Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

STHLM

Efter tio års väntan – nu börjar livet

För drygt tre år sedan gick Amina, hennes man och deras barn under jorden. De valde ett svårt och nedbrytande liv som papperslösa i  Sverige framför att resa tillbaka till Algeriet, ett land som fyra av deras fem barn inte har någon relation till. Nu är deras exil i de papperslösas ingenmansland över.

Beskedet kommer dagen före midsommarafton.

Först är det omöjligt att ta in.

I telefonen hör jag hur mamma Aminas röst åker berg-och-dal-bana. Hon vill känna sig säker, hon vill låta glad – det är ju dagen hon har drömt om i drygt tio år! – men är det verkligen sant?

Hennes snart åttaårige son Zakarias, född och uppvuxen i Sverige, har fått permanent uppehållstillstånd i Sverige. Migrationsverket har kommit fram till att det föreligger ”synnerligen ömmande omständigheter” att bevilja honom uppehållstillstånd.

Det betyder att hans mamma Amina, hans pappa Mohammed och hans fyra syskon Omar, 14, Kamil, 10, Amira, 5, och Malik, 3, också kommer att få stanna.

– Jag vet inte vad jag ska säga. Vi har levt i en mardröm i tio år, hur ska jag kunna lita på att den är över?

I flera dygn överskuggar Aminas oro det glädjebesked som Migrationsverkets beslut är för familjen. Först i går, måndag, när vi ses utanför det röda huset med vita knutar som de bott i sedan förra sommaren, har hennes huvudvärk och illamående släppt.

– Jag har försökt vara stark i tio år. Jag har gjort allt som stått i min makt för att barnen ska ha det så bra som möjligt, trots allt de tvingats gå igenom. Det går inte att beskriva hur svår den kampen har varit, kanske inte så konstigt att det gör fysiskt ont nu när den börjar släppa taget om mig, funderar Amina.

Barnen stojar runtomkring henne, luften är plötsligt så mycket lättare att andas.

– Vi ska få pass! utbrister Kamil och skrattar.

Lillasyster Amira snurrar runt i sin färgglada klänning, Malik cyklar runt, runt på gården och Zakarias klättar så högt upp i ett av äppelträden utanför köksfönstret han kan.

– Egentligen är det bara Omar som på riktigt förstått vilket slags liv vi levt, han är nog den som mått allra sämst av oss. Han har levt på undantag i tio av sina fjorton år. På torsdag åker han för första gången på en fotbollscup utan att han behöver vara rädd eller känna sig annorlunda, det är...

– ... ett mirakel!

Amina ler, den här gången även med ögonen. I juli i år var det exakt tio år sedan hon, hennes make Mohammed och Omar, då fyra år, kom till Sverige. Hon hade två av sina bröder här sedan många år, Mohammed hade både ett jobb och arbetstillstånd. Hon minns att de trodde att det nya livet i det nya landet skulle börja där och då.

Det blev inte så. Och så här i efterhand är det omöjligt att slå fast vad som egentligen hände eller vem som gav dem rådet att söka asyl, trots att Mohammed redan hade ett jobb som väntade på honom här.

Han hade varit utsatt för flera hot och ett antal trakasserier i det mindre, allt mer radikaliserade samhälle i Algeriet där familjen bodde. Han drev en butik där han bland annat sålde alkohol. Det gjorde deras liv svårt.

På avstånd såg de hur Aminas bröder etablerat sig och levde bra liv i Sverige. Och när de själva kom hoppades de att en ansökan om asyl skulle hjälpa dem att snabbt göra samma resa som släktingarna in i det svenska samhället.

Men deras asylskäl ansågs inte tillräckliga. När det definitiva avslaget kom för drygt tre år sedan upplevde de att de inte längre hade några alternativ till att gå under jorden och leva som papperslösa.

Redan tidigare hade de bott på åtta olika adresser, Mohammed hade på grund av regeländringar fått sitt arbetstillstånd indraget och från att ha försörjt sig själva öppet tvingades han ta underbetalda svartjobb och barnen hamnade i en på sikt ohållbar situation; på dagarna gick de framgångsrikt i skolan medan all fritid tillbringades bakom nerdragna persienner i en femtio kvadratmeter stor lägenhet i Hjulsta.

DN träffade familjen första gången i februari 2013. Då kom vi till en sluten värld, till ett tillstånd av konstant rädsla och misstänksamhet.

– Jag ser hur de lider och det smärtar mig förstås. Det var vi, deras föräldrar, som valde att gå under jorden, inte de. Men de har inte sett någon annat land än Sverige och vi vill tro att de har en framtid här, sa Amina då.

Fler mil söder om Hjulsta läste entreprenören och ägaren till Häringe slott, Jenny Ljungberg, artikeln om familjens situation. Tillsammans med sin kollega Malin Hedblom bestämde hon sig för att på någon sätt engagera sig för de fem barnens skull.

– Vi hade möjligheterna, vi tog kontakt med organisationen Ingen människa är illegal och fick via dem en introduktion till den värld där papperslösa försöker leva. Det slutade med att vi hyrde ett hus till familjen, säger Jenny Ljungberg.

För familjen blev flytten ”som att smaka på livets honung”. Att slippa oron för att få ihop pengar till hyran var som att åtminstone delvis kunna leva igen. Det löste sig också bra med skola till de tre äldsta barnen.

Malin Hedblom blev också familjens stora stöttepelare. Hon hjälpte dem igenom den process det innebar att återigen söka asyl för Zakarias, vars ärende hade preskriberats.

– Någonstans hade vi hela tiden ett hopp, ett hopp om att våra barn, som aldrig varit i Algeriet och som inte talar vare sig arabiska eller franska, skulle få en chans här, säger Amina.

Så kom då beskedet i slutet på förra veckan.

Zakarias får stanna. På grund av ”synnerligen ömmande omständigheter”. Amina hittar först inte riktigt orden. Men sedan säger hon:

– Livet har stått stilla i tio år. Nu har vi fått det tillbaka. Utan allt stöd vi fått av fantastiska människor runtomkring oss hade vi inte klarat det. Vi är inte längre människor utan ansikten, nu ska vi bara hitta tillbaka till oss själva i det som ska bli vårt nya liv.

DN har valt att inte skriva ut familjens efternamn. Äldste sonen Omar, 14, har valt att inte framträda med bild.

Fakta: Lagändring i juli

Den första juli i år ändras utlänningslagen. De nya reglerna kommer att sannolikt att göra det möjligt för fler barn som levt gömda i Sverige att få uppehållstillstånd. I fortsättningen ska det räcka med att det finns ”särskilt ömmande omständigheter” i stället för ”synnerligen ömmande omständigheter”, som det heter i lagtexten i dag. Skrivningen gäller för barn upp till 18 år.

Syftet med lagändringen är också att lyfta fram barnperspektivet och fokusera på barnets bästa.

I fallet med Zakarias, som alltså avgjordes innan den nya lagen träder ikraft, resonerade Migrationsverket så här:

”Vid en sammantagen bedömning av Zakarias hälsotillstånd, hans långa vistelsetid i Sverige, hans anpassning till svenska förhållanden och hans psykosociala utveckling, och särskilt med beaktande av bestämmelserna om barnets bästa och rätten till privatliv enligt Europakonventionen, anser Migrationsverket att det föreligger synnerligen ömmande omständigheter att bevilja Zakarias uppehållstillstånd i Sverige.”

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.