Vid presentationen av stadens nya förslag om Slussens framtid underströk finansborgarrådet Sten Nordin att man tagit intryck av de många åsikter som kommit in från allmänheten. Egentligen, menade han, var detta stockholmarnas eget förslag. Antingen har Sten Nordin lyssnat dåligt, eller också borde han välja sig ett nytt folk.
Den högljudda minoritet som opponerat sig betraktar nämligen Slussen som stadens eget Pantheon, ett arkitektoniskt mästerverk som ska bevaras för evig tid. De demonstranter som delade ut flygblad utanför utställningen i Sjömanshuset i går skyllde på allt från dåliga ljusförhållanden till risken för översvämning – det de faktiskt vänder sig mot är snarare förändringen i sig.
Men de lockbeten som politikerna slängde ut var i själva verket inte så dumma. Nedanför Katarinahissen planeras nu en terrasserad park, bussterminalen byggs in i berget och vattenytorna nere vid Slussen görs mer tillgängliga. Det är svårt att argumentera för att det skulle innebära en försämring jämfört med i dag.
Dessutom bevaras det mesta av vyn från Stadsmuseet mot Saltsjön, under bron till Gamla stan ska det bli restauranger med sjöutsikt, på vattnet kan det bli en flytande scen, man planerar för båtpendling och har skapat fler cykelbanor än det rimligen finns behov av.
Men mer än något annat är arkitektkontoren Foster + Partners och Bergs gemensamma förslag en ängslig kompromiss. I stället för att ta ett estetiskt helhetsgrepp har de nu tvingats foga samman ett brokigt lapptäcke, där vissa detaljer lyser betydligt klarare än andra.
Ännu återstår att se hur de sju stora kontorsbyggnaderna längs Stadsgården kommer att gestaltas, men det krävs mycket för att de ska kunna kompensera för att de skymmer KF-husets kraftfullt modernistiska fasad. Samtidigt har man missat chansen att bygga för trista hotell Hilton – en av de mer lyckade detaljerna i Konstakademiens alternativa förslag.
Men det stora frågetecknet är ändå den stora glasbyggnad som planeras ner mot själva Slussen. Genom att använda glas som material vill man förstås signalera öppenhet och transparens, men det är en chimär – glas reflekterar ljus och blir lätt smutsigt. Utsikten blir säkert fin, men arkitektoniskt är det svårt att göra något intressant av det.
Slutsatsen blir att politikerna kanske inte har lyssnat för lite på stockholmarna – utan snarare för mycket. Åtminstone om den skara nejsägare som viftade med flygblad utanför Sjömanshuset i går anses representera stadens invånare.