Attunda tingsrätt, Sollentuna, i går: Ibrahim Alis blick jagar mellan raderna i den dom han precis fått i sin hand.
Han är pappa till den knivmördade Ahmed ”Romario” Ali och han står där, omgiven av tv-kameror och mikrofoner och människor som på en mikrosekund har fattat att hans sons mördare kommer att gå fria – vilka eller vem de nu är.
För Ibrahim Ali kommer insikten aningen långsammare. Han värjer sig, säger att han har svårt att förstå. Hans son har blivit mördad, men det svenska rättsväsendet kunde inte hjälpa honom att ta reda på hur det gick till … Varför?
Bara några meter därifrån står den friade 18-åringens advokat Johan Åkermark. Han är lika starkt berörd av situationen – han, som skulle kunna se sig själv som den store vinnaren utstrålar också ett slags sorg.
– Det är så tragiskt att man inte kunnat hitta de skyldiga, är det första han säger.
Kamerorna rullar, frågorna haglar. Hur kan en kille som erkänt vållande till annans död frias? Vilka signaler sänder det till allmänheten att det nu framstår som att det lönar sig att vägra vittna?
Domskälen är glasklara. Det finns inga bevis för att 18-åringen ska ha gjort det han påstår sig ha gjort. Tvärtom finns det en hel del som tyder på att det är orimligt att han har gjort det. 18-åringen har alltså oriktigt erkänt ett brott. Det kan bero på bakomliggande hot eller andra påtryckningar, man kan vara villig att ta på sig skulden för att skydda någon annan, skriver rätten och konstaterar samtidigt att eftersom det inte går att fälla 18-åringen till ansvar kan de övriga åtalade inte heller göras straffrättsligt ansvariga som hans medhjälpare.
Men domskälen andas också kritik mot polisutredningen. Fler personer borde ha hörts. Minst 13 personer fanns på platsen, 8 av dem har i olika omgångar suttit häktade, men de kallades aldrig att vittna. Kanske spelar det ingen roll, förmodligen skulle de också hävda att det varken såg eller hörde något. Inte ens de två målsägare som mirakulöst nog överlevde knivattackerna har varit särskilt talföra.
I Attunda tingsrätt drar sig Ibrahim Ali undan kamerorna ett tag. Efter ett djupt andetag säger han att misstroendet mot polisen är så stort i den miljö hans barn växer upp, det är så stort att till och med han, som fortfarande vill tro, har börjat undra.
I ett rum intill menar ändå lagmannen Erik Ternert att domen är en framgång för rättssäkerheten:
– För att döma någon för mord måste det vara ställt utom allt rimligt tvivel. Det är ett nederlag att en mördare går fri, men här har det varit omöjligt att reda ut vad som hänt.
Vilka signaler domen sänder? Att Sverige är rättssäkert, svarar Ternert.
Men den sänder också andra, mer svårsmälta signaler. Eller som Ann Hellströmer, socionom med lång erfarenhet av att arbeta med unga brottsoffer och unga gärningsmän, säger:
– Jag har svårt att tro att unga människor tänker ”å så bra för rättssäkerheten att ingen dömdes”. Jag är rädd att den tystnad som nu slår hårt mot alla inblandade snarare gör hela samhället till förlorare. Vem vill vittna? Varför över huvud taget vända sig till polisen? Det är uppenbart att vi saknar de rätta verktygen, att vi inte når fram, att vi har ett samhälle som alldeles för många inte känner sig delaktiga i.
För vad händer nu? Det finns mycket trovärdiga personer med insyn i fallet som säger sig veta att rättvisa kommer att skipas på ett eller annat sätt, med eller utan inblandning av svenska myndigheter. Frågan är då om man kan säga att det är en seger för rättssäkerheten.