Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

STHLM

”Det är som om det pågår en ständig kamp”

I en tid där sundhet och träning blivit status investerar många tid och pengar i sina kroppar. Samtidigt växer motståndet. Så kallade kroppsaktivister opponerar sig mot rådande normer: fettfobi, hälsohets och skönhetsideal. I artikelserien Kroppskampen träffar vi stockholmare som tänkt till kring ämnet kropp – på stans badplatser. Först ut är kroppspositivisten Annika Leone.

Bredvid journalisten Annika Leones hus ligger en skönhetssalong och i princip varje dag går hon förbi skylten med kroppen. En till synes helt vanlig kvinnokropp, men som sin vanlighet till trots ändå uppmanas till förändring: ”Fettreducering: bli av med kärlekshandtag och ridbyxlår” förkunnar texten med inpek på kroppen.

– Det är tur att min dotter inte kan läsa. Ännu. Jag har ett pågående samtal med henne om kroppar. Hur olika de ser ut. Och att det är okej att de ser olika ut, säger Annika Leone när vi går ner mot Årstaviken som ligger nära kvarteret där hon bor på Södermalm.

Det är för dottern och kommande generationer hon gör det. Bedriver den ”kroppskamp” som hon anser nödvändig i dag. Genom att opponera sig i debatter och i sociala medier vill hon ifrågasätta den snäva och stränga kroppsuppfattning som dominerar i samhället. Inte minst i Stockholm, där hon upplever att synen på den normativa kroppen är skevare än i övriga landet. Då merparten av landets offentliga personer och ”kändiselit” bor i huvudstaden, skapas också många av de livsstilstrender och ideal som sprider sig i landet här. Som den hälsotrend som växt till sig på senare år.

– Det är väl bra att folk lever sunt och tränar, säger Annika. Samtidigt kan hon bli trött på strömmen av chiapuddingar och folk i joggingkläder som flödar i reklam och sociala medier.

Jag bedriver ingen hets mot smala människor, utan vill väcka ett ifrågasättande av smalhetsnormen och det fettförakt som förmedlas.

– Jag bedriver ingen hets mot smala människor, utan vill väcka ett ifrågasättande av smalhetsnormen och det fettförakt som förmedlas. Vore det inte för oss kroppsaktivister, eller kroppspositivister som jag hellre kallar oss, skulle man ju knappt se något annat än smalidealet i medierna.

I Annikas eget umgänge, säger hon när vi slår oss ner på bryggan dit hon går med dottern på somrarna, är inställningen långt ifrån avslappnad. Vid närmare eftertanke har hon bara en enda tjejkompis som INTE pratar om sin vikt med henne.

– Det är som om det pågår en ständig kamp om att man alltid ska gå ner några kilon, att man alltid är fel. Det är deprimerande att man aldrig kan känna sig bekväm och fin som man är.

Foto: Eva TedesjöDet är som om det pågår en ständig kamp om att man alltid ska gå ner några kilon, att man alltid är fel”, säger Annika Leone. Foto: Eva Tedesjö

Det är den där ständiga strävan mot något smalare som verkar finnas inbyggd hos så många, inte minst kvinnor, som fått Annika att tänka till ett varv extra. För hon har själv påverkats av den. Under uppväxten på 80-talet var bantning något kvinnor sysselsatte sig med i största allmänhet och under hela sitt liv har hon fått höra kommentaren ”ska du äta så där mycket?” när hon försett sig med helt lagom stora portioner på tallriken. Med åren började den rådande normen – att det var fult med fett och att mat var något man helst skulle äta så lite som möjligt av - störa henne mer och mer.

Att gå runt att vara missnöjd tar så mycket energi. De ideal som råder i dag är i princip ouppnåeliga.

– Att gå runt att vara missnöjd tar så mycket energi. De ideal som råder i dag är i princip ouppnåeliga. Hur påverkas kvinnors självbild när de matas med bilder på retuscherade kroppar? Och vad gör det med unga tjejer med ”normala” kroppar att de knappt kommer i klädkedjornas största storlekar? Jo, det leder till självhat och ätstörningar. Och där kan jag inte bara sitta och inte göra något.

Klädstorlekar är en av frågorna Annika engagerat sig i. Att hon som har en normalvikt enligt BMI-index, ofta knappt kommer i storleken large upprör henne. Nyligen la hon upp en instagrambild där hon försöker få på sig ett par jeans i storlek 42 på H&M. I textfältet under skrev hon:

”Jag är tydligen storlek 44 enligt er eftersom jeans i storlek 42 inte ens går att knäppa. Jag är alltså er största storlek som etiketten visar /.../ Tänker att det fins rätt många som är större än jag, som inte ens kan handla hos er. Vill ni inte ha oss som kunder?”

Instagrambilden fick närmare 9.000 likes och över 800 kommentarer. Mycket av applåderande slag. Dessvärre också motsatsen.

– Många kallade mig fetto, värdelös, ful. Och jag har fått mejl om hur vidrig och patetisk jag är. Det är ren mobbning och jag orkar knapp läsa längre för jag blir så ledsen av det. Samtidigt triggar allt hat mig. Jag vägrar lägga ner tills jag ser en förändring.

Upprörande, säger Annika, är att de mest hatiska kommentarerna kommer från unga tjejer.

– Det säger något om den yngre generationens syn på kvinnokroppen - en normalviktig 42-årig kvinna är ingen man förväntar sig ska visa upp sin kropp offentligt. Det är inte så konstigt att den här normen är rådande när man lever i en kultur där man tv-sänder Victoria's Secrets underklädesvisning. Det är ett skräckexempel där modellerna tränas för att komma i en specifik smal form. Tänk om man skulle plocka in fem ”normalviktiga” tjejer i visningen, vilken skillnad det skulle göra. Det sjuka är att en normal tjej skulle se skev ut i sammanhanget.

I ett demokratiskt och mångkulturellt samhälle vill jag se en mångfald av kroppstyper.

Annika ömsom suckar, ömsom skrattar från bryggan. Tills hon ser en förändring fortsätter hon sin kroppskamp. Och hon är beredd att föra kampen på politisk nivå. I våras när hon skrev en artikel om plus size-begreppet försökte hon nå Alice Bah Kuhnke för att få en kommentar om kroppsidealen inom modeindustrin. Från en pressekreterare fick hon svaret att frågan inte var kultur- och demokratiministerns område.

– Vems område är det då? Kroppar och mode är väl kultur? I ett demokratiskt och mångkulturellt samhälle vill jag se en mångfald av kroppstyper. Och jag vill se överviktiga i andra program än i ”Biggest loser”. Min förhoppning att min dotter ska kunna se på tv utan att pumpas med kroppar där alla ser ut som om de vore stöpta i en och samma form.

Vad tycker du? Gå med i Facebookgruppen ”Snacka om kropp!” och diskutera.

Fakta. Annika Leone

Gör: Frilansjournalist och debattör

Ålder: 42.

Bor: Södermalm i Stockholm

Badplats: Årstaviken

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.