Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

STHLM

Deras karriärer började med graffiti

Stockholms hårda linje mot graffitiscenen är kontraproduktiv och gör det svårt för unga som söker en uttrycksform. Det menar konstnärerna Jenny Palén och Arvid Wretman. ”Att jämföra målare med kriminella är fel”, säger Arvid Wretman.

Vilken formulering tycker du bäst beskriver verkligheten?

• Jenny Palén och Arvid Wretman började som graffitimålare – men valde senare att bli konstnärer.

• Jenny Palén och Arvid Wretman är konstnärer och började sina karriärer som graffitimålare.

Det första påståendet antyder att graffiti inte är en konstform och du tycker antagligen att Stockholms stads hårda linje är rimlig. Det and­ra utesluter inte att du ogillar oöns­kade ingrepp på gemensam egendom, exempelvis så kallade taggar, men du anser sannolikt att graffiti är en konstform och att staden går för långt i sin antiklotteriver.

Arvid Wretman och Jenny Palén står för det sistnämnda påståendet. Graffiti var inte första steget och inte heller det sista – det är en omistlig bit av den konstnärsgrund de står på i dag.

– Jag fick ganska mycket positiv uppmärksamhet även från delar av vuxenvärlden. Utan det hade jag inte gått vidare. Det är en del av att jag har kommit hit, berättar Arvid Wretman.

”Hit” är Kungliga Konsthögskolan, ”Mejan”. Jenny Palén är fortfarande student här, Arvid Wretman har just gått ut.

De ser inget värde i att ha en policy som ställer ungdomar mot vuxenvärlden och det etablerade samhället. I stället förstärker det ungdomars utanförskap.

– Nolltoleransen trissar upp en stämning, det blir vi mot dem och det är destruktivt. Och scenen blir så mycket tråkigare, målningar görs slarvigare och snabbare, säger Jenny Palén.

Att likställa graffiti med kriminalitet kan driva målande ungdomar i fel riktning, i stället för mot ett vidare konstnärskap.

– Den här bilden av att målare gillar att förstöra stämmer inte. Ungdomar som håller på med graffiti är inte mer angelägna om att sabotera, menar Jenny Palén.

Arvid Wretman minns när han i 13–14-årsåldern mottog en antiklotterbroschyr med Paolo Roberto och Petra Hultgren, tidigare Fröken Sverige. Det var ett led i att få ungdomar att hålla sig borta från graffitivärlden. Frågan myndigheterna ställde i foldern, enligt Wretman: ”Man eller kyckling?” Underförstått: En riktig man klottrar inte.

– Man genomskådade den här bilden av att graffitimålning ledde till kriminalitet, det verkade inte vettigt.

Att börja med graffiti var bara en ungdomlig reaktion mot vuxenvärlden, inte ett steg mot en kriminell bana.

– Det ligger så nära till hands att uttrycka sig och det lättaste sättet är att plocka upp en penna, det är ett väldigt direkt sätt, förklarar Jenny Palén.

Ser man på saken så blir policyn bisarr, vilket den är för dem. Att lagliga väggar inte tillåts, att Stockholms stad och polisen aktivt motarbetar även laglig graffiti och att en fastighetsägare själv inte får bestämma om han eller hon vill ha en graffitimålning på fasaden finner de obegripligt.

Som graffitimålare ville de hela tiden utveckla sin teknik och bli bättre. Det var bland annat den utmaningen som gjorde målningen rolig.

– Frågan handlar inte längre om tags utan om huruvida man ens ska få använda det konstnärliga uttrycket. Inte ens en annonsör som Riks­teatern tillåts använda graffiti på sina affischer. Policyn är så luddig. Det är ingen lag, man kan inte bli straffad för laglig graffiti. Vad innebär det? undrar Arvid Wretman.

Både Arvid Wretman och Jenny Palén har gjort många offentliga utsmyckningar med estetisk anknytning till graffiti, ibland tillsammans. En hel del av dessa beställningar har gjorts av kommuner i landet. Arvid Wretman gjorde 2005, med Daniel Diaz och Ossian Eckerman, målningen ”Urban alle­mansrätt” i Nationella insatsstyrkans garage i Solna.

Båda är övertygade om att det i en storstad är omöjligt att få bort allt klotter, hur man än försöker.

Jenny Palén:

– Alla vet att graffiti är olagligt, det är inte ens en diskussion. Men nolltoleransen är ogenomtänkt och känns inte seriös. Är det estetiken i sig man kritiserar eller är det hela fenomenet? Man får i Stockholm inte göra något som på något sätt uppfattas som uppmuntran till graffiti, inte ha utställningar eller workshops, samtidigt som modevärlden obehindrat flirtar med samma estetik. Är den då inte längre uppmuntrande eller lockande, undrar man?

– Det är så mycket lättare att ha en ensidig hållning, i stället för att försöka lösa problemet på riktigt. Graffitimålning hade kunnat vara som Märklintåg, en hobby. Kulturell mångfald i en storstad innefattar graffiti. Och det finns en massa grym graffiti, säger Arvid Wretman.

Han beskriver att graffitimålare ofta är flera när de gör en piece, vilket är ovanligt i konstvärlden. Man lär sig att samarbeta.

Stockholmspolitiker påstår ibland att man har provat att ha lagliga väggar, som i Norrköping dit många graffitimålare åker även från Stockholm, men det rimmar dåligt med verkligheten, hävdar Jenny Palén:

– Det har de inte. Kanske några veckor vid något tillfälle och på en eller ett par platser. De vet inte vad de snackar om. Stockholm är en så pass stor stad att det behövs flera hundra väggar för att göra skillnad.

Många av deras graffitikompisar från yngre år har gått vidare och letar inte längre efter väggar och obevakade tunnelbanetåg att måla på. De är respekterade konstnärer i dag. Eller, kanske snarare, av samhället accepterade konstnärer.

I dag jobbar Arvid Wretman med olika utsmyckningsprojekt, egna konstprojekt och musik. Jenny Palén är föräldraledig student som också arbetar med egna konstprojekt.