14.40
Vittnesförhöret med överläkaren avslutas.
14.38
Advokaten: Tycker du att det var fel att kontakta jourläkare?
Överläkaren: Med den diagnosen som han trodde att det handlade om då så ... nej, det tycker jag nog inte.
14.37
Advokat Björn Hurtig: Om han hade kommit in på lasarettet och man skickat in honom på röntgen, tror du att han skulle ha överlevt?
Överläkaren: Det finns en risk att han inte skulle göra det, men chanserna skulle vara större.
Advokaten: Men det går inte att säga säkert?
Överläkaren: Nej, det går inte.
Advokaten: Om ambulansen hade kommit och han hade fått dropp, vad hade det inneburit?
Överläkaren: Att behandla en sådan här blödning med vätska, det är väldigt omdiskuterat. En del säger att man ska ge dropp och fylla kärlen för att ge hjärtat nåt att arbeta med. Men en del säger att man inte ska öka trycket.
Advokaten: Du är den största experten av dig och mig. Tycker du att man ska behandla någon med mjältruptur med vätska?
Överläkaren: Jag skulle försöka känna puls på handleden, det är mer logiskt än att fylla på med vätska.
Advokaten: Varför?
Överläkaren: De som pratar om lågvolymbehandlingen, att man kanske förvärrade blödningar med vätska som kroppen skulle ha ordnat själv. Dessutom tunnar man ut och försämrar blodkoagulation. Men de studierna har inte gjort på mjältrupturer.
Advokaten: Om jag förstår dig rätt, enligt vissa inom medicinen så skulle tillförsel av vätska till någon som har inre blödning kunna förvärra blödningen?
Överläkaren: Ja, det finns studier. Men inte inom mjältruptur.
14.29
Överläkaren: Emil säger redan i första samtalet att han är på väg att svimma. Och han är kanske redan på väg, eller är redan i, chock då. Det kan vara så att hans mjälte redan har spruckit då.
14.27
Överläkaren: Problemet med Emil är att det är en oerhört sällsynt sjukdom (sprucken mjälte efter körtelfeber). Men problemet är att han försvinner, det är det största problemet. Det är svårt att förstå vad han säger, men att han försvinner är ett allvarligt tecken.
14.21
Överläkaren har lyssnat på ljudupptagningarna och utfrågas av åklagaren om Emils sjukdomstillstånd.
Överläkaren: När man lyssnar på honom, så låter det inte på rösten som att han har astma eller hjärtsvikt. Men man hör, även om det är lätt att vara efterklok, att han har häftig andning.
Överläkaren: Det kan vara ångest, men det kan också vara tecken på chock.
Åklagaren: Septisk chock?
Överläkaren: Det är klassikern.
14.14
Vittnet är överläkare.
14.10
Efter en kort paus i väntan på nästa vittne, är parterna nu åter samlade.
13.46
Vittnesförhöret är slut.
13.41
Åklagaren frågar ut vittnet angående vilka ambulanser som fanns lediga under tiden för Emils samtal, samt vilka ambulanser som kunde omprioriteras.
En av de lämpliga ambulanserna hade bara sex minuter till Emils lägenhet, säger vittnet.
13.39
Vittnet har en chefsroll över de som dirigerar ut ambulanser.
13.38
Intressant under första halvan av dagen är hur försvaret försökt sprida ansvaret från 52-åringen. Operatörerna, jourläkaren och bristande rutiner hos SOS Alarm har tagits upp som del i Emils död.
13.30
Rättegången återupptas och nästa vittne kallas in.
12.08
Vittnesförhöret avslutas, och förhandlingarna avbryts för lunch. Åter 13.30.
12.07
Gruppansvarige: Om någon säger att "jag har svårt att andas" och någon annan säger "det har du inte alls", då ser jag det som ett mästrande.
11.54
Gruppansvarige tycker att 52-åringen borde ha ringt SOS-läkaren i stället för jourläkaren, som "inte alls har hand om sådana här ärenden". Alternativt kunde han ha bett en kollega att ringa upp Emil.
- Ja, om han inte redan ansåg att det fanns tillräckliga skäl för att skicka en ambulans, vilket jag tyckte att det redan fanns, säger gruppansvarige.
11.51
Vid ett tillfälle i de inspelade samtalen försvinner Emil och det hörs en duns. Redan där tycker SOS-sjuksköterskornas gruppansvarige att man borde ha skickat en ambulans.
11.50
Åklagaren: Kan du sammanfatta dina åsikter om intervjun?
Gruppansvarige: Intervjun tycker jag inte tar upp den information man har. Om man nämner att man håller på att svimma och har svårt att andas, då ska man inte ställa frågor och sedan inte ta hänsyn till de svaren.
11.46
Åklagaren: Finns det anledning att ifrågasätta Emil utifrån det han säger?
Gruppansvarige: Nej, det tycker jag inte. Man måste tro på patienten.
Åklagaren: Kan det vara befogat att be Emil att andas?
Gruppansvarige: Ja, det kan det. För att få en symptombild.
Åklagaren: Men när han säger att han inte kan andas, ska man ifrågasätta det då?
Gruppansvarige: Nej.
11.33
Nästa vittne kallas in - en gruppansvarig för SOS-sjuksköterskorna.
11.32
Vittnesförhöret avslutas.
11.31
Advokaten tar upp en rapport som bland annat skrivits av enhetschefen, där man påtalar systemfel inom SOS Alarm bland annat gällande rutiner när ingen svarar på återuppringning från SOS Alarm.
11.28
52-åringens advokat försöker åter peka på operatörernas ansvar.
Advokaten: När jourläkaren ringde tillbaka till operatören, borde inte denne då ha meddelat sköterskan om att jourläkaren inte fått tag i Emil?
Enhetschefen: Jag tycker att han borde det, men det ansvaret ägs fortfarande av sjuksköterskan.
11.19
Målsägandebiträdet: Kan du kort säga vilka felaktigheter han har gjort enligt SOS Alarms utredning?
Enhetschefen: För det första att inte lyssna på vad den hjälpsökande säger. Inte förstå eller ta hänsyn till att det är hotade vitala parametrar, både när det gäller andning, cirkulation och även medvetande. Och att inte dokumentera sitt ställningstagande att inte skicka ambulans, på vilka grunder. Det har man en skyldighet att göra.
11.09
Om 52-åringens överlämning till jourläkaren, där han bland annat säger att Emil "andas utan problem" säger enhetschefen:
- Den är totalt fel, eftersom att den inte beskriver den situation som föreligger.
11.07
Åklagaren: Borde det här vara ett prio 1-larm?
Enhetschefen: Ja.
Åklagaren: Skulle det här kunna vara en prio 3?
Enhetschefen: Nej.
11.02
Enhetschefen: Första gången jag lyssnade på de där samtalen blev jag väldigt ledsen, jag grät när jag lyssnade. Vi bedömde ju naturligtvis att det här var ett väldigt allvarligt fall.
Åklagaren: Vad brister?
Enhetschefen: Först och främst för att det inte ställs frågor om vitala parametrar i inledande samtalet.
Enhetschefen: Det som berättas bör absolut göra det till en prio 1. Jag hör på samtalet att det föreligger stora andningssvårigheter.
Åkalgaren: Det hör du? Är det tydligt?
Enhetschefen: Man måste tro på den som ringer in och det är en väldigt snabb andning. Han ligger på golvet, och enligt honom kan han inte ta sig upp. Ligger man på golvet med den här andningen så är det troligt att man lider lufthunger.
Åklagaren läser upp ur delar av samtalet där sköterskan flera gånger vill att Emil ska ta ett djupt andetag trots att Emil säger att han inte kan.
Enhetschefen: Jag tycker att det är tydligt och att ställa så många frågor är inte relevant.
10.48
Nästa vittne kommer in i rättssalen, på åklagarens begäran - enhetschef på SOS Alarm.
10.45
Vittnesförhöret avslutat.
10.44
Advokaten försöker tydligt lägga över en del av skulden på operatörerna - dels den som initialt tog emot samtalet från Emil, dels den operatör som medlyssnade under 52-åringens samtal och som även tog emot återkopplingen från jourläkaren.
10.42
Åklagaren kontrar med att hävda att operatören inte hade något ansvar, eftersom 52-åringen inte hade satt någon prioritet på ärendet (varken 1, 2 eller 3).
Åklagaren: Kan man kräva att operatören skickar en ambulans när inte ärendet var prioriterat?
Vårdchefen: Nej, inte om det inte är prioriterat.
Advokaten: Så du ändrar dig nu?
Vårdchefen: Ja, eftersom det inte var prioriterat?
Advokaten: Men borde operatören ha återkopplat till sjuksköterskan?
Vårdchefen: Ja, det kunde han ha gjort.
Advokaten: Kunde, men borde han ha gjort det?
Vårdchefen: Ja, det borde han.
10.35
När jourläkaren ringde tillbaka till SOS Alarm - efter att ha misslyckats med att nå Emil trots flera telefonsamtal - svarade den operatör som var med och medlyssnade när 52-åringen pratade med Emil.
Operatören (som vittnade under måndagen) skrev då in i journalen att jourläkaren inte hade fått tag på Emil.
Åklagaren har under rättegången pekat på att 52-åringen borde ha kollat i journalen och därigenom fått reda på hur det hade gått för jourläkaren.
På det sättet skulle han i så fall få ytterligare skäl till att skicka en ambulans.
Försvaret anser å sin sida att operatören - eller rentav bolaget SOS Alarm - också har ett ansvar.
Advokaten: När jourläkaren ringde tillbaka till SOS Alarm och operatören fick veta att jourläkaren inte fick tag i Emil, kunde då operatören ha ringt ambulans?
Vårdchefen: Ja.
Advokaten: Borde han ha gjort det?
Vårdchefen: Ja.
10.19
Efter samtalet med Emil ringde 52-åringen upp en jourläkare och bad denne ringa upp Emil. Men eftersom 52-åringen bad jourläkaren att ringa tillbaka efter att ha sökt Emil och denne också gjorde det, ligger ansvaret kvar hos den åtalade sjuksköterskan.
52-åringen har tvärtom sagt att han i och med samtalet lade över ansvaret hos jourläkaren.
Åklagaren: Vem har ansvar för Emil?
Vårdchefen: Ja, det blir ju X (sköterskan).
10.12
Åklagaren: Vad tycker du om kvaliteten på det här samtalet?
Vårdchefen: Det är inte alls bra. Emil är ju väldigt tydlig med sina symptom och det måste man gå på.
Åklagaren: Var brister det?
Vårdchefen: Det som brister är självfallet empati och inlevelseförmåga. Emil brottas ju med sin upplevelse om lufthunger, och det måste man ta på allvar.
Åklagaren: Om man ställer frågan så här då, 52-åringen säger att något har gjorts fel men inte vad. Kan du säga det?
Vårdchefen: Jag upplever att han ställer en diagnos. Att Emil har panikångest.
Åklagaren: Och att det är det som orsakar ...
Vårdchefen: Det är det spåret som han går in på och att han inte kan tolka in bilden.
Åklagaren: Kan panikångest också vara symptom på en värre sjukdom.
Vårdchefen: Ja, det kan det göra.
Åklagaren: Försöker den åtalade läsa in något sådant?
Vårdchefen: Nej, det upplever jag inte.
10.07
Vårdchefen säger att man kan höra att Emil är sjuk och har andnöd redan i det första samtalet, med operatören.
När Emil sedan får prata med den åtalade sjuksköterskan blir det ännu mer tydligt, enligt vårdchefen.
Vårdchefen: Emil är ju väldigt tydlig i det här läget om att han har andnöd, och han känner att han har ont i kroppen, att kroppen domnar bort.
Åklagaren: Bedömer du att han har en självupplevd smärta.
Vårdchefen: När jag lyssnar initialt kan jag höra redan i det första samtalet med Emil att han har andnöd.
Åklagaren: Tycker du att Emil verkar äkta?
Vårdchefen: Ja.
Åklagaren: Har du sett någon anledning till att man ska pröva Emils uppgifter?
Vårdchefen: Tidigt i samtalet hör man ju att han har en ansträngd andning. Ju längre samtalet går desto mer påverkad blir han.
Åklagaren: Sämre och sämre?
Vårdchefen: Ja.
10.00
Vårdchefen: Det är jätteviktigt att lyssna in inringaren.
Åklagaren: Men ni har okynnesinringare också?
Vårdchefen: Ja, det är inte helt enkelt alltid. Men när personen betonar att han har andnöd så är det ingen tvekan om saken.
/.../
Vårdchefen: Vid osäkerhet, när det är svårt att ställa symptombild, då ska man skicka ambulans.
09.56
Vårdchefen: Vid alla avvisningar och klagomål så är vår skyldighet som vårdgivare att följa upp dem.
Åklagaren: Hur många anmälningar hade 52-åringen?
Vårdchefen: Han hade två.
Åklagaren: Vad gällde klagomålen?
Vårdchefen: Det var klagomål från en privatperson på grund av bemötandet. Att han inte lyssnat in inringaren, att han inte levt sig in samtalet.
/.../
Åklagaren: Hur följde ni upp det?
Vårdchefen: Han fick sitta med en erfaren kollega och ta in kunskap.
Åklagaren: Hur utföll det?
Vårdchefen: Enligt handledare och kollegor sade att det blev en positiv förändring.
09.44
Dagens första vittne, en vårdchef på SOS Alarm, kallas in på åklagare Gunnar Fjaestads begäran.
09.39
Advokat Björn Hurtig inleder med en kompletterande fråga till sin klient.
Advokaten: Du säger att du inte fick beskedet av jourläkaren att han inte hade fått svar från Emil, vad hade du gjort om du fått reda på det?
Sköterskan: Då hade jag skickat ambulans, det är så man gör om ingen svarar.
09.30
Parterna är åter samlade och rättegången mot den åtalade sjuksköterskan inleder sin andra dag.
---
Rättegången inleddes på måndagen, och det blev en dag fylld med mycket känslor.
När de inspelade samtalen mellan den 52-åriga manlige sjuksköterskan på SOS Alarm och 23-årige Emil Linnell spelades upp var det många som inte orkade lyssna. En kvinna resten sig och lämnade salen, liksom två av Emils tre syskon.
Kvar satt Emils mamma Eva och styvpappa Stylianos som tillsammans med övriga åhörare fick höra sonen två saker om och om igen på banden.
"Jag kan inte andas".
"Skicka en ambulans".
Ambulansen kom aldrig. Och Emil dog på grund av en sprucken mjälte.
52-åringen står nu åtalad misstänkt för grovt vållande till annans död.
– Jag trodde inte att det skulle vara så här jobbigt. Man blir svårt påverkad av det här så klart. Den nonchalans som han (sjuksköterskan) visar, det framgår ju tydligt att Emil håller på att dö, sade Stylianos Vassilakis.
Sjuksköterskan, som blev väldigt hårt ansatt av åklagaren Gunnar Fjaestad, hävdade hela tiden sin oskuld.
Han återkom hela tiden till att han "i sin medicinska värld" gjorde helhetsbedömningen att Emil inte var så illa däran som han hävdade – att det inte gick att höra att Emil hade svårt att andas.
Björn Hurtig, 52-åringens försvarsadvokat, påpekade att ett misstag har begåtts men att det inte är brottsligt.
– Det finns ingen adekvat kausalitet, och med det menar jag att från rättsläkarnas protokoll kan man inte se säkert att han inte hade dött om det kommit en ambulans, sade Hurtig.
Rättegången avslutas i morgon, onsdag.