Så ligger det då, blottat och försvarslöst i en sal 1, Attunda tingsrätt, Sollentuna. Det Stora Utanförskapet. DN:s Ulrika By om mordet på Ahmed "Romario" Ibrahim Ali.
Läsningen av den tusen sidor långa förundersökning där det svenska rättsväsendet försökt klarlägga vad som hände när Ahmed "Romario" Ali knivdödades den 18 oktober förra året är en osminkad, hänsynslös resa i en verklighet som det välmående majoritetssamhället gärna värjer sig för.
Här saknas inte en enda ingrediens; här är det lika delar etnifierad nyfattigdom, segregation, ung kriminalitet och maktlöshet. Här figurerar unga killar och män som varit kända för såväl polis och socialtjänst i evigheter utan att det haft någon avsedd effekt. Här finns det uppväxtvillkor som präglats av trångboddhet, missbruk, frånvarande föräldrar och ett enormt tryck på individen att delta i en patriarkal hierarki som mest av allt går ut på att hålla käften och göra som man blir tillsagd av den som står högre upp.
Det är en skrämmande bild, alarmistisk. I kombination med den senaste tidens rapporter om hur segregationen föder extremism i invandrartäta Rosengård och hur poliser kallar unga medborgare som inte har skuggan av en chans att komma in i majoritetssamhället för "apor" känns den nästan övermäktig.
Men vi måste se det.
För de allra flesta människor, som lever goda liv i förortens miljonprogram, är det givet att frustrationen över att ständigt hamna i fokus i samband med den här diskussionen är stor. Förorten är inte nattsvart moras av kriminella socialbidragstagare med utländsk bakgrund, det inser alla.
Likväl finns det uttalade bekymmer i det vi valt att kalla för utanförskapsområden. Vi har bara att välja - ska vi ta till oss det eller inte?
I fallet "Romario" sätts fokus på en kultur där bland annat intern rättsskipning utan samhällets inblandning är legio. Det finns hur många vittnen som helst till händelsen, men ingen har sett något. Självaste anledningen till att man bestämmer träff för att "göra peace" antyder att det är så man gör, man ses, man gör upp.
Det är en utveckling som inte minst polisen varnat för länge. Men har den subkulturen bara med förortens underklass att göra? Var det inte samma mekanismer som utlöste mordet på Riccardo Campogiani i oktober 2007? Var det inte samma slags kränkthet och okontrollerade behov att hämnas och samma blandning av adrenalin och alkohol?
Jo. Men det finns grader i helvetet. Eller som en person med stor insyn och erfarenhet av så väl den sociala problematik som den kriminella jargongen som unga människor både innanför och utanför tullarna till Stockholms innersta lever med beskriver det:
Det finns skillnader. Medelklassens huliganer håller sig oftast till de uppsatta reglerna. Uppgörelserna i förorten ballar ofta ur. Och därute i "orten" - där har man absolut inget förtroende för att det etablerade samhället finns där för att hjälpa till. Rättskipningen sker internt. Den som gör fel får böta. Lämna ifrån sig en bil. Betala. Begå ett brott. Trycket på de här killarna (ja, det är fortfarande oftast killar det handlar om) är enormt. Det storebrorsan säger gäller. Föräldrarnas insyn i vad barnen gör är lika med noll. Även de unga människor som inte på något sätt är kriminella, som pluggar och spelar fotboll som vilken ung människa som helst, påverkas.
"Romarios" död får inte vara förgäves, det är så man alltid säger. I Husby har det också hänt något. Det är i alla fall till exempel Ace Billefält, föreståndare på ungdomshuset Reactor, övertygad om. Plötsligt bryr man sig mer om varandra, är snällare. Och så har fotbollsklubben Atletico Husby, "Romarios" klubb, fått fler träningstider i inomhushallen.
- Det kanske de hade fått ändå, men jag har en känsla av att det gick fortare nu, säger Ace Billefält.
Alltid något, skulle en cyniker kunna uttrycka det, alltid något.