Djurvänligt

Människa plus hjärta plus djur lika med sant, men är kärleken besvarad? Sussie Ekblad, Lisa Bülow, Linda Askelund, Bosse Larson och Michelle Huldin har världens mest åtråvärda skitjobb och borde veta. De är djurskötare. Och alla som tror att djurskötare mest gullar med djur kan sluta läsa nu. Djurskötarens prioritet ett är bajs.

Varje timme av dagen plockar, krattar, bär och skurar de bort avföring, kulor, blaffar, mockor och gödsel. Bara lodjuren är rena och gräver ner sin träck. Ofta har lorten frusit fast eller gömt sig bland löven. Ibland kletar den sig fast i botten av bassängen. Men det är som med ett nyfött spädbarn och dess livskrav på fem tusen blöjbyten. Det är just tack vare omvårdnaden, som vänskapen mejslas fram. Med skiten i fokus, växer bindningen, eller som Michelle, hon som älskar älgar, uttrycker det:

- Man måste ha blick för bajset.

- Hos älgarna är det speciellt viktigt, annars blir det parasiter.

Michelles kollega Chris Olsson, som också älskar djur, är än mer oförblommerad:

- Så här ser det ut. Vi hämtar mat, trycker in det och så kommer det ut i andra änden och så samlar vi ihop skiten. Jag är en professionell bajskrattare.

Bara då och då blir det möjlighet till kontakt, gulle-gull, och möten mellan djur och människa. Som när vi följer med Sussie in till de svartvita guerezaaporna, mitt emot Skansenakvariet, och får träffa Habari, vars namn på swahili betyder "hur är det?". Bredvid, nere på golvet, men främst uppe i eken klättrar eller idisslar resten av flocken: Hakuna matata ("Inga bekymmer"), Impala (efter savannantilopen) och en som heter Lilleman, samt sju till. Alla Skansens djur bär namn. Under år 2007 får alla som föds heta något på K. År 2008 är det L, och så vidare.

Uppe i den designade trädkronan längtar Lilleman, Impala, Habari och Hakuna matata. De vill ut. Sussie bär fram en av dem till dörrens kikhål. Utanför finns samma slags kyla som i Tanzanias djungel.

- Drömmen är att de skulle kunna få en uteanläggning, säger Sussie.

Habari hoppar rätt på våra huvuden. Speciellt fotografens keps, som ska skydda mot apskit, är intressant. Guereza är det mest osvenska inslaget bland Skansens djur men för undertecknad, som bodde i Östafrika på 70-talet, heter de mbega, vilket är swahili för guereza.

Där längs Mount Merus sluttningar, inte långt från Kilimanjaro, syns de oftast på håll, hoppandes familjevis högt ovan alla andra, strax under himlen, mellan bladhängen från de allra största lövträden. Många har nog sett deras skinn i Tarzanfilmer eller andra gamla djungelrullar. Precis som kungahovens mårdskinn, skulle guarezornas svartvita päls utstråla makt. Krigiska människor från det innersta av Afrika med en svartvit guerezasvans på huvudet. Det är bara när man är riktigt civiliserad sådana beskrivningar kan passera, som om alla svenskar skulle ha renhorn på knoppen.

Hakuna matata sätter sig mitt framför ansiktet. Tittar in i mig. Hur civiliserad är du? Apans ansikte är en spegel av något glömt. Ögonen svalare, men ansiktet är uttrycksfullt. Fingrarna är små och smala men lika. Det rynkiga skinnet över fingerknotorna samma. På en decimeters håll borrar sig ögonen in i varandra. Så nära, så lik, men ändå så långt borta. Hakuna tappar intresset först.

- De är ju inte som hundar, präglade på människan. Guerezorna har ju sin familj här på Skansen. De känner igen mig. Jag har tagit hand om dem länge, de leker gärna men de har ju främst varandra, säger Sussie.

Sussie tar upp några bitar avokado. De bryr sig inte om att stenfrukten inte kommer från Afrika. Avokado har fått sitt namn efter aztekernas "ahuacatl", vilket ordagrant betyder testikel. Precis som för forntidens azteker och dagens vegetarianer ligger avokado högt på guarezornas menyval.

Vad kan då svenska faunan kontra med? Våra flesta däggdjur är ju fladdermöss.

I stället för elefanter har vi älgarna, vilka - precis som elefanterna - lever efter idiomet: glömmer aldrig.

- Älgar är bra. Jag tycker de är mäktiga och jag gillar stora djur, säger Michelle efter att nyss ha gosat med Carin, den största av Skansens älgkor.

- Jag hälsar alltid på djuren innan de får mat. Kollar läget. Carin godkänner inte alla. De som hon anser varit dumma mot henne jagar hon ut.

Carin låter sig bli klappad som hon vore en häst. Öronen har hon fällt framåt, vilket tyder på nyfikenhet. Bakåt är lika med farligt. Från Björnberget tittar Orsabjörnen Freja fram. Och i hagen emellan gapar tomrummet efter gamla älgtjuren Pontus, som levde bara för några dagar sedan, men som nu är avlivad. Men Michelle pratar fortfarande om Pontus, som om han levde, och refererar till saker som Pontus bräda, Pontus hage.

- Det är sorgligt. Jag ville inte vara med och frakta bort honom. Jag har haft hand om honom så länge. Han älskade blondiner, följde en med blicken, ropade på mig, slickade mina händer, säger ljushåriga Michelle. Hon försöker härma lockropet:

- Ouuu ouuu. Djupt, dovt.

Men Carin är inte ensam. I älghagarna står en rad levande älgar med samma pessimistiska look som åsnan Ior. Honan Heda med kalven Kalle, Carins två kalvar Kål och Karla, och så dessutom de två barnälskande, föräldralösa och slickande singelkalvarna Karl-Alfred och Karl-Anton.

Fågelmannen Bosse, som sedan ungdomen varit fascinerad av djur men speciellt fåglar, är på väg i eftermiddagssolen för att utfodra tranor, hägrar och ett dussin flamingor. Ugglorna har redan fått sitt. Tranan Virgil är ovan vid andra än Bosse, så På stan får vänta vid grinden. Bosse fäller ut armarna, rör sig sakta, visar handflatorna och tranorna dansar hem.

- Vi tar hand om statens vilt. Skadar en bilförare ett rådjur så är det markägaren, men hittar någon ett sällsynt djur - som en varg eller en fågel - då tar vi hand om dem, säger Bosse.

Nere vid volonjären, som tidigare var ett utrymme för Skansens pingviner (som för övrigt delvis åts upp av vilda rävar) står ett gäng av rosa flamingor tillsammans med två skadade hägrar. På något sätt tror människor att flamingon är ett sexigt djur. Flamingoklubben - Striptease varje kväll, Flamingokvintetten, varför, de är väl inga kaniner eller?

- Har ingen aning, kanske det att de är rosa.

- Flamingor har en sådan där silnäbb med lameller, som fungerar på samma sätt som hos en blåval

- Fåglar är ju ett slags urtidsdjur som jag gillar. Jag tycker också om att prata inför publik på de "talkabouts" som vi har varje dag.

Bosse går fram, fäller ut armarna och föser sakta, sakta flamingogruppen framför sig. Också hägern rör på sig men får samtidigt sällskap utanför nätet, där två vilda hägrar uppenbarar sig. Viltet möter burfåglarna.

- Vi som håller på med djur får också ofta ta med oss dem hem. Jag har haft flera fåglar hemma.

Även sälskötaren Linda har samma erfarenhet.

- Det är ibland ett måste att ta hem djur om man inte vill vara på jobbet jämt. Jag födde upp Juni hemma i badkaret med sondmatning.

När Linda sträcker ner handen i sälbassängen och gör ett snabbt visselljud dyker Juni genast upp och hälsar, till synes glatt.

- Jag pratar med alla djur, även om det så är en guppi i ett akvarium. Min favorit är gråsälen Moses. Han är envis och kan bita i byxbenet, men vi brukar sätta näsa mot näsa.

Varje vecka töms sälbassängerna. Bara den nedre innehåller tolv hundra kubikmeter eller 1,2 miljoner liter vatten, vilket motsvarar två hundra tusen spolningar på en vanlig mänsklig toalett. Sälarna ligger kvar medan djurskötarna Linda och Calle spolar ut veckans avföring.

- Trots att en säl kan väga mer än ett kvarts ton, så är den smidig även utan vatten. Man måste springa om man ska hinna ifrån den, säger Linda.

Inne hos den övergivna rödräven Ivar är alla människor inte lika värda. Han älskar bara djurskötaren Lisa. Och På stans utsända kan ta sig i brasan. Ivar smiter till och med från kamerans slutare.

- Vi är bästisar, säger Lisa.

- När jag kommer på morgonen står han och väntar på mig, sen följer han med mig runt i hägnet medan jag pysslar och krattar skit. Sedan vill hand bli kliad och busa. Trots att det oftast är jag som gör alla "elaka" saker, som att fånga, hålla fast, titta i öron och plocka fästingar litar han på mig.

- Vår relation är speciell. En räv är som en hund med en katts beteende. Den gör som den vill.

- Jag brukar säga att jag inte jobbar med djur utan tillsammans med djur. De är mina arbetskompisar. Jag gör allt jag kan för att berika deras tillvaro och de berikar definitivt min. Många vill att Skansendjuren ska var vilda, men ett vilt djur i hägn är inte längre ett vilt djur.

Det finns ingen tvekan om att människor knyter an till djur. Matade med fabler i form av tecknad film är en säl eller en björn nästan inte en björn längre utan en medlem i Disney-, Pixar- eller Dreamworks-klubben. De djur vi ser kan prata, agera och tänka som en människa. Människan knyter an till den som behöver bli omhändertagen. Ju mer arbete ett barn eller hund, eller en skadad medmänniska kräver desto starkare kärlek. Inne på fikarummet i guerezornas källare håller djurskötarna Michelle och Chris med:

- Ja, gud ja. Vilka moderskänslor man kan få, säger Chris.

Men hur är det med djurets känslor. Zoologerna säger ju att djur inte kan känna skam, utan bara uppvisar inlärda beteende. En hund kan till exempel inte kan känna kärlek utan knyter an till den som ger den mat. Både Michelle och Chris motsätter sig teorin.

- Bara för att djuren inte kan uttala sina känslor innebär det inte att de inte har känslor, säger Chris.

- Nej, jag tror inte heller på det där. Det är många gånger djuren blir glada bara vi dyker upp.

Tvärs över ligger Skansenakvariet där djurskötaren My Wadström har samma glada skitjobb som sina kolleger på Skansen. En stor del av hennes arbetsvecka går åt till Sakiaaporna. Hon ser dem som individer, men vad ser de hos henne?

- Jag tror de ser mig som en matmaskin.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut