Det var en frustration att ta på allvar.
Han som bar på den hade arbetat med frågorna i så många år att det var svårt att bortse från hans erfarenheter.
Själv började jag också förstå vad han menade eftersom jag under några månader hade följt flera rättegångar där de flesta av de inblandade var unga människor - de misstänkta, offren och vittnena. Jag gjorde det som research eftersom jag skulle skriva en serie reportage om unga brottslingar och förbereda en bok om unga brottsoffer.
Så vad var det då han hade sagt, den av verkligheten ganska ärrade och kanske rent av cyniske, polisen?
Jo, han sa, och han gjorde det med en rätt fet suck:
"Det finns inslag i hanteringen kring unga, kriminellt belastade individer som rent av är kontraproduktiva. Samma ungar dyker upp igen och igen. Lyckas man få ihop ett förhörsprotokoll är det inte säkert att åklagarna tycker att bevisen håller. I de fall det blir åtal är det inte säkert att tingsrätten ser så allvarligt på de begångna brotten. Jag stöter på tonåriga killar som finns noterade femtio gånger i vårt misstankeregíster... När de till slut blir dömda för något så garvar de bara. Ibland är det som att det är systemet och inte buset som är problemet..."
I kombination med de erfarenheter jag själv hade gjort kändes utgångsläget nattsvart. Jag, reportern, den som kastas in och ut ur sammanhang, som kort får titta in i världar som inte är mina för att sedan försöka berätta om dem...ja, vad hade då jag att säga?
Det kändes som jag hade sett iskylan.
Jag hade sett den i de blåljugande 15-åringar som på ytan tycktes oberörda, men ändå inte utan attityd när de tog plats på de misstänktas bänk.
Jag hade hört den i deras svar på åklagarens frågor: "jag minns inte", "jag har ingen aning", "jag har inga kommentarer" och "jag tänker inte tjalla på mina polare".
Och jag hade suttit där på åskådarplats och funderat över vart empatin tagit vägen, ja, jag satt där och försökte tänka mig in i hur de där stenhårda killarna hade det när de var barn på riktigt, jag hade undrat när, var och hur det gick så snett?
Hittade inga svar, såg bara maktlösa pojkar med förvridna, uppenbart manliga ideal, såg bara sårbara barn, utsatta för ständiga mediala överdoser av sexualiserad konsumtionshets och jakt på status.
I dag drar hovrättsförhandlingarna igång i det så kallade Riccardomålet och kanske är det vidlyftigt, slarvigt, men jag kan inte låta bli att göra kopplingen till det jag då läste, såg, fick höra.
Redan då (det är två år sedan) hann varken polis eller åklagare utreda ungdomsbrotten i vederbörlig ordning och inom de tidsramar som sägs gälla.
Redan då (och betydligt tidigare än så) tjatades det om att samverkan mellan socialtjänst, polis och åklagare haltade.
Riccardo är död, ihjälsparkad. Ingen har ännu erkänt sig skyldig. I kölvattnet har vi protesterat mot gatuvåldet och samma helg som den senaste manifestationen ägde rum i Stadshuset i Stockholm blev en ung kille i Häggvik så svårt misshandlad (av en jämnårig som varit känd av både polis och socialtjänst sedan tidigare) att han fortfarande svävar mellan liv och död.
Det måste finnas något vi kan göra.
Jag bara önskar jag kunde komma på vad.