Och trots att det var tidigt 60-tal när Britt berättade om sin sexuella läggning för sin mamma så kände hon sig aldrig fördömd eller särbehandlad utan accepterad, något som var jätteviktigt för den unga flickan. Mamman hade misstänkt sedan en tid säger hon medan pappan nog inte förstod och heller inte var så lätt att prata med:
– Jag berättade det aldrig för honom, säger hon, han skulle ha aldrig ha förstått. Samtidigt behandlade han mig kanske lite mer som en grabb. Jag kände att han accepterade mig som jag var men hade jag uttryckt mig i ord och berättade vad jag kände, nej, det hade nog inte gått.
Att upptäcka att man inte är som alla andra är inte alldeles enkelt för en ung flicka. Då Britt var tio år slog hon upp ”homosexualitet” i ett lexikon för att se vad det innebar. Men lexikonet gav en allt annat än neutral bild av homosexualitet:
– Jag minns att jag läste det negativa som stod där och tänkte, ”nej, lexikonet har fel”, säger hon i dag och skrattar.
Medan mamman ställde upp för sin flicka och de två kunde dela tankar och bekymmer så var pappan någon hon lekte med men inte anförtrodde sig åt. Att tala med sin pappa om känslor som ung flicka var något som man inte gjorde. Inte på den tiden och kanske inte heller alltid i dag. Föräldrarna gick skilda vägar när Britt var 11 år.
Britt var inte ensam om att dras till någon av samma kön. Några av hennes kamrater i handbollen gjorde det också men flera vågade inget säga och en av Britts kamrater blev utkastad hemifrån när hon försökte förklara för sina föräldrar. När Britt började gå på ”Timmy” på Timmermansgatan för att dansa fick hon träffa fler som var i samma situation.
– Det var damernas en gång i veckan och det var väldigt spännande att gå dit det minns jag, säger hon.
Eftersom hon slutade folkskolan tidigt kom Britt Dahlgren att börja jobba på en urgrossistfirma redan som 16-17-åring. Där berättade hon att hon var homosexuell för sina närmaste arbetskamrater som inte tyckte att det var särskilt konstigt.
– Men det är samtidigt en väldig skillnad i dag mot då. Nu kan en gayperson våga vara mera öppen. Att vi har juridiska rättigheter som alla andra betyder oerhört mycket och jag och Anna registrerade vårt giftermål så snabbt det gick och även partnerskapet så fort det gick. Det kändes viktigt för oss att göra det.
Med tiden har Britt Dahlgren kommit att engagera sig för de homosexuellas rättigheter. När hennes partner Anna blev ordförande i Ekumeniska gruppen för kristna homosexuella, då följde Britt med. Det hon fick höra där gör henne fortfarande ledsen:
– Där fick jag höra eländeshistorier om hur folk mådde och hur många hade blivit fördömda av sina egna församlingar. Det gick bra att leva i smyg för församlingen men inte öppet. Många av dem mådde väldigt dåligt.
Britt Dahlgren har också engagerat sig i RFSL och i Noaks Ark under hivepidemins början. Pridefestivalen tycker hon är bra, men musiken alldeles för högljudd:
– Det är roligt att gå dit för att träffa kompisar men det är inte alltid man hör vad de säger, säger hon.
Om du ser tillbaka på ditt liv, hur har du blivit behandlad?
– Jag har nog klarat mig väldigt bra. Enda gången som jag blivit illa behandlad var när jag och Anna träffades 1982. Då hade vi var sin lägenhet och jag flyttade in hos henne och hyrde ut min i andra hand. Målet var att göra oss av med min och få mig att komma med på hennes kontrakt. Men det gick inte värden med på. Då vände vi oss till Bostadsdomstolen men fick till svar av en tjänsteman i telefon att var vi så dumma att vi levde som vi gjorde då fick skylla oss själva. Så vi bytte våra två lägenheter och skaffade oss den vi har nu. En underbar lägenhet som vi kan tacka Bostadsdomstolen för!
Till sist undrar jag hur hon ser på det faktum att det fortfarande finns människor som inte bara har svårt att acceptera homosexuella utan till och med angriper dem.
– Det kommer alltid att finnas folk som inte accepterar andra som är olika dem själva men det får man sätta sig över. Det viktigaste är att samhället accepterar oss. Dumma människor får man helt enkelt inte bry sig om.