En dag med Leif GW Persson

Leif GW Persson
Ingress
Ingress
Ingress
Det första som händer - och för att omedelbart ikläda sig Leif G W Perssons egen språkdräkt - är att det håller på att gå åt helvete. Inte för att vi skulle ha fått se honom vakna klockan fem för att därpå naken kliva upp ur sängen, krångla på sig morgonrocken, besöka toaletten och sedan hämta de båda morgontidningarna på hallmattan.
Nej, självklart inte. Det hade knappast heller förändrat saken om vi tjatat - för vi hade i alla fall inte fått se honom sätta sig vid skrivbordet i arbetsrummet, ögna förstasidorna och snabbt bestämma sig för att just i dag bryta sina egna rutiner genom att börja med Svenska Dagbladet i stället för med DN. En puff på Svenskans förstasida avgjorde - ett ledarstick om den omfattande och omdebatterat integritetskränkande teleavlyssning som Försvarets radioanstalt ska få ägna sig åt var allt för frestande för att motstå.
Så här i efterhand vet vi också att han sedan ägnade 45 minuter åt tidningarna. Han struntade dock i sporten.
- Jag var våldsamt atletiskt och idrottsintresserad som ung, det har gått över.
Färdig med läsandet löste han fyra sudokus, två lätta, två svåra. När han sedan klev in i duschen hade klockan hunnit bli 07.30. Väl ute ur den arrangerade han sin rätt pretentiösa frukost, en anrättning han ätit varje morgon sedan år 2000, då han ungefär lika oväntat som nödvändigt kom ut som hälsofreak. Et voilà: ett löskokt ägg, ett glas färskpressad apelsinjuice, två grova havreknäcke med bladspenat alternativt ruccola och luftorkad skinka samt en tallrik färsk frukt och grönsaker, i dag cocktailtomater och färsk ananas och på det: kaffe med varm mjölk.
Nåväl. Det var någonstans här, strax efter hans frukost, som vi skulle ha mötts utanför porten till våningen han delar med sin hustru Kim i Solna. Så blir det dock inte. Denne mytomspunne man har nämligen kvällen innan insett att det var slut på några av de mer eller mindre livsviktiga mediciner han behöver för att hans hjärta varken ska slå för fort eller för långsamt. Därför avböjer han vänligt men med kort varsel allt sällskap på morgonkvisten, eftersom han måste 1) svänga förbi hos en läkare han känner för att få sin dagliga ranson av piller och 2) be densamme att ringa in ett recept till apoteket.
Så det är alltså inte utan att vi känner viss oro. Hur mår han, hur ska det gå …?
Det visar sig snabbt att det inte är särskilt dramatiskt. När vi klockan 10.00 kliver in i hans rum på Polishögskolan i Sörentorp, ("haha, dubbelt så stort som rikspolischefens", kluckar han karakteristiskt) har han ändå jobbat en stund (kollat mejl, skrivit på något som är hemligt, dock ej privat) och han verkar vara i hyfsad form, trots den något ansträngda andhämtningen. Mitt på hans skrivbord sitter åsnan Ior, i form av ett mjukisdjur, och slokar med öronen.
- Jag fick den av min sekreterare Barbro. Hon säger att vi är lika, att vi ser lika vemodiga ut.
Under den följande timmen går Leif G W Persson många vändor fram och tillbaka över den stora, privatägda mattan. Hans glasögon åker upp och ner i pannan och han släpper sällan den whyteboardpenna han har i näven. Då och då ritar han grafer på den vita tavlan; han förklarar och förtydligar men gör också klart för oss att det är svårt att ägna sig åt någonting konkret med två journalister närvarande, eftersom det mesta han gör är mer eller mindre top secret (grottar efter detaljer i ouppklarade mordfall, utvecklar nya polisära arbetsmetoder, lägger upp strategier för myndighetsövergipande projekt, förebereder föreläsningar baserade på aktuella och verkliga ärenden etcetera).
Klockan 11.00 ringer han dock Statens kriminaltekniska laboratorium för att reda ut hur det egentligen gick till år 2002 när de DNA-prover som togs på en mycket när­ståen­de släkting till den så kallade Hagamannen i Umeå, Niklas Lindgren, analyserades. De borde ha signalerat träff, men ingen reagerade. Persson vädrar polisiär klantskallighet och tar sig an uppgiften med förtjusning.
- Nån jävel har missat nåt, så är det bara.
Det visar sig att det finns en nöjaktig förklaring, dock friar den inte "sherifferna i Lapphelvete helt från misstankarna om slarv alternativt idioti". Persson kommer på något sätt gå vidare med saken, det är ett som är säkert.
Innan lunch hinner han ringa ytterligare några samtal, var av ett till sekreteraren Barb­ro som ska styra upp ett studiebesök, sex tyska journalister är just i dag på väg till Stockholm inför lanseringen av hans senaste kriminalroman "Linda - som i Lindamordet".
Klockan är styvt tolv när han kollar mejlen igen och ringer efter en taxi. Han ska käka lunch på stan, kantinen på området ratar han av många skäl. Just i dag är det dessutom avtackning av Gösta Andersson, numera pensionerad chef på länskriminalens utredningsrotel inne på polishuset på Kungsholmen, så det passar utmärkt. När han tar sin ytterrock från ett tidigare stängt pentry bakom skrivbordet skymtar vi en drös av diverse jakttroféer som ligger huller om buller på golvet.
- Det blir en förhandling med frun hur vi ska göra med dem. I vår flyttar vi ju till en gård i Sörmland, ska ju nästan bli granne med Göran, du vet, en annan Persson …
På Ki-mama i Vasastan njuter han så en Kiku, som mest av allt består av fantastisk, rå tonfisk i olika kulörer samt ett vaktelägg. Han understryker att hans liv blivit mycket rikare sedan han "slutade sjunga det stekta fläskets lov", men att han dessvärre gick upp i vikt en del runt jul, vilket är på väg att åtgärdas. Han pratar varmt om både barn och barnbarn, vi noterar att han omtänksamt uppmanar alla han talar i telefon med att ta hand om sig och det blir allt svårare att få ihop bilderna av honom.
- Ah, de flesta journalister jag träffar tvingas in i ett slags ironiskt avstånd som inte känns riktigt rättvist, men det är så det har blivit. Men jag är även en annan, fundera på det du, säger han med en retsamhet som vi lärt oss känna igen.
Sedan ursäktar han sig, han ska på ett privat möte klockan två, men bara en timme senare ses vi igen på den gamla klassiska polishusadressen Kungsholmsgatan 37.
Bland idel gamla kolleger, blomsterkvastar och whiskyflaskor dunkas det där rygg i en knappt timme. Persson dricker Ramlösa, nonchar elegant alla gliringar av typen "vad gör du nu för tiden" och så börjar han längta efter sin "tuppis", den för honom livsavgörande och dagliga vilan.
Han får slagga ifred på sin soffa och nästa gång vi ses är klockan 19.40 och säsongens andra "Efterlyst" ska strax direktsändas. De tyska journalisterna har anlänt och de får möta en uppdaterad och tysktalande G W Persson, i åtsittande svart t-shirt, skräddarsydd kostym och välputsade skor. Och äntligen visar han sig för övrigt från den mer mänskliga sidan vad det gäller matintag, för vid 20-rycket slevar han i sig ett lass korvstroganoff med ris, och efteråt slinker ett gäng kakor och lite smågodis också ner.
Så vad återstår? Genomgång av fallen, lite rampljus och närmare sex hundra tittar-sms. Det går lite på rutin, ("kan du försöka se lite upptagen ut där i bakgrunden", hojtar inspelningsledaren efter en reklampaus och Leif GW Persson lyder). När han inte är med i studion tappar man nästan hälften av tittarna, han går hem i stugorna. Han trycker i sig en kokosboll och tar en taxi hem när allt är över. Han är, det erkänner han, ganska trött ikväll. Dagen har ju trots allt inneburit en viss anspänning och till slut får man liksom förlika sig med tanken på att man hur gärna man än skulle vilja det, så blir man inte yngre med åren.
Text: ULRIKA BY
ulrika.by@dn.se
Foto: Malin Arnesson
malin.arnesson@dn.se

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut