Så hårt den snurrar ibland, jorden. Terese Rojo Johanssons mamma gråter i sina handflator, de nu dömda 16-åringarnas mammor och pappor sitter och står nära, nära varandra när allt det obegripliga, allt det som ingen utanförstående någonsin kommer att kunna sätta sig in i, ska få ett rättsligt slut i Södertörns tingsrätt.
Dom avkunnas. Pojken som suttit med nedböjd huvud och malande käkar genom hela rättegången får ett år och åtta månaders sluten ungdomsvård. Den som enligt tingsrätten förmådde honom, hans dåvarande flickvän, får lika mycket.
Å ena sidan framstår det som obegripligt. Pojke kysser flicka, pojkes flickvän blir dödligt svartsjuk och uppmanar pojke att döda den uppenbart tillfälliga rivalen. Till slut, efter enorma påtryckningar, lyder pojke. Båda får sedan tjugo månaders ungdomsvård och Therese mamma får 60.000 kronor i skadestånd för psykiskt lidande.
Å andra sidan hamnar allt i ett annat ljus. I det ter sig den unga generationens (självpåtagna eller påtvingade, jag vet inte) utsatthet som enorm. Där står de, mitt i en korseld där möjligheterna att kommunicera digitalt är oändliga – men de verkliga mötena uteblir. Året är 2009. En 16-årig flicka får en pojke att döda via sms... Kan ansvaret läggas på någon annan än dem själva?
– Det här målet handlar om ungdomar, nästan barn. De har alltför tidigt haft täta och allvarligt menade relationer utan verktyg att hantera de konflikter som det kan bära med sig, säger rådmannen Paul Arnell i en personlig kommentar innan rättegången avslutas.
Om han har rätt, vilket väldigt mycket tyder på, nosar åtminstone jag upp ett slags ifrågasättande av det som tidens tempo gör med oss.
Det de nu dömda gjorde var bestialiskt, det finns inget annat ord för att beskriva det. Det hade varit så mycket enklare om de åtminstone hade varit fulla, om det funnits något konkret att skylla på.
Men det gör det inte. Och vi som finns kvar på den här jorden som snurrar och snurrar – det är klart att vi värjer oss, att vi inte vill se att det kanske handlar mer om vår tid och om oss än vad vi orkar ta in.
Någonstans blir vi kanske också påminda om att vi egentligen inte vet vad som döljer sig under den tunna, civiliserade yta vi alla bär med oss.
– Jag kan förstå om domen kan betraktas som mild, att den föder hat och aggressioner, kanske till och med personligen mot min klient. Men vi som varit med, vi som följt den här processen, vi vet att sorg är den mest dominerande känslan. Goda människor begår ibland onda handlingar. Och jag kan försäkra er om att min klient är en god människa som begått en ond handling, säger advokat Claes Borgström.
Det är säkert sant. Men det är ingen tröst.