På Tranebergs servicehus värnar de anställda rökarna om sina rökpauser. "Vi borde få bestämma över våra liv själva. Det pågår en hetsjakt på rökare", säger Lena Jonsson.
Många av dem röker fyra sex gånger under arbetsdagen. Rökpauserna behövs för att komma undan en stund och hämta krafter, säger de.
Först upprörs de över förslaget men efter en stunds samtal ändrar de åsikt. En vårdare är glad över att rökning förbjuds på arbetsplatsen. Hon har försökt att sluta i flera år men har alltid börjat igen på jobbet:
– Man vill ju följa med de andra ut. Det är mycket trevligare att gå ut och röka än att vara kvar inne.
Förbudet kommer oundvikligen att leda till mindre rökning, vilket vissa tycker är bra.
– Men vi tar igen det på lunchen. Då tänker vi bara röka och inte äta. Vi kommer att bli jättesmala, säger Elisabeth Dahl och skrattar.
De spekulerar i hur stämningen kommer att vara första tiden under avvänjningen.
– Jag kommer att vara jäkligt otrevlig, säger Elisabeth Dahl.
De andra nickar instämmande.
Elisabeth Stark, chef på servicehuset, säger att medarbetarna gärna får komma in på hennes rum och skrika ut sin nikotinångest.
– Vi får hitta något som distraherar er. Kanske godis, säger hon med ett leende.
Ett dilemma är servicehusets rökande pensionärer. Rökarna i vårdpersonalen tänker inte gå in till en rökande pensionär efter att förbudet har trätt i kraft.
Vad händer då, Elisabeth Stark?
– Jag måste acceptera det, det är en arbetsmiljöfråga. Vi får ta en diskussion om vem som kan tänka sig att gå in i det rummet.
Lena Jonsson är före detta rökare som har hållit upp i tre månader. Att sluta är tufft men hon har mer tid över till pensionärerna.
– Det är viktigast, säger Elisabeth Stark.