– Ett helvete.

Svaret på frågan om hur hennes senaste ett och ett halvt år har varit kommer snabbt och tveklöst. Den 56-åriga barnläkaren är en stilig, samlad och lågmält nyanserad kvinna. Tjockt kastanjebrunt hår, klädd i svart och med två vackra fågelhundar väluppfostrat vilande vid sina fötter.

Tillsammans med sin advokat Björn Hurtig har hon kämpat länge nu för att rentvå sig. I tunga inlagor till åklagare och domstol har de krävt svar om de vetenskapliga grunderna för åtalet.

– Jag vet ju att jag inte har gjort det som jag anklagas för. Men jag har förlorat 19 månader av mitt liv. Det enda jag vill är att åtalet läggs ned så att jag kan börja jobba igen.

Läkaren har varit avstängd från sjukhuset sedan hon släpptes ur häktet. Skälet till att hon nu ger sin första intervju är att tiden bara går. Det är nästan ett år sedan det senaste av endast fem förhör hölls med henne.

– Det känns som att det är jag som måste bevisa min oskuld, inte tvärtom.

Morgonen den 2 mars 2009 var hon upptagen med ronden när hennes chef på Astrid Lindgrens barnsjukhus kom och sade att någon sökte henne.

– Där stod fyra poliser i skinnjackor. De ville att jag skulle följa med på ett samtal men jag sa att jag måste avsluta arbetet med patienten först. Det fick jag inte. På frågan vad jag hade gjort svarade de att det var något så förfärligt att det kan man inte glömma.

Utan att få veta vad hon anklagades för blev hon förd till polisstationen och satt i en cell. Hon funderade över om hon kanske kunde ha kört på någon utan att ha märkt det – om hon var misstänkt för smitning.

Hon uttrycker stor frustration över att hon bemöttes med hårdhänt ovänlighet. Först efter mycket tjat fick hon dit en advokat. Ingen brydde sig om att hennes hundar var ensamma hemma, hon blev knuffad, nekades först sina mediciner, fick varken duscha eller borsta tänderna.

Tror du att bemötandet har att göra med att du har ett så prestigefyllt yrke?

– Ja, en kvinnlig polis spottade mig i ansiktet och sa: Tror du att att du är märkvärdig för att du är läkare? Jag vill inte bli annorlunda behandlad än någon annan, men om alla behandlas så här ovärdigt så är det fruktansvärt.

Till slut fick hon veta att hon anklagades för att ha injicerat en ”dödscocktail” med morfin och narkosmedlet tiopental i ett döende spädbarn. Därmed hade hon förkortat flickans liv.

– Jag mindes flickan. Jag hade ägnat henne och hennes familj mycket omsorg. Jag vet att jag inte har givit henne tiopental för det fanns inget medicinskt skäl att ge det.

Läkarens invändningar mot åklagarens anklagelser är många och tunga. Invändningarna har gjort att rättegången som skulle inletts i våras har skjutits upp på obestämd tid i väntan på att Socialstyrelsens rättsliga råd ska besvara huvudfrågan: Går det överhuvudtaget att säga att flickan dog av läkemedlet?

Läkaren verkar förbluffad och nästan förtörnad över att de som förhörde henne inte hade någon kunskap om sjukvård.

– Min första förhörsledare trodde till exempel att natriumklorid (koksalt) var ett gift. Jag hade nästan behövt en tolk för att göra mig förstådd.

Läkaren önskar att en grupp experter hos rättsliga rådet skulle analysera den komplicerade frågeställningen ur ett vetenskapligt perspektiv. Viktigast där vore en expert på barnintensivvård och en som kan substansen tiopental.

Hon förklarar den segdragna polisutredningen med två ord:

– Bara prestige.

Chefsåklagare Peter Claeson vill inte kommentera läkarens synpunkter.