens lokaler, bara ett stenkast från torget. Ett par tre män samlas för dagens tredje bön när klockan är 14.24 en vanlig tisdag.

Ibrahim Bourale, ordförande i Södra Järvas Islamiska förening, ursäktar sig och ansluter till bönestunden.

Vi har träffats förr, flera gånger. Senast vi sågs var han så arg och trött att han inte ens kände sig rädd när stenarna haglade, skolan stacks i brand och brandmännen attackerades.

– Det får vara nog nu, sa han då och i samma andetag lovade politikerna återigen att satsa – på skolan, på fritidsgårdarna, på föreningslivet.

Det är drygt tre år sedan. När jag frågar om det blivit någon skillnad tänker Ibrahim Bourale efter en stund och så säger han:

– Ja. Cannabismissbruket har ökat och handeln med den sker numera helt öppet.
Borde det inte ha varit tvärtom?

Ibrahim Bourale nickar. Det borde det. Men precis som poliserna vi talar med så säger han lågmält, ”tyvärr”. Trots att det pumpats in miljon på miljon i det socioekonomiskt utsatta området så har det inte hänt särskilt mycket.

För det behövs ännu mer. Befolkningen är ung och ständigt skiftande. Många har sitt ursprung i länder där grundinställningen är att man inte kan lita på myndigheter och särskilt inte på polisen. Och det största problemet är att den vuxna delen av befolkningen är dålig på att prata och förstå svenska.

– Bara att nå ut med enkel information är svårt. Att nå ut med lite mer komplicerade budskap är nära nog omöjligt.

– Här finns det till exempel föräldrar som tror att om de skulle be om stöd när de har bekymmer så kommer socialen omedelbart att omhänderta deras barn. Alltså ber de inte om hjälp och problemen växer, säger Ibrahim Bourale.

Hur många som egentligen bor här vet dessutom ingen. Polisen tror att verkligheten står i bjärt kontrast till den officiella statistiken, de tror att det kan bo uppemot 10 000 fler här än vad siffrorna säger.

Ibrahim Bourale bekräftar också polisens bild av medborgarnas rädsla – både för att vittna och för att riskera att bli en del av en rättsprocess. Han menar också att den sociala nöden är större än vad samhället orkar se. Många vuxna är traumatiserade, man skäms över sin psykiska ohälsa och många tappar makten över sina barn.

Hjälper det då att tredubbla polisstyrkan?

– Jag är nog naiv, jag vill tro att det inte är en polisiär fråga. Jag ser ju att vad vi behöver är vuxna människor över huvud taget, fritidsledare, fältassistenter, socialarbetare – personer som kan vara bra förebilder. Personer som kan ge ungdomarna hoppet tillbaka, säger han.
Han bjuder på te och så rättar han sig: jo, han vill ha fler poliser, poliser som kan använda sina befogenheter, som vågar visa att de är där för att skydda medborgarna. En polis som bygger sitt kontaktnät underifrån. Inte en polis som är rädd, som det är nu.

– Vi har en jättefin fritidsgård här, den lyfts ofta upp som exempel. Men det är nästan inga där. För föräldrarna vågar inte låta sina barn gå dit. Så långt har det gått, säger han.
Ibrahim Bourale medger att han är lite trött, inte minst på alla akuta, kortvariga insatser som inte lett någon vart. Omsättningen av befolkningen är lika stor som omsättningen på duktiga poliser, bra socialarbetare, bra lärare, säger han.

Men nu byggs ju Rinkebystråket om. Gångbroarna ska ersättas med nya, det görs plats för affärer, krogar, en ny restaurangskola. Rinkeby allé ska bli levande, Kulturförvaltningen ska flytta hit, en bro ska byggas till Ursvik, där det byggs dyra bostadsrätter, kan inte den bron förändra?
Ibrahim Bourale ler, om än lite snett.

För det är klart att han hoppas att det kommer att göra skillnad.

Fakta: Södra Järva

Polisens satsning i Rinkeby
1 april kommer 29 nya poliser att börja arbeta med fokus på Rinkeby-Tensta.
Nästa höst kommer ytterligare 21 polis-aspiranter.
Närpolischefen i Västerort, Niclas Andersson, hoppas att insatsen kommer att pågå i fem år. ”Annars gör det ingen skillnad”.
Satsningen är en omfördelning av resurser från andra distrikt och avdelningar i Stockholms län.

Så ser brottsligheten ut
Länskriminalpolisens underrättelseenhet kartlade på Rikspolisstyrelsens uppdrag den grova brottsligheten i länet. Man kom fram till att i Rinkeby-Tensta är kriminaliteten av ”samhällshotande karaktär”. Skillnaden jämfört med andra utpekade områden är att i Rinkeby-Tensta är de kriminella inte hierarkiskt organiserade, det finns inga kända ”gäng”.
Man kom också fram till att det finns fungerande samverkan mellan mellan skola, socialtjänst och fritidsverksamhet, men att det inte har räckt till.

Några exempel på de senaste sociala satsningarna
Ett skolprojekt som går ut på att minska skolket, fem nyanställda i skolan.
Jobbgaraget – ett 70-tal unga får hjälp att leta jobb eller annan sysselsättning som kan leda till jobb.
X-cons har etablerat sig i Rinkeby centrum. Det är en ideell organisation där före detta kriminella och missbrukare hjälper varandra tillbaka in i samhället. De bedriver stödverksamhet.
Sociala insatsgrupper för unga personer som lever i riskzonen för att bli kriminella. Socialtjänst och polis samarbetar.

Befolkning
I Rinkeby och Tensta bor officiellt 35 000 personer.
I Rinkeby är 43 procent av befolkningen mellan 0 och 25 år.
I Tensta är 40 procent av befolkningen i samma ålder.
I Stockholm stad totalt är 28 procent av befolkningen mellan 0 och 25 år.

Ohälsa
Det så kallade ohälsotalet (antalet dagar med sjukpenning, rehabiliteringsersättning, sjuk- och aktivitetsersättning) är.
Rinkeby-Kista    32
Spånga-Tensta    25
Stockholm, totalt    19

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.