Desertören David A Hemler

Efter 28 år berättar David A Hemler sanningen

 
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

I oktober 1984 deserterade en 21-årig amerikansk soldat från en flygbas i tyska Augsburg och liftade till Stockholm. Mannen är sedan dess en av flygvapnets åtta mest eftersökta och har under tiden byggt upp ett liv i Sverige - utan att berätta sanningen för någon. I dag träder David A Hemler, 49, fram i DN Stockholm.

I oktober 1984 deserterade en 21-årig amerikansk soldat från en flygbas i tyska Augsburg och liftade till Stockholm. Mannen är sedan dess en av flygvapnets åtta mest eftersökta och har under tiden byggt upp ett liv i Sverige - utan att berätta sanningen för någon. I dag träder David A Hemler, 49, fram i DN Stockholm.

Det har gått 28 år sedan David Hemler lämnade flygbasen 6913th Electronic Security Squadron i Augsburg och tog sig till Köpenhamn för att slutligen anlända i Stockholm. Han hade tänkt stanna någon vecka - nu har han tre barn och går varje dag till sitt jobb på en statlig myndighet i huvudstaden.

David Hemler är själv förundrad över att ha lyckats hålla sig borta så länge.

Annons:

Han rör sig nervöst i stolen men är lättad efter att ha berättat sanningen. Inte bara för sina anhöriga i Sverige, som har varit helt ovetande om hans bakgrund, och familjen i USA, som han nu har talat med för första gången på nästan tre decennier.

Hemler har dessutom skickat e-post till och avslöjat sig för flygvapnets utredningsenhet Air Force Office of Special Investigations, Afosi, vars hemsida han påstår sig ha besökt "tusen gånger de senaste tjugo åren".

– Jag har varit inne på sidan med de mest efterlysta, klickat på mitt namn och tittat på bilden på mig själv från high school. Det är det enda fotografi jag har haft tillgång till från före mitt liv i Sverige. Där finns också en bild på hur jag kunde se ut som 47-åring, en mycket stilig karl. De hade inte så stor tilltro till min ideologi men desto större till mitt utseende, säger han när DN träffar honom.

Från Afosi fick han ett artigt svar tillbaka: det här är inte en fråga vi hanterar varje dag, vi måste överlägga kring hur vi ska göra. Fyra veckor har passerat sedan dess.

David Hemler är född 1963 och växte upp i en konservativ miljö i Pennsylvania i nordöstra USA. Han var otrygg och vågade inte prata i större sällskap, av rädsla för att bli förlöjligad och slagen, vilket han blev ofta.

– Jag vet inte varför jag aldrig slog tillbaka, jag hade inga moraliska invändningar, funderar han.

Framtiden verkade oviss och när en rekryterare från militären kom till skolan med löften om hög lön och universitetsutbildning nappade Hemler. Det gjorde föräldrarna glada, sonen var äntligen på väg ut i vuxenlivet. Han skulle senare skriva på för sex år.

Men en ung kvinna skulle komma i vägen och när relationen blev känd bland skolkamraterna började David Hemler åtnjuta en respekt han tidigare inte hade upplevt. Från den dagen blev han aldrig mer mobbad.

Problemet: kvinnan var fredsvän och till och med medlem i en pacifistkyrka, Church of the Brethren. Budskapet lockade Hemler och stunderna i kyrkan gjorde honom lycklig. Det var åtta månader kvar tills han skulle rycka in och flytta till en militärbas i Texas 300 mil bort och han oroade sig för vad som skulle ske dem emellan. Kunde han på något sätta komma ur sitt kontrakt?

Till slut skiljdes de åt och David Hemler åkte till Texas. Lönen var mycket lägre än rekryteraren hade sagt och han hade svårt att höra av sig till sin fästmö. Förhållandet tog slut och han blev deprimerad.

Saker blev inte bättre när han 1983 förflyttades till Augsburg. Han trivdes bra i staden och med folket men universitetsutbildningen - det stora skälet till att han skrev på - krävde att han åkte till flygbaser över hela landet för att han skulle kunna tillgodogöra sig enstaka kurser. Hela helgerna gick åt.

Samtidigt påverkades han starkt av sitt tyska umgänge.

– Det var som att komma till en fantasivärld. Tyskland var ett rikt land, även om man inte ständigt var inblandat i krig över hela tredje världen för att försvara sig. Det tyska folket var mycket engagerade i fredsrörelser, antikärnvapendemonstrationer och antiapartheidrörelser. När jag pratade med mina vänner och invandrade bekanta och läste tyska tidningar förstod jag att det fanns olika uppfattningar om mitt lands militära utlandsinsatser. Talibanerna kallades inte ”frihetskämpar” utan laglösa rebeller som plundrade närliggande byar. Den brutala extremhögerdiktatorn Noriega, som sålde narkotika i USA, och Saddam Hussein kallades inte direkt för hedersvärda statsmän.

Vad sa dina tyska kompisar?

– Många undrade varför min överbefälhavare, Reagan, beväpnade dem. Dessa "statsmän" och "frihetskämpar" dödade miljontals människor. De var inte bättre än de som de förde krig mot. Många undrade också hur USA kunde stödja Sydafrikas regering, som var mycket brutal och terroriserade sina grannländer. Borde inte dessa ledare i stället skickas till en tribunal? Hur kunde våra skattebetalare tvingas beväpna terrorister som Contras i Nicaragua? Dessa anföll nästan uteslutande civila. Varför lärde min skola mig att slutet på andra världskriget samt utvecklingen av kärnvapen ledde till frihet och välstånd i världen?

David Hemler fick nog. Han trodde att engagemanget i en fredskyrka skulle få flygvapnet att släppa honom från hans kontrakt och ansökte om att bli utskriven. I stället blev han av med sin säkerhetsklassning och fick ett år senare veta att han skulle förflyttas till en annan bas i Tyskland. Tillvaron föll i bitar omkring honom.

– Jag kände mig så hopplös och hade ingen att prata med. Det var det som fick mig att lämna flygbasen, trots att jag inte hade tillstånd.

Du säger att du inte längre är religiös?

– Jag har tappat min tro. Man använder Guds namn för att starta krig. När jag kom till Europa och frågade efter en pacifistisk kyrka så förstod ingen någonting. Det finns inga kyrkor i Tyskland eller Sverige som är för krig.

Vad hände när du kom hit 1984?

– Jag hittade på en historia om att jag hade rymt från mina föräldrar som var resande men blev inte trodd. Jag jobbade på hamburgerrestaurangen Clock och inom äldreomsorgen. 1994 började jag på universitet och fick en väldigt bra utbildning.

Hos Skattemyndigheterna är David Hemler registrerad som medborgare i okänt land. Han är enligt handlingarna född i Zürich och invandrade i januari 1986. Det påhittade namn som han hittills har använt i Sverige vill han inte att DN skriver ut, han skapade det genom att ta förnamnet från en kamrat och efternamnet från en annan.

Har vanligt folk trott på din historia?

– Nej. Min äldsta dotters mamma gjorde det aldrig men blev ändå ganska chockad när jag berättade för henne. Hon har alltid varit på mig, för vår dotters skull.

Hade du någon som helst kontakt med släkt eller föräldrar?

– Nej. Jag var för rädd. Jag förstod att de skulle samarbeta med militären och om jag hörde av mig skulle de så småningom hitta mig. Om jag blev påkommen i Sverige var jag rädd att förlora mitt uppehållstillstånd. Jag ville inte lämna min dotter och med dishonorable discharge skulle jag aldrig få jobb, ingen pension och ingen sjukvård.

Under 28 år gav du inte ifrån dig några som helst livstecken. Din familj i USA visste inte ens om du levde eller var död. Hur klarade du av det mentalt?

– Det var svårt, men till slut började jag tro på min egen konstiga historia.

När bestämde du dig för att ta steget och berätta för alla?

– Från början väntade jag mig att militärpolisen skulle komma och hämta mig. Jag kunde aldrig tro att jag skulle kunna vara kvar i Sverige. Jag har aldrig tänkt vara borta så här länge, tvärtom. Jag är slarvig när jag går över gator i Stockholm. Jag har alltid varit rädd att jag ska dö innan jag kan berätta för någon. Jag har haft dagdrömmar om att jag ligger blödande på gatan och viskar: "Snälla, ring min mamma i USA!" Jag har varit rädd för att mina föräldrar ska dö. Jag kollade efter min pappas namn i dödsannonser i USA nästan varje dag. Han rökte väldigt mycket när jag senast såg honom för nästan 30 år sedan.

Beslutet mognade fram. Äldsta dottern är vuxen och yngsta barnet har börjat på förskola, vilket innebär att hustrun klarar försörjningen själv om han skulle fängslas.

Hemler kontaktade först advokat Emma Persson på Borgström och Bodström advokatbyrå och fick reda på att det efter så lång tid är osannolikt att hans uppehållstillstånd återkallas.

– Han var även orolig för att han skulle utlämnas till USA men min bedömning baserad på de uppgifter som han har lämnat är att någon utlämning inte kan ske, säger Persson.

Därefter var det hög tid att berätta för chefen, frun och barnen och ringa till familjen i USA.

– Jag fick först tag på en moster som var skeptisk. Hon bad mig ringa min bror som kunde ställa frågor som bara jag kunde svara på och när vi hade pratat en stund förstod han att jag var jag, säger David Hemler.

Hittills har ingen blivit arg. Hustrun är glad att hon äntligen får ytterligare en familj och i USA är man lycklig över att han lever. Familjen har bokat flygbiljetter och ska komma och hälsa på i Sverige.

– Jag hade väntat mig och förtjänade utskällningar. Men ingen har reagerat så, ingen har ens frågat om vad som har hänt utan har låtit mig berätta i min egen takt. Alla är bara glada att jag lever. De hade börjat tro att jag var död, det var jobbigt att höra.

Har du saknat USA?

– Enormt mycket. Det är militärinsatserna jag har svårt för men USA styrs av ett tusental personer, inte av folket, svarar David Hemler.

Han är kritisk till stora delar av amerikansk utrikespolitik och militärens rekryteringsprocesser. Att det skrivs fyra- eller sexårskontrakt som inte kan rubbas. Och att den som hoppar av, som han beskriver det, "straffas varje dag tills man dör". En utlovad universitetsutbildning i ett land där högre utbildning kostar stora pengar lockar in oförberedda ynglingar, menar Hemler.

– Varför ser politiken ut som den gör när det var USA som beväpnade talibanerna och Iraks diktator Saddam Hussein? Det finns ingen tanke på att landet självt ligger bakom den negativa bilden i framför allt Mellanöstern, säger han och ställer sig frågande till landets utbildningsväsende - den världshistoria han fick lära sig genom pacifistkyrkan och i Europa beskrevs helt annorlunda under hans skolgång.

Är du arg på någon?

– Nej, man kan inte vara arg på systemet men jag vill få folk att tänka efter genom min historia, jag vill förklara varför jag gjorde det.

Varför vill du ge offentlighet till din historia?

– Jag tror inte att jag kan hålla det här ur tidningarna och vill berätta i lugn och ro, med mina egna ord.

Är du nöjd med ditt liv i dag?

– Ja, Sverige är ett fantastiskt land för sådana som jag. Många tror att det måste ha varit hemskt att bära hemligheten så länge men jag har mest saknat mina föräldrar.

Vad hoppas du ska hända nu?

– Att det inte blir någon påföljd alls eller högst ett par veckors fängelse. Resor är viktiga för mig. Jag har tre hemländer i dag: USA, Sverige och Thailand, varifrån min fru kommer. Där har jag också viktiga familjemedlemmar.

DN har sökt olika myndigheter för att försöka ta reda på mer om David Hemlers fall. Europol kommenterar inte enskilda utredningar och hos Afosi måste vi lämna in en ansökan för att eventuellt få tillgång till dokument.

Amerikanska ambassaden i Stockholm, som fick en kopia av Hemlers mejl till Afosi, kan varken bekräfta eller dementera att man känner till fallet, meddelar pressattachén Jeff Anderson.

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

 Kopparstöld. Påverkar tågen norr om Mälaren till och från Stockholm. 3  0 tweets  3 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
putin
Foto:Mikhail Klimentjev/AP

 Besked till Barroso: Svar på hotet om skärpta sanktioner från EU. 43  9 tweets  33 rekommendationer  1 rekommendationer

 Nato skapar ny insatsstyrka. Som svar på krisen i Ukraina. 3  0 tweets  3 rekommendationer  0 rekommendationer

 Ryska soldatmödrar: Uppåt 8.000 ryska soldater i Ukraina. 56  21 tweets  35 rekommendationer  0 rekommendationer

 USA-krav på vapenstöd. För att bekämpa Ryssland. 17  4 tweets  12 rekommendationer  1 rekommendationer

premium  Lärare och elever hugger i. Rustar bombad skola.

Annons:

 Klämd av t-banetåg. De båda bråkande föll ner på spåret vid station.

vildsvin-244
Foto:Bengt Eurenius

 En pina för jägarna. Troligen ett kvardröjande resultat av katastrofen 1986 i Tjernobyl. 57  7 tweets  50 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: