Hon föll handlöst. Aldrig någonsin tidigare hade Helena Westin varit så kär. Hon hade haft pojkvänner, hon hade sagt att hon älskade dem. Men hon visste inte att hon kunde känna så här.
Året var 1982 och Helena Westin, då 21 år gammal, jobbade som reseledare i franska Alperna. Där träffade hon en tjej – en i ett gäng ”coola brudar” där flera av dem blivit avstängda från franska skidlandslaget för att de var lesbiska, och nu jobbade som skidlärare på orten.
– Jag var i total chock. Jag svävade på moln. Det var otroligt magiskt och häftigt på ett sånt där sätt som man inte tror är möjligt. Samtidigt var det totalt förbjudet, omöjligt, eftersom hon var kvinna, berättar Helena Westin för DN.se.
De två blev tillsammans. Efter skidsäsongen åkte Helena Westin hem till Sverige och berättade för familjen om sin nya kärlek. Samtidigt brottades hon med sina egna känslor.
– Förälskelsen var otroligt dubbel för mig. Jag hade aldrig ens tänkt tanken, och därför var de här känslorna oerhört läskiga. Det tog år innan jag kunde se mig i spegeln och säga att jag var homosexuell.
Hon tänkte att det kanske skulle gå över. Att det bara var just den här tjejen, och inte kvinnor i allmänhet, hon tände på. Helenas osäkerhet och svårigheter att acceptera sin sexuella läggning gjorde processen svårare för hennes familj.
– Det var jobbigt för dem, och jag förstår det. Här kom deras älskade unge hem och var olycklig. Det var bara tre år efter att sjukdomsstämpeln tagits bort och det fanns inga föräldragrupper som de kunde få stöd hos.
Under de sex år Helena var tillsammans med sin första flickvän tänkte hon ständigt att hon nog inte var lesbisk ändå. När det tog slut försökte hon hitta en kille. Hon ville ju också gifta sig och skaffa barn.
– Det var inte förrän jag träffade en annan kvinna och blev kär som jag började acceptera att det här är jag, berättar hon.
Men att komma ut på jobbet var fortfarande otänkbart för Helena. Vid det här laget hade hon gjort sig ett namn i marknadsföringsbranschen – en mansdominerad värld utan homosexuella förebilder.
– Jag trodde att det skulle motarbeta mina möjligheter. Jag var rädd att jag skulle bli behandlad annorlunda, att jag skulle bli stigmatiserad och utfryst.
Därför ljög hon. Vid fikabordet, på lunchrasten. Vid alla tillfällen där man pratar om sin vardag blev hennes dåvarande sambo ”en kompis”. Den där nya biofilmen, ”ja den såg jag själv”.
När hon väl kom ut var det en gradvis process. Någon fick veta, ryktet spred sig, någon vågade fråga om det stämde.
Och precis som för det mesta blev det inte alls som hon hade tänkt sig. Snarare har hennes sexuella läggning visat sig vara en styrka. Kanske berodde det på att vi kommit en bra bit in på 1990-talet när Helena väl kom ut på jobbet, resonerar hon.
– När jag först kom ut på 1980-talet var det egentligen få som var positiva. Mina syskon och en kusin fanns där, men inte för att de tyckte att det var så kul utan för att de älskade mig.
I dag är det lättare, menar hon. Samhället är mycket mer accepterande och lagstiftningen bättre. Många av de rädslor som hbt-personer bär på beror på deras egna fördomar, menar Helena Westin.
– Att vara kvar i garderoben, att hela tiden behöva dölja vad man känner och vem man är, tar så fruktansvärt mycket energi. Kärleken är det viktigaste vi har, och tvingas man dölja den mår man inte bra. Därför är det så vansinnigt viktigt att komma ut och att leva öppet. Det är det viktigaste man kan göra, säger Helena Westin.
Och mormodern då? Helena och hennes föräldrar hade kommit överens om att inte berätta om hennes sexuella läggning för Helenas konservativa morföräldrar. Men när Helena skrivit en krönika, där det framgick att hon var lesbisk, kunde hennes stolta mamma inte hålla sig från att visa texten för mormodern.
– Mamma ringde när jag var på jobbet och berättade att hon berättat för mormor. Nu satt mormor bredvid henne och ville prata med mig. Jag blev panikslagen, berättar Helena Westin.
Mormodern ville att Helena skulle komma hem till henne nästa gång hon var i stan.
– När jag kom dit plockade hon fram en stor papperskasse fylld med tidningsartiklar som hon hade klippt ut. Det var positiva artiklar om homosexualitet och en del av artiklarna var daterade långt innan jag själv förstått att jag var lesbisk.
– Det var helt idiotiskt att jag inte hade berättat för henne. Hon blev min bästa bundsförvant. Man måste bara övervinna sina fördomar och våga sträcka ut handen, säger Helena Westin.